Sidor

29 februari 2024

EFIT - Skottdagen

8.00
Idag var det segt att gå upp.
Jag vaknade med huvudvärk och
tillät mig ligga kvar en stund extra.
Så skönt att teet står och väntar på mig.

9.00
Behöver fixa timern på köksbordslampan
och rensa bland halvdöda växter.
Ordnar i alla fall det första.
Onödigt att lampan lyser när det är ljust ute.

10.00
Semesterplanering pågår.
Jag har tänkt skriva ett inlägg
om hur jag går tillväga
när jag planerar resor,
men det blir en annan dag.
Här syns i alla fall lite Old School-planering
med papperskarta
(jag älskar kartor - är man lantmätare, så är man!)
och böcker.

11.00
Tömmer glasugnen.
Jag har plattat till några flaskor
(men missade att sätta i krokar!)
och rundat hörnen på blivande nyckelringar.
De senare har jag fäst dekaler på,
samma variant som används på keramik.

12.00
Packar om böckerna som äntligen ska tas till
Stockholms Science Fiction Antikvariat.
Nu fördelas de på två kassar
istället för en tung.
Jag har ju en bit att gå med dem.

13.00
Byter från smal till bred glasborr
på min Dremel.
I bakgrunden syns min slipmaskin.

14.00
Har borrat hål i 31 glasbitar
men hade bara nyckelringar till 14.
Påsen med ringar visade sig innehålla just ringar
och inte nyckelringar.
Undrar vad jag tänkte när jag köpte dem?

15.00
In i duschen!

16.00
Säger hejdå till ekorren
när jag går till bussen.

17.00
Men pendeltåget strular som så ofta.
Efter en kvarts väntan lämnar jag det stillastående tåget
för att ta mig närmare stan på annat sätt.
Kliver av en annan buss på annan plats.
Här hämtar maken upp mig.

18.00
Böckerna är inlämnade,
bilen parkerad på riktigt bra plats
och vi mumsar ryggbiff
tillsammans med äldste sonen.

19.00
Nu får maken och sonen sin julklapp.
Vi har bra platser.

21.45
Föreställningen är slut.
Den var mycket annorlunda,
suggestiv och bra.

22.30
Vi körde hem sonen till sitt,
men nu är det äntligen:
Home sweet home!

21 februari 2024

Två idoler på vägen hem

Från vårt fejkade, men finfina, slottshotell hade vi gott om tid på oss norrut. Med facit i hand hade jag kunnat planera en dag till i Nancy och hunnit besöka de stängda jugendpärlorna, men nu blev det som det blev och det är ganska skönt att inte ha alltför långa bildagar i rad.

Jag kom att tänka på en park som Kristina skrivit om och kollade upp att den låg perfekt till på vår resväg! Dessutom fanns ledig p-plats närmast parkentrén för oss med hybridbil. Nu tvingades maken ladda bilen utomlands för första gången (fråga mig inte varför han inte velat göra det tidigare) eftersom det annars var svårt att hitta p-plats.

Maximilianpark ligger i Hamm och har en stor plantering designad av min trädgårdsguru, nederländske Piet Oudulf. Jag köpte hans bok Drömplantor på 90-talet och har åtskilliga av hans växter i min trädgård. Dessutom besöker jag ofta Drömparken i Enköping, som han designat och hade den stora lyckan att besöka hans privata trädgård sista sommaren den var öppen för allmänheten. Då träffade jag hans fru och vi pratade en stund, däremot fick jag fullkomlig tunghäfta när jag träffade Piet själv och hans signerade min bok på Trädgårdsmässan för ett stort antal år sedan. Ibland blir även jag star struck ;-)

Ni ser väl fjärilen?

Efter den bensträckaren körde vi vidare till ett charmlöst Best Westernhotell

där vi efter att ha letat restaurang i hela orten tvingades äta middag på hotellets ocharmiga innergård - men ölen var god!

Nästa dag for vi till Hamburg, den dagen har jag berättat om i en EFIT, och njöt av sommarens tredje konsert med Bruce Springsteen.

Dagen efter körde vi hem, hela vägen till Stockholm. Snipp snapp snut, så var förra sommarens reseberättelse äntligen slut. Och ja, jag har biljetter till båda Brucies konserter på Friends, eller jag menar Jordgubbsvallen, i sommar.

16 februari 2024

Slott på slott och slottshotell

Jamen tänk om jag skulle fortsätta på min reseberättelse? Det är bara några få dagar kvar, vi är på väg norrut, men det händer en del som jag vill få på pränt så jag minns dem.

Vi lämnade Assmannshausen och körde långsamt längs Rhen. Det var knappt någon trafik och om det kom en bil körde vi åt sidan så de kunde passera. Vinstockarna längs bergssidorna måste avnjutas i långsamt tempo

liksom slotten

och borgarna

även om vi sett dem förut och även bott på ett.

Som flera gånger tidigare stannade vi till på Birkenstocks lagerförsäljning och den här gången hade de massor av blå sandaler i min storlek! Så är det inte alltid, men nu passade jag på att handla. Jag lever i dessa sandaler så fort jag kan ta av strumporna på våren, så de slits en del. De jag har på mig på fotot köptes för nästan tjugo år sedan, men de är ju inte blå så de har inte använts så mycket. Nu borde jag klara mig några år framåt.

Nästa mål var slottet Drachenburg som vi av någon anledning aldrig besökt. Det här är ett maffigt "fusk"slott, byggt 1882-84 av börshajen Stephan Sarter.

Att det inte har med adel eller kungligheter att göra spelar egentligen inte så stor roll, här har man gått all in och byggt ett slott med extra allt. Klart sevärt!

Från terrassen är utsikten över Rhen fenomenal

och vi valde bästa bordet för att äta lunch. Jag tog en flammkuchen, en tunn tysk pizza, som var så lätt att när det kom en vindby lyfte hela pizzan från min tallrik och hamnade nästan på mig! Som tur var hann jag stoppa den med handen och osten på toppen var inte kladdig, men väldigt varm.

Sedan gick vi in i slottet och njöt av allt det ståtliga.

Här fanns både isbjörnsfäll

och brunbjörnsdito.

Jag föll förstås för alla blyinfattade fönster.

Färden fortsatte ut på landsbygden, jag hade bokat in oss

på något som kallade sig slottshotell utan att det fanns något slott i närheten.

Ett generöst rum med balkong och de traditionella gummibjörnarna i små påsar på våra sängar

och resans största badrum. Fräscht!

Genom hotels.com hade jag fått ett erbjudande där trerätters gourmetmeny ingick, något som visade sig vara väldigt fördelaktigt när jag såg de ordinarie menypriserna. Som förrätt fick vi rökt lax med olika tillbehör.

Till huvudrätt valde vi mellan vildsvin, gösfilé och svamptortellini. Vi valde vildsvin båda två.

Men.

Våra tallrikar såg helt olika ut. Makens kött liknade fläskkotlett, det var ganska ljust i färgen. Mitt kött, på bilden, var tunnare, mörkare, lite "kladdigt" på ytan och luktade inte speciellt gott. Smakade verkligen inget vidare. Hade jag inte kunnat smaka makens hade jag nog inte sagt något, men nu var skillnaden så total. Tur att maken är bra på tyska! Servitören tog bort min tallrik och bad om ursäkt. Efter en stund kom han med en ny portion.

Som såg likadan ut.

Jag smakade och kände att nej, det här vill jag inte äta. Det ville inte maken heller, trots att jag ätit lite av hans kött.

Servitören undrade förstås hur det var och trodde att det kanske var jag som inte tyckte om vildsvin, men vi visste ju hur annorlunda makens kött varit! Gästerna runt omkring var förstås mycket nyfikna på turisten som ratade maten på den flotta restaurangen.

Min tallrik bars ut och efter en stund kom servitören tillbaka. Både han och kocken hade smakat på mitt kött. Och fått igång kräkreflexerna, vilket han till övriga gästers förtjusning demonstrerade tydligt.

Nu hade de problem. Jag hade ju inte fått mat. Vad kunde de göra? De var inte vana vid att få klagomål på maten, så det tog vad som skett på största allvar.

Jo, de kunde ge mig en större portion av den rökta laxen! Maken fick också äta av den eftersom min matlust hade dämpats rätt rejält.

Till sist fick vi vår efterrätt som på menyn kallades för "överraskning" och servitören lovade att det skulle vara en positiv sådan ;-) Vaniljglass med jordgubbar och sabayonne var gott!

Jag blev i alla fall inte matförgiftad av köttet utan kunde njuta en fantastisk frukost nästa morgon. Men vi hade inte haft klockan på väckning, så vi var nära att försova oss! Vi var de allra sista gästerna i frukostmatsalen och det var onekligen synd på så mycket gott.

Hittar jag samma erbjudande igen kan jag absolut tänka mig att återkomma.