Första vingårdsbesöket, en missräkning och nya vänner

Bort från böhmiska skogar, bort från tyska stenblock och in i vinlandet Franken!

En fördel med gamla kartböcker är anteckningarna som gjorts i dem. Innan resan hade jag plötsligt upptäckt att vi ringat in en ort och skrivit VIN vid den. Ingen av oss minns när detta kan ha gjorts, men nu passade vi på att besöka byn Sommerach! Återigen en plats som gav mersmak. Liten, cykelvänlig, vacker och charmig.

Det fanns såklart många vingårdar med försäljning, men nu svängde vi in på den största där folk satt på en stor uteservering med vinglas och lite mat. Vi gick in i den stora butiken och bad att få provsmaka några olika vita viner. Ofta får man då någon sorts broschyr eller förteckning med vinhusets viner så att man kan se druvsorter, årgångar och priser. Utgående från detta kan man berätta vilka man vill prova. Man behöver inte känna sig stressad utan kan i lugn och ro prova vinerna och fundera vilka man eventuellt vill köpa.

Vi kom därifrån med tre olika vinsorter; en billig Müller Thurgau på literflaska (typ husets vin), en betydligt dyrare Weissburgunder (Pinot Blanc är samma druva på annat språk) och en bubblande Frizzante. Nu hade resans vinshopping börjat!

Vi körde vidare till dagens sista mål, vårt hotell i Erlabrunn. Inte direkt det charmigaste stället, men här skulle vi bo i två nätter.

Utsikten från rummet var ett klart nedköp efter att ha bott i Loket.

Hotellägaren Guido skickade oss till den stora ölträdgården bara ett kvarter bort och trots att det var fullbokat fick de fram ett bord till oss där vi satt och bara njöt av den ljumma kvällen och alla glada röster. Maken valde sig en planka med charkuterier och ostar med tillbehör. Jag njöt av en speciell läckerhet som heter Angemacht Camenbert, en röra av ost, lök, paprikakrydda och grädde som jag åt i Würzburg första gången 1989 och inte har ätit sedan dess! Den är inte vacker på bild, men jag ska banne mig prova att göra min egen och blir den lika bra så kommer ett inlägg i min andra blogg.

Den här kvällen drack jag vin istället för öl. På menyn stod det att man kunde välja vinprovning vilket visade sig vara fyra valfria vin från vinlistan. Jag valde två röda och två vita, som synes. Det var ett skönt slut på en underbar dag.

Nästa dag blev däremot inte som jag tänkt mig. Vi skulle hyrt cyklar och ägnat dagen åt en cykeltur längs Main, men uppenbarligen borde vi bokat cyklar två veckor tidigare. Det fanns inga att få!

Jaha, bara att tänka om. Vi körde till fina Karlstadt där vi vandrade runt och sedan satt en stund i solstolar som ställts längs vattnet. Jag letade rätt på en ölträdgård med minigolf som inte låg så långt bort och ja, varför inte?

Vi körde dit och fick ett bord nära vattnet. Som smittskydd mellan sofforna hade man satt upp korrugerad plast, fiffigt men inte så snyggt.

Vi åt flammkuchen, en supertunn pizzaliknande rätt som är vanlig i Tyskland. Botten påminner om ett hårt tunnbröd och kan ha olika toppings. Den här var med lax och purjolök.

Sedan spelade vi minigolf i värmen. Alla tyskar gick i ordning mellan hålen, men vi ville inte stå och vänta utan tog de som var lediga. Vad spelar ordningen för roll när alla ska spelas?

Inför vårt sista hål, vulkanen, låg vi på samma poäng. Då gjorde jag hole in one. :-)

Maken hade hittat en geologisk vandringsväg en bit bort, så vi tog oss dit och påbörjade klättringen upp bland vinrankorna. På solsidan av dalgången. Det var varmt!

Vindruvsklasarna hängde i mängder på vinstockarna.

Geologin var inte speciellt imponerande efter gårdagens upplevelser. Eller så var det helt enkelt för varmt.

Egentligen skulle vi gått bort mot det steniga grå partiet i vänsterkanten av bilden, men makens ork tog slut och han kände att han behövde kaffe. Vi vände tillbaka.

I lilla Gemünden hittade vi direkt ett fik på torget, där han fick sitt kaffe och jag mitt te. Plus lite gott att äta till.

Svettiga kom vi tillbaka till Erlabrunn och tänkte ta en öl i gårdagens trevliga ölträdgård för att sedan duscha innan vi skulle äta middag. Tji fick vi. Det skulle vara musikunderhållning i ölträdgården och det var helt omöjligt för oss att få bord utan bokning, trots att vi bara skulle dricka något.

På väg till parkeringen hade vi överraskat ett tyskt par eftersom vår nya bil är en väldigt tyst elhybrid som de inte hade hört komma. Maken hade vinkat glatt till dem när han körde förbi. Nu visade det sig att de satt vid bordet närmast ingången och tjejen kom fram och sa till hovmästaren att vi kunde få dela bord med dem. Så gulligt! Det blev en mycket trevlig stund med Kristian och Sabine som stod ut med två svettiga och ofräscha svenskar. Jisses, jag hade ju inte ens sett mig i en spegel efter vandringen!

Efter att ha utbytt kontaktuppgifter ifall att deras planerade resa med husbil till Sverige blir av nästa år, gick vi till vårt rum, duschade och gav oss ut igen. Nu hittade vi en liten, liten uteservering som kändes väldigt familjär. Menyn var inte så omfattande, så det blev schnitzel igen. Vid bordet bakom maken satt ett stort kompisgäng med äldre män som uppenbart kände restaurangägarna för de gick själva och hämtade stolar i ett förråd allt eftersom vännerna kom. Alla gubbar utom en drack weissbier, den siste drack faktiskt vin. Jag smygtog en bild för jag ville fånga stämningen, men det gick väl inget vidare ...

Vad gäller mina kartor kan jag påpeka att vi förmodligen inte kört den väg Google visar, eftersom vi ofta körde på småvägar istället för de snabbare. Kartorna visar mer var platserna ligger.

Nästa dag bytte vi flod.