Sidor

fredag 17 augusti 2018

EFIT - en svettig och rörig augustifredag

Så är det dags att bryta reseskildringarna med en vardags-EFIT.
Andra som fotograferar sin dag finns på EFIT-sidan.


7.00
Äldste sonen ska flytta tillbaka till studieorten Göteborg och försöker packa ihop det som ska med. Igår kväll hittade han ett par mögliga mockaskor i källaren som jag behandlade med bikarbonat efter att ha borstat bort möglet med nagelborsten. Jag lade dessutom i två tepåsar i varje sko för att eventuellt suga upp fukt. Så här har de stått över natten i badrummet.



8.00
Dags för andra baljan med te.


9.00
Sonen har en ynklig skvätt rom kvar
som han häller över på en liten glasburk
istället för att packa hela flaskan.
Han använde rommen till detta recept,
som jag nog ska köpa ingredienser till när jag cyklar och handlar.



10.00
Kollar hur bamsetomaten mår i växthuset.
Den får sitta någon dag till.
Om inte kvisten knäcks.


11.00
Dags att plocka björnbär igen.
Det blir någon liter då och då som jag fryser in
för att så småningom ha tillräckligt till marmeladkok.



12.00
Fixar med butikens hemsida, facebook och instagram
samt mejlar till kollegor som ska ställa ut med mig i annan lokal.



13.00
Det är 26 grader varmt i skuggan
när jag tar min stolte springare till butiken.
Två kassar ryms fram och en riktigt tungt packad kan stå där bak.


14.00
Hurra, röstkorten ligger i brevlådan!
Då kan äldste sonen få med sig sitt när han flyttar.



15.00
Honungshinken är tom.
I år får pappa ingen honung alls, det har varit för torrt.
Han har inte slungat en enda gång,
utan fick invintra bina redan i början av augusti.



16.00
Dags att göra en hög matlådor till grabben.
Köttfärssås är bra att ha i frysen.
(Det blir sex portioner, infrysta i påsar.)



17.00
Nu är det rörigt precis överallt
och sonen känner sig fullständigt stirrig och slut.
Jag också.



18.00
När åskregnet vräker ner är jag för sen med hinken.
Den hade fyllts på nolltid om den stått lite mer till vänster,
där pölen är.
Nu måste vi skaffa regntunnor!



19.00
Middagen är klar.
En efterlängtad kycklingpizza som jag inte gjort på väldigt länge.



20.00
Maken skruvar bort ledstången
så att jag kan måla panelen när de åkt imorgon.
Trappans rosor målade jag i förra veckan.



21.00
Fixarsaker har samlats på hög de tio dagar maken jobbat på Gotland.
Nu monterar han ihop pressobryggaren som ska få ny glasinsats.



22.00
Vakuumpåsar är fantastiska!
Med hjälp av dammsugaren får vi ihop täcke, kuddar, lakan mm
så att allt ryms i en vanlig flyttkartong.
Sedan ser vi på Poldark och nu kl 23 lägger jag in mina sista bilder.

onsdag 15 augusti 2018

Två helt olika marknader i Holland


Det var här, på Landals anläggning Hof van Saxen utanför holländska Assen, vi skulle bo i en vecka. I denna huslänga, näst längst till höger bakom träden, fanns vår semesterbostad med tre sovrum, kök och stort vardagsrum. Hela området är bilfritt och åt detta håll hade vi en stor sjö som i vår ände var stilla men i andra hade både bad- och lekplats.



Det var svalt när vi kom, så vi passade på att elda lite i den gasdrivna spisen för att få upp värmen.



På andra sidan huset hade vi en uteplats vid en mindre sjö. Ingen som helst insyn, det här var det närmaste jag kunde komma huset från "trädgårdssidan" och då bodde vi näst längst bort där man ser en bit klippt häck kika fram.

Varje morgon tog jag maken i hampan och promenerade runt utanför hela anläggningen före frukost, en slinga på drygt fem kilometer. Sönerna väcktes när frukosten sedan var klar.



Egentligen skulle vi bott på en helt annan anläggning med trädäck mot vattnet, men tre månader efter att jag bokat den fick jag veta att vi inte kunde bo där. Mitt krav på nytt boende var att det skulle ha direktutgång till vatten och det fick vi.



De tyska grannarna matade sjöfåglarna och när de tvingades resa hem, eftersom deras son bröt benet i hoppborgen, fick vi ta hand om alla hungriga fåglar.



Själva semesteranläggningen utnyttjade vi inte så mycket. Vi badade i den gigantiska badanläggningen en gång och gick på en fin klassisk konsert en annan, men det var också allt. Vi ville mest ha en bra utgångspunkt för utflykter.





I Assen var det marknad på midsommardagen, så vi åkte dit. Ett stort stång med rökt fisk spred goda dofter.



Holländska ostar i mängder, såklart.



En del blommor, de här stora vallmofröställningarna var väldigt vackra.



Assen är främst känt för sin racingbana (TT Circuit Assen) och nästa helg skulle här vara stora tävlingar, så det satt racingrelaterade svartvitrutiga flaggor uppe överallt.



Vi köpte goda korvar av en handlare som använde sig av svenska iZettle för att ta betalt.



Ett stånd som var fyra gånger större än de andra, gräddade bake-off-bröd på plats men hade också en hel del färdigbakat. Och en glad bagare! Vi köpte bake-off-bröd att grädda själva och jisses, så goda de var!



En annan dag körde vi till en endagars loppismarknad i Klijndijk, den var så pass stor att de tog entréavgift.



Ett ställe där man fick gå långsamt för att inte missa något eventuellt fynd.



Men även mat, såklart. Visst har han ett snyggt förkläde!?



Ibland var det svårt att se om saker var nytillverkade eller gamla. Ibland spelade det ingen roll.



En sanslös blandning av egentillverkat, importerat och antikt.



I ett stort tält hade en bröllopsarrangör dukat upp snygga stilleben. Hon insåg att hon inte hade någon presumtiv kund i oss svenskar.



En kör hann sjunga två strofer innan strömmen bröts.



Det här klotet ville både sonen och jag ha. Men visst ser det nytillverkat ut?



Det gällde att välja bland alla godsaker och fundera både en och två gånger över möjliga användningsområden.



Här fanns en del provisoriska fik, det här tyckte jag var fullkomligt bedårande. Kände ett plötsligt behov av storblommiga dukar. Och parasoll med tofsar.



Två saker köpte jag, den ena var tvättfatet på vänstra stolen. Visst syns det tydligt att det står "Anni" på det!



Jag fick en trevlig pratstund med kvinnan som sålde fatet, som är en kändis inom loppisvärlden. Bl a skriver hon krönikor i en holländsk antikvitetstidskrift. Hon berättade att det skulle vara en väldigt stor loppismarknad i Hummelo några veckor senare. Den hade jag såklart gärna besökt! Jag fick också veta att hennes man hade arbetat på anläggningen vi nu bodde och att hon ofta gjorde affärer med svenska antikbutiker. Tänk att få följa med henne på inköpsresa till hennes bästa franska "brocantes"!

söndag 12 augusti 2018

Midsommarafton i Hitlers ubåtsbunker Valentin


Från den charmiga stugan i konstnärsorten Worpswede var det känslomässiga steget långt till Hitlers gigantiska ubåtsbunker Valentin vid floden Weser. Detta är den näst största ubåtsfabrik Hitler byggde, den största ligger i franska Brest men kan inte besökas.

Parkeringen ligger på ena sidan om giganten, entrén på andra. Det är bra tycker jag, för då får man tid att ta in hur stor byggnaden faktiskt är.



Under andra världskriget byggdes många vapenfabriker i tunnlar, bunkrar, gruvor och grottor för att skyddas från de allierades bomber. Totalt arbetade runt 13,5 miljoner tvångsarbetare från andra länder i tyska riket under andra världskriget. Det är fler än hela Sveriges nuvarande befolkning!


Klicka!


Här skulle Hitler bygga ubåtar enligt löpande band-principen. Arbetarna var tvångsarbetare från många europeiska länder, mellan 15 och 60 år gamla. Totalt arbetade här ca 12 000, varav något mellan 2 000 och 6 000 dog på platsen!!! De arbetade i två skift, helt utan skyddskläder eller säkerhetsanordningar. De som överlevde var märkta för livet, både fysiskt och psykiskt av våldet från vakter och övervakare.



En talande staty som visar hur arbetarna krossades under betongarbetet och slaveriet. Hur vakterna behagade använda sin makt var avgörande för arbetarnas chans att överleva eller inte.


Klicka!

Det finns ett tusental foton sparade som visar arbetsförhållandena. All betong till byggnaden blandades för hand och arbetarna måste klättra på stegar med 50-kilos säckar på sina ryggar.



De allierade ville bomba sönder hela bunkern, men det skulle ha skadat för många byggnader och kraftstationen i grannskapet. Efter krigets slut funderade man på att använda bunkern för att lagra salt sill eller som kärnkraftsreaktor. 1960 renoverades den östra delen av bunkern av marinen och användes sedan som förråd ända till 2010.



Den andra delen av bunkern har sparats som den såg ut efter kriget. Här finns många hål från de allierades bomber. Tyvärr var det väldigt mörkt, så bilderna har fått ljusas upp en hel del.



Det största bombhålet jag kunde se.


Klicka!

1944 skulle de första ubåtarna vara färdigbyggda enligt planen, men materialleveranserna fick problem vilket fördröjde bygget. Ubåt XXI bestod av nio delar, byggda på andra platser, som skulle sättas samman i Valentin enligt bildens produktionsschema.



Det skulle kunna sjösättas en ubåt var 56 timme genom öppningen i andra änden.



Besöket är gratis och man får en audioguide som berättar vad man ser. Förutom själva bunkern finns också en sevärd utställning med bl a en del av arbetarnas personliga saker.



Utanför bunkern fanns bilder på flera som överlevt arbetet och i audioguiden fick vi höra deras berättelser. Detta är ett foto på franske Raymond Portefaix som vägde mindre än de betongsäckar han fick bära.

"Som ett monster med omättlig hunger sväljer betongmaskinen 300 säckar i timmen. Vi är tio som bär säckar och trots ropen och slagen från cheferna kan vi aldrig fylla den tillräckligt."

Betongen behövde hållas flytande tillräckligt länge för att kunna pumpas genom rör och därför tillsattes en gul lera. Ibland undvek arbetarna att blanda i leran vilket fick rören att blockeras och gav arbetarna en välbehövlig paus. Upptäcktes sabotaget var straffen mycket hårda.



Italienske Elio Materassi och



irländske Harry Callan berättade sina historier. Harrys svärdotter har skrivit ner Harrys berättelser i en bok som kunde köpas i shoppen (och på Bokus)



Utanför bunkern flyter floden Weser, där ubåtarna skulle skeppas iväg. Hela bunkern var under kriget klädd med jord och gräs för att inte synas, men det är helt borta nu.



Efter besöket tog vi färjan över Weser och körde den korta biten till Berne.



Här hade jag hoppats få se och fotografera ett vackert stationshus, men det fanns inget.



Bara en modern och ganska tråkig perrong, men den bilden kunde jag skicka till min bror som älskar tåg och heter Berne!



Vi stannade inte i Berne (här finns en storkpark som vi hade kunnat besöka) utan fortsatte till det hus där vi skulle bo i en vecka. Men det kommer andra inlägg om den veckan.