Grotte Saint-Cézaire är en familjeägd grotta, där en ung släkting till upptäckaren guidade oss. Grottan upptäcktes i slutet av 1800-talet när bonden Léon Dozol, som under flera år hällt växtdelar mm i ett hål han funnit på ägorna, insåg att hålet aldrig fylldes. Han tog då ett rep och ett ljus för att utforska hålan.
När han insåg vad han funnit fick hela familjen följa med ner och sedan var det dottern Marie som stod för mycket av arbetet med att marknadsföra och visa grottan. Hela historien finns fint beskriven här.
Här kunde vår guide spela melodier på stalaktiterna, tack vare att de är ihåliga. Jag lade upp en liten film på mitt instagram @annis_vardagsnjutning där ni kan höra honom spela.
Här rinner vattnet nedför berget
och med hjälp av fluoriserande färg som syns i mörkret
har man kunnat se var det dyker upp i dagen - en mil längre bort!
Det här var en mycket trevlig och sympatisk grottur som jag varmt rekommenderar (om du är lika förtjust i grottor som jag är).
Inte långt bort låg Grotte de Baume Obscure, ett betydligt större jippo där man fick gå på egen hand.
Tanken var att man skulle invänta den högtalarledda turen på önskat språk, men informationen var verkligen kass så tyskarna som gick före oss var nog ute ur grottan innan deras tyska tur ens hade börjat.
Här hade man ljud- och ljusinstallationer som plötsligt började, plus "dinosaurieägg" som skulle göra allt roligare för barn. Ett syns på bilden.
Själva grottan var större och luftigare än den förra
och väl värd ett besök
men jag är glad att vi tog den mindre, personligare, grottan först.
I denna grotta fanns också en underjordisk sjö.
På kvällen skulle vi ta bussen till svågern som ville bjuda på middag. Det tog ett tag innan vi insåg att första maj gick ingen buss. Enda dagen på året då bussen inte gick! M h a en Über kom vi ändå fram och bilden visar utsikten från den andra terrassen i svågerns lägenhet.
Så mumsade vi grillat och drack vin, en födelsedagsmiddag för maken som skulle fylla år några dagar senare.