Fängelsemuseet och charmiga kustbyar

Det duggade lätt men väderprognosen sa att det skulle spricka upp och bli fint, så vi körde norrut, mot kusten. I Peterhead ligger fängelsemuseet som jag ville besöka. Men parkeringen hade en låst bom, så där gick det inte att komma in. Allt såg stängt ut, trots att hemsidan sa att det var öppet. Maken parkerade på handikapplatsen och jag gick in på det enorma området för att se om jag förstod något. Allt stod ju öppet?

När jag vände efter att ha gått långt in på området såg jag en man bakom ett fönster samtidigt som han såg mig. Han berättade att museet var stängt, men skulle öppna för säsongen om några dagar. Det var hans första vecka på jobbet.

Hörde ni om alla skottar som tog USA med storm under fotbolls-VM för att de var så sanslöst trevliga och charmiga? Så är det även på ett fängelsemuseum.

Men jag har lovat att inget säga, så jag berättar bara att vi fick en personlig snabbguidning i vissa delar av fängelset.

Såg in i många varianter av celler

där vissa var väldigt verklighetstrogna. Med varningsskylt.

Här fanns bilder från det stora upploppet 1987. Fängelset var överbelagt och eftersom det låg så långt norrut kunde inte vänner och familj besöka de intagna.

På de mest oväntade ställen fanns naturtrogna figurer som skrämdes rejält (till guidens förtjusning).

Vi lämnade museet med varmt hjärta och körde mot de små orterna som låg som ett pärlband längs kusten.

Första stoppet var Pennan, där filmen Local Hero spelades in, något som man är stolt över.

Lilla Crovie såg vi bara från ovan, där fanns ingen p-plats nere i byn och mitt knä är inte förtjust i nedförsbackar.

Vidare till Gardenstown varifrån vi kunde se bort till Crovie.

En lite större by med levande hamn.

Så var det dags för dagens höjdpunkt. Spana in detta förslummade gamla friluftsbad!

Och så backar vi upp på taket av byggnaden där vi kunde ta oss en fika med resans i särklass godaste scones. Det här var så maffigt!

Tarlairs art deco-paviljong och bassängerna håller på att restaureras efter ett långt förfall. Badet stängdes 1995 och väder och vind har gjort sitt till.

Det är en helt fantastisk miljö!

Vi såg delfiner leka i havet och önskade att vi kunnat stanna längre. Men vi hade hunnit dit precis före stängning.

Jag konstaterade det jag redan visste, att det är vid havet jag trivs bäst. Och i solen.