Sidor

onsdag 14 december 2011

Ett bröllop jag aldrig glömmer


Idag för tjugo år sedan var jag bjuden på bröllop. Ett hemligt bröllop i Stockholms Stadshus. Det var bara jag och sambon som visste om det. Vi skulle vara bröllopsvittnen.

På morgonen kände jag att magen var i olag. Sambon körde vår lilla dotter till mina föräldrar som skulle passa henne, eftersom vi på kvällen även skulle gå på Kårspexet. Jag hoppades att magen skulle lugna sig.

Illamåendet kom i vågor. Bussen till Stadshuset var en plåga, men så snart jag fick frisk luft kändes det bättre. Långa djupa andetag. Lååånga djupa andetag.

Jag fotograferade bröllopsparet i den svaga vintersolen utanför Stadshuset. Vigseln tog inte många minuter. Jag kände mig hyfsat bra. Följde med i taxin till anrika Stallmästargården där bröllopsmiddagen skulle avnjutas, mest för att det var närmare för mig att ta mig hem därifrån än från Stadshuset. Att äta mat var inte att tänka på.


När taxin parkerar vid restaurangen har bilåkandet satt fart på mitt illamående. Jag frågar sambon efter min plastpåse som jag tagit med mig ifall-att. Svaret blir att den ligger där bak.

Så där står jag, uppklädd för bröllop mitt på parkeringen utanför Stallis, och tömmer magen. Utan skyddande plastpåse. Stackars gäster som kom ut från restaurangen och såg mig!

Sambon och bröllopsparet går in för att äta. Jag stapplar hem till lägenheten. Lyckas ringa en väninna och avslöja vad som hänt, så att hon som bor närmast bröllopsparet ska kunna göra något bus på deras hus eller bil. Sedan däckar jag i sängen.

Det dröjer inte länge förrän sambon dyker upp. Efter förrätten har han gått på herrarnas och insett att han också var magsjuk.

Bröllopsparet sitter ensamma kvar och äter av sin middag.
Vi lyckas kränga kvällens spexbiljetter.
Hur resten av dagen och natten fortlöpte behöver jag säkert inte beskriva, men vi var väldigt glada att vi hade barnvakt!

och som om det slutade där ...

Sedan skulle det ju bli försenad möhippa. Vi planerade och fixade och på kvällen innan däckade jag i 40 graders feber. Influensa.

och som om det slutade där ...

Bröllopspresenten! Det var 1991 som Nobel fick sitt nya porslin och sina fina dukar från Klässbol. Klart att brudparet skulle ha en duk i bröllopspresent! Jag kontaktade Klässbol som tyvärr svarade att de hade fullt i orderlistorna, men när skulle brudparet gifta sig? Inte kunde jag säga att de redan gift sig, så jag drog till med den 14 februari, som är årsdag från när de fick ihop det. Klässbol lovade att se vad de kunde göra.

Och så plötsligt en dag kom ett paket hem till mina vänner. Helt utan avsändare eller förklaring. Eh, jaha, jo det är liksom er bröllopspresent är det tänkt ...

Epilog: Paret är fortfarande gifta. De smittades aldrig av vår magsjuka. Duken används.

Och vi är fortfarande vänner!

10 kommentarer:

Cari sa...

Tack.
så underbart att läsa detta och minnas. Det blev en minnesvärd bröllopsdag även utan stooor fest.

Möhippan drabbades ju också av att vattnet tog slut då vi skulle duscha efter badet i det mysiga Storkyrkobadet. :-)

Ikväll ska vi äta musslor, räkor och fisk (och dricka vatten till då jag fortfarande är konvalecent efter gbp-operationen.) Men det passar in i hela historien tycker jag.

Öbon sa...

Vilken sanslös otur, men så bra att det slutade lyckligt ändå.

Ann sa...

Bröllopsbesvär!

Vilt og vakkert sa...

Heisann!

Når enden er god, er allting godt, heter det jo... og da er det godt til tross for magesjuke og alt annet som ikke ble som det skulle ...
Det ser ut til at det er mye motgang til tider... det lærer oss vel å sette mer pris på det når det går vår vei!

Ha fine dager framover ;:OD)

TANKAR o BILDER sa...

Hihi, vilken historia! :)

Mormor sa...

Det krøller seg til noen ganger.
Men det er hyggelig at giftermålet holder og at duken brukes.
Minneverdig ble det i alle høyeste grad .
Ha en flott dag

Lisbet sa...

Jag ler då jag läser din berättelse. Förstår att ni inte log alls den dagen. Men nu efteråt...
Undviker att se på din sega bild i förra inlägget.
Ha en fin dag!

Tinezza sa...

Tack för din fina omtänksamma kommentar. Det värmer i den tid jag och maken är i. Ja, tankarna snurrar om anmälan om felbehandling. Jag har redan gjort en anmälan tidigare till patientnämnden om onödigt lång undersökningstid. Jag har fått svaret som jag inte känner mig nöjd med. Jag är också glad över att jag fört dagbok på min blogg för som du skriver allt finns på pränt. En varm kram tillbaka till dig.

Sus sa...

Vilken story =)

Jag har varit rädd för kräksjukan dessa dagar och är det fortfarande. En semester i solen hägrar och magsjuka på en 12-timmars flygning skulle vara hemskt =(

Mias Mix sa...

Ja nu i efterhand kan man ju skratta år eländet men jag är ganska säker på att du inte skrattade just då. Och vad skönt att de är lyckligt gifta fortfarande!
Och det verkar ju ni också vara. Förstår att du blev glad att han orkade komma. Det var säkert han också. Han kämpade nog för att orka med ditt bröllop innan han kunde somna in. Det är ju ofta så, att de väntar tills man sagt farväl eller så.
Min mormor väntade att somna in tills alla hennes barn kommit och sagt farväl. När den sista kom tog det bara 10 minuter och sen gick hon bort.
Min syster drog sitt sista andetag i samma sekund som vi kom in till intensiven. Och då hade vi pratat i telefon med hennes man nere från parkeringen, så även om hon låg i respirator är jag övertygad om att hon visste att vi kom då.
Kram