Här, i det lilla slottet
Château de Roncort i franska Vogeserna, skulle vi bo en natt. När vi knackade på öppnades dörren av ett skotskt par som också var gäster, två keliga hundar hälsade oss välkomna och längst in stod Marc, en lite blyg fransk slottsägare som sedan visade oss vårt rum.
Vi hade det minsta och billigaste rummet, men sängen var större än jag trott och rummet var trevligt med personligt badrum, bokhyllor, konst, sittplats
och utsikt mot kyrkan.
I trapphuset fanns massor av detaljerad konst, skapad av
Yann Wehrling som delar sin vardag mellan slottet och Paris. Många av konstverken gick att köpa.
Den öppna dörren leder till vårt rum, den till vänster till ägarnas privata delar och till höger finns ytterligare gästrum.
I stället mellan skåpen fanns lösa teckningar och akvareller av olika motiv och i olika prisklasser. Jag bläddrade igenom allt och köpte två.
Bakom det lilla slottet bredde den stora trädgården ut sig. Här var det fritt fram att strosa runt. Det fanns gräsmattor att spela boll på, solstolar att softa i och odlingar att begrunda.
Vi bokade in oss på middag till kvällen, nu ville vi inte flänga runt mer. Vid slottet fanns bara en bondgård och kyrkan, så vi hade behövt åka en bit för att få mat.
Hittade hönsen och gåsen!
Och insåg att här finns hur mycket som helst att göra.
I vagnen kan man också bo, den var dock inte iordningställd inför säsongen än.
Marc lagade själv maten till oss, en mustig kycklinggryta med paprika och separat sallad.
Till efterrätt fick vi pannacotta med trädgårdens bär. Hela den trevliga och goda middagen hade vi sällskap av det skotska paret och två mer eller mindre tiggande hundar.
Vi sov gott, trots ett åskväder, och serverades traditionell fransk frukost med baguette, croissanter och marmelader i ett litet rum angränsande till köket.
Den läckra skåpsväggen bakom oss väckte vår nyfikenhet - vilken dörr ledde till Narnia? Den skotska kvinnan öppnade den lilla luckan till vänster och såg rakt in i köket.
Sedan tog Marc betalt för maten och konsten, men glömde rummet. Han blev lite generad när jag påpekade det. Men han var en fantastisk berättare med många dråpliga historier om gäster som bott hos honom och vad som hänt när en svensexa gick överstyr samtidigt som en annan, höggravid, gäst plötsligt kände hur vattnet gick.
Hit vill jag komma tillbaka och bo mer än en enda natt!
