Sidor

fredag 18 november 2016

Att minnas sommarens vandring


Vi bilade ner i Europa i somras, maken och jag. Hämtade upp Lillhunken, dottern och hennes älskling vid flyget i München för vidare bilfärd till italienska Dolomiterna där vi hyrt två lägenheter och skulle vandra i en vecka.

Ganska direkt stod det klart att min plan att ta liftarna upp i systemet för att sedan vandra över alpängar inte stämde. Här var ingenting öppet. Lilla byn Sappada var vacker, men ganska ödslig.

Första dagen hade jag valt ut en lämplig vandring som skulle vara ungefär två mil och inte tycktes alltför ansträngande. Ungdomarna hade hittat en förgrening som såg "spännande" ut, som de ville ta och eftersom de hade ett betydligt högre tempo uppför backarna lät vi dem gå den längre vägen.



Vi vandrade i skogen och fascinerades över kombinationen av sippor och klematis i blåbärssriset.



Det var inte alls någon enkel vandring, trots att vi gick på en skogsväg. Det gick konstant uppför ända tills vi kom upp på det vackra passet. Det var ju så här jag hade tänkt att hela vandringen skulle se ut!

Vi kontaktade ungdomarna för att höra om vi skulle vänta på dem, men de svarade att vi skulle fortsätta hemåt. De sa också att nu hade de hopp om att överleva, vilket vi inte tolkade så bokstavligt. Som tur var.



På nedvägen växlade undervegetationen och var helt annorlunda än på den väg vi gått uppför. Ibland var marken vit av blommor,



för att i nästa stund vara helt gul!



När vi efter sex (6!) timmar äntligen var nere i dalen igen och såg upp mot bergen såg vår vandringsväg inte alls så tung ut - tänk vad man kan bedra sig! Jag och maken hade alltså vandrat uppför den granklädda kullens högersida, in i passet bakom och sedan nedför den vänstra sidan. Inte tror man att man varit uppe på 1650 m höjd när man ser denna lilla nätta kulle?

Ungdomarna hade däremot klättrat över den steniga toppen till höger. En prickad led som inte borde tagits utan bergsbestigarutrustning! De hade verkligen klättrat med fara för livet, men den berättelsen är inte min att berätta.



Nästa dag tog vi det av förståeliga skäl lugnare. Vi vandrade genom vår by till ett vattenfall som visade sig vara betydligt mer sevärt än vi förstått.



Längs klyftan som skapats av vattnet gick en trevlig och vacker gångväg.



Tredje dagen gav vi oss ut gemensamt på en vandring upp och ner för skidbackar. Jag gillade den lilla inhägnade lupinodlingen. Och ser ni i bakgrunden? Där har en plätt av ängen omvandlats till odlingsmark.



På skidbackarna frodades verkligen ängsblommorna, det var så sanslöst vackert!



Att sätta sig ner mitt i all blomprakt och bara njuta av solen och vyerna, ja nu var det precis så som jag hoppats ha det!




Två dagar i rad tog vi bilen så högt upp vi kunde i ett alppass. Första dagen tog vi oss en fika i toppstugan,



där vi möttes av en Vasaloppsåkare!



Så här högt uppe var faunan betydligt lägre och jag kände igen mycket från det gotländska alvret. Den låga backtimjan blommade för fullt och en bit bort fanns det gullvivor!



Jag blev avsläppt en bit ner och gick helt ensam på en härligt skön vandring, genom skog med blommande gullregn (ser ni?) och



över ängar med orkidéer



och små vattendrag - gissa om det porlande vattnet fick mig kissnödig!



När jag kom till den här vyn, med hjulspåren som försvinner bakom kullen, då var jag rent euforisk!

Lite snopet var det att runt hörnet kliva rakt in på en gård ...



Nästa gång vi kom upp till kossorna i passet lämnade maken av oss och vi vandrade själva mellan två pass. Maken fick lite egentid och gick upp till snön som låg högre upp innan han körde för att möta upp oss på andra sidan bergen.



Azaleorna blommade för fullt, ganska lågvuxna i det tuffa klimatet.



Inne i skogen tog vi oss fram genom manshöga ormbunkar och en storbladig växt som jag inte vet vad den heter. En riktigt trevlig och omväxlande vandring som gick mest nedför.



På granntomten till våra lägenheter blommade det för fullt ända tills ägarna kom och drastiskt klippte ner allting. Så olika kan man vilja ha det runt sitt hus.

12 kommentarer:

Lotta&Olof Birgersson/Ingemansson sa...

Så underbart att göra en sån vandring, det står högt på min önskelista och efter dina bilder blev jag ännu mera sugen! Trevlig helg!

Eva Trillian sa...

Tack för ett inlägg med så vackra vyer och underbara sommarfärger - det behövdes efter min promenad i allt det grå ;)

Carina sa...

Underbart! Har åkt skidor många år i Dolomiterna och tänkt att till sommaren vill jag hit igen. Vill se de små blommande rhododendronbuskarna som ofta sticker upp lite här och där i skogen när man åker. Men tills vidare nöjer jag mig med dina ljuvliga bilder!

Ha det gott! Carina

Nette Cecilia sa...

Så där vill jag också gör men jag borde ha gjort det för 20 år sedan .Med dåliga knän är det svårt ,men jag fick ju njuta av dina fina bilder och den vackra miljön ,trevlig helg ,nette

Villrose sa...

Spennende! ja, det er vel litt bratt i Dolomittene...

Maribel sa...

Vilka vackra vyer. Låter som en härlig resa.
Trevlig helg/Marika

BP sa...

Otroligt vackra vyer som jag bara "känner till" vid vintertid. Å då är de liksom inte lika vackra alls, för allt är ju vitt då. Alperna ha verkligen sin charm under sommaren också, vilket dina bilder visar. Men i ärlighetens namn lät det aningen jobbigt;-)

cissi sa...

Så vackert! En sån resa skulle jag gärna göra någon gång i mitt liv och helst då på sommaren. Jag vandrar nämligen hellre än åker skidor.

Lisbet sa...

Tack för att du delar med dig, får jag säga ännu en gång.
Underbart och spännande.

Veronica sa...

Otroligt vackra bilder av en vacker miljö. Bilden på vattenfallet är helt magisk.

Sen är det härligt att temat är minnen, denna BF så att man kan dela med sig av sina :)

Må gott!

//Veronica

Vonkis sa...

Det var inga dåliga vandringar ni fick till. Nu har jag bara varit i de schweiziska alperna men visst är det vackra vyer en bjuds på.

Laila sa...

Fantastiskt vackert och vilken växtlighet! Din inlägg får mig att minnas när vi var yngre och ofta åkte till någon ö för att vandra en vecka – Madeira, Tenerife, Korsika... Härliga minnen!
Allt gott!/Laila