Den Stora Blåsningen

Jag brukar inte lägga ut bilder på vänner och bekanta i bloggen, men den här gången har jag fått tillåtelse och jag vet att många vill se bilder från Den Stora Blåsningen.

Från Värmland kom väninnan och tillsammans med min man gav vi oss iväg till Nicas 50-årsfest. Lite försenade, men det är väl inte så noga med tiden? Trodde vi. Vi kom sist. Schemat som var lagt följdes med exakt precision visade det sig. Det stod till och med en klocka på scen som höll ordning på gästerna!

Vi fick vår bordsplacering, nära scenen i ytterkant. Tapas stod framdukade som förrätt, men värdinnan saknades.

Så kom hon fram på scen, fruset vardagsklädd, för att visa hur en dag på arbetet kan te sig. Vi fick höra en underbar blandning av röster och dialekter.
Jublet fyllde lokalen när kofta och keps åkte av och Nica satte sig på sin plats vid bordet.
Välkomna!

Sedan var det en aldrig sinande underhållning från scen. Allt i enlighet med schemat. Först ut var Boktipset, ninananananana ninninananananaaaa, där väninnorna presenterade olika böcker med anknytning till Nica/Ankan.

Nu får ni ursäkta färgskalan på bilderna, tänk på att det var färgade strålkastare och fotoovänligt ljus hela tiden. Dessutom tillhör jag inte dem som trixar med Photoshop, så det blir som det blir.

Tårarna rann, igenkänningsfaktorn var hög och skratten många.

Till den sista bokens presentation fick jubilaren komma upp på scen.

Och så här såg hon ut när hon förstod att "boken" var en skrivarresa till Kreta som hennes familj och vänner skramlat ihop till.

Sedan sjöng sonen ...

ackompanjerad av sin syster ...

Flera talare/sångare hade svårt att hålla tårarna borta. Det fullkomligt svämmade över av kärleksfulla betraktelser och berättelser.

Många var sanna proffs och hade lång, lång erfarenhet av att jobba med Nica.

Så äntligen fick vi en paus i skrattmuskler och tårkanaler. Det blev paella, serverad från en gigantisk muurikka. Så gott, så gott, så gott!

Men hyllningarna fortsatte! Väninnans dotter som såg Nica lika mycket som sin egen väninna, åldersskillnaden till trots.

 

Vid ett tillfälle blev det duett mellan mor och dotter.

Alla nummer hade sin titel och sitt tidsintervall att passa. Finurligt presenterat.

Kaffe och (alldeles för få) praliner serverades i baren medan festlokalen möblerades om.

Så ropades vi tillbaka (tidsschema, tidsschema!) för en tävling i "Vart är Ankan på väg". Vi fick ett nummer att skicka sms till när vi gissade rätt, men det var ju stört omöjligt att fatta av flygbilderna och ledtrådarna.

Så klev Samboliten fram från ridån och började på ett gitarrsolo.

Eh.

Hm.

Det är ju bröllopsmusik!!!

Ja, i gången bakifrån kom hon gående, Nica/Ankan, i full brudutstyrsel! Vacker! Överraskande! Underbar!

Hon klev upp på scen, ridån gick upp och där stod prästen framför en kyrkorumsprojektion! Brudgummens ovetande mamma föll i högljudd gråt.

Sonen hade ringarna ...

... som välsignades av prästen.

Löften gavs ...

... och ringarna passade!

Dottern uppbådade all sin professionalism och lyckades genomföra sin känslofyllda solosång ...

... medan brudparet bara njöt av situationen!

Kramar, fotografering och såpbubblor!

In igen för skumpa och dans!

Men brudvalsen var inte av det vanliga slaget. Nej, varför skulle den vara det?

(Tyvärr lyckas jag inte överföra mina videoklipp, de är alldeles för stora.)

Dans blev det till livemusik, men ibland ville vi hellre bara lyssna på det som framfördes, än dansa!

Speciellt när bruden tog i!

Och brudgummen drog ett solo!

En sällsynt vacker version av Halleluja dansar man inte till, man bara njuter ...

Inlevelsen var det inget fel på. Vi var alla så tagna av denna magiska kväll, av all kärlek, av överraskningen, av att få uppleva en tillställning som denna!

Framåt natten tog vi en taxi hem och kunde försöka smälta vad vi varit med om. Det stackars brudparet har i skrivande stund tillbringat sina första två veckor som gifta med hög feber, hosta och elände. Anspänningen inför kalaset måste ha varit otrolig. Att få allt att klaffa utan att fler än ett fåtal fick veta vad som skulle ske.

Ja jisses. En kväll som denna lär vi aldrig få uppleva igen. Tack Nica! Tack Magnus! Tack alla ni andra som delgav oss tal, musik, skratt, gråt men framför allt all denna innerliga kärlek!