Det var en gång för länge länge sedan en ung tjej som promenerade i Gamla Stan. Hon kikade i affärer men handlade nog inte mycket, plånboken var inte så tjock. När hon klev ut från Indiska på Västerlånggatan upplevde hon plötsligt att hon var iakttagen. Ja, helt klart. En ung man följde efter henne där hon gick längs gatan. Till sist kom han fram och började prata.
Tänk att bli uppraggad mitt på dagen, mitt på öppen gata!
Sådant som bara händer på film - eller i reklam.
Fast på den här tiden fanns det ingen reklam på teve, bara i tidningar och på bio (och den ville man inte missa!).
Vad minns hon av det som följde? Att han hette P, jobbade som slöjdlärare och bodde bara några kvarter bort ifrån hennes lilla etta. Ville bjuda på middag, ringde några gånger (ja, han fick telefonnumret.) Såg ut som John Denver. Typ.
Men det blev inget mer.
Och när jag letar upp "min" sång på youtube konstaterar jag att jag inte alls minns att han blev så snygg, han Denver. Minns bara pottfrisyren och de runda glasögonen.
Hehe, man kanske gick miste om något?
8 kommentarer:
Som på bio tänka sej!
Men det kan faktiskt gå till som på bio, ibland. Mötte maken på Slussens t-banestation en fredag, vi blev kära på lördagen och flyttade ihop på söndagen!
Vilka kärlekshistorier både Annies och Öbons!
Vem vet vad som kunnat hända om man inte gjort de val man gjort vid oliak tillfällen?
Myser och känner längtan och saknad-♥-
Vem vet vilka vägar livet tagit om man valt en annan stig?
vilken härlig blogg du har!
kul att du gillade mitt halsband, det är endast ca 5cm högt så det är stort för att vara halsband men inte så stort som det ser ut på bilden :-)
kram
Men du, ibland är verkligheten bättre än på bio :-)
Härliga Minnen!!! :)
Goaste du! ♥ Nä vem vet? men jag hat just lärt mej...att man kan inte gå framåt om man sneglar i backspeglen.....hihi!!
(tror dock inte du gör det)
Skicka en kommentar