I helgen gick den underbart fina filmen "Broarna i Madison County" på teve. Jag har både läst boken och sett filmen ett antal gånger. En fantastisk film, ångande av sensualism och åtrå. Meryl Streep är sagolik som medelålders hemmafru, tagen för självklar av resten av familjen - de som inte ens ser henne längre. Clintan kompletterar henne väldigt fint, men i den rollen hade jag nog gärna sett en annan skådis... Att passionen kan drabba vem som helst, när som helst, hur som helst - det är nog många medvetna om. Frågan är vad man gör sedan. Lämnar allt man har, för allt man saknar? Allt man tror att man saknar?
Jag tror att de flesta som ser filmen vill att huvudpersonerna ska få varandra. Beror det på att vi känner oss som missförstådda undanskuffade medelålders hemmafruar? Att vi känner igen oss i kvinnans roll? Eller att vi längtar efter passion, bekräftelse, att någon ser oss? Romantiska drömmar?
Jag tänker på de av mina vänner som blivit lämnade. Som plötsligt och oväntat blivit svikna. Flera kvinnor, bara en man. Avgrundsstup, hårda ord, ekonomisk kris, påtvingad flytt, förföljelse, oönskade brev, mystiska telefonsamtal - ja, listan kan göras lång. Någon gång har det visat sig vara ett längre förhållande som ligger bakom, ett långt svek - annars ofta en plötslig ingivelse.
Passion? Inte vet jag.
När blir otrohet vacker?
Beror det på hur den förpackas?
Hur det berättas?
Är det som med dansk fläskfilé, när priset blir lågt nog försvinner salmonellan?
18 kommentarer:
Jag håller allt med här.. (lite partiskt)
Kram ♥
Otrohet är nog aldrig vackert, bara på film! Och kanske under vissa, extrema, omständigheter. Jag tänkter på tvång och förtryck i äktenskapet.
Men på film kan det ju vara vackert, eftersom vi då kan fly iväg i fantasin utan att det får några konsekvenser i verkligheten. Men in real life är det nog bäst att man tänker efter två gånger på vad man har osv.
Intressant diskussionstråd!
Men jag missade ju filmen det vet du ju!
Men passion är ju alltid vackert även om kärlek är på gränsen till "dårskap" när den drabbar som bäst!
Däremot gillar jag inte svek det är något som är säker det!
Är det inte så att film förstör med än vad det förnöjer?
Bygger upp en romantisk bild av något som egentligen är väldigt "fult och tungt"...
På min pepparkaka var det nog brie, gott var det. :)
kram
Otrohet är aldrig vackert om du frågar mig.
Ärlighet varar längst.
Det finns absolut inget vackert i otrohet......och inte köper jag dansk fläskfilé.
Kram Mona
Thanks for visiting my blog. Yeah the google translate is kind of funny, but I have little choice. I get as much out of the semi-translation as I can. Have a nice day.
Såg också filmen o visst är det konstigt att så många gråter när Maryl o Clintan INTE får varandra...Passionen GÅR över det blir en vardag även för dom.
Och gräset är aldrig grönare på andra sidan....tror jag!
Gillade det du skrev om fläskfilen
Ha det toppen!
Vilka kloka ord.
Nej, otrohet är aldrig vackert i verkligheten. Det är skitigt, elakt, dumt och snaskigt.
Att så många, inkl jag själv, gråter floder när Meryl Streep inte flyttar över till Clintans bil, tror jag beror på att de INTE får varandra. Men de får varandra till slut ändå, genom sina fina minnen och att de får sin aska spridd vid bron.
Men det är en film, en fantasi, och jag har sett filmen hur många gånger som helst, dock inte häromdagen, då alla i familjen skulle upp tidigt till div idrottsevenemang. Jag kan se filmen många, många gånger till.
Men jag köper inte dansk fläskfilé, hur den är prissatt och förpackad.
Jag ser inte ofta filmer på TV men den här tänkte jag inte missa.Jag håller med dig att jag nog hade sett någon annan än Clintan men han är väl charmig på sitt sätt.Mycket fina ord du skrivit.Anita
Hm, måste få tillägga några tankar till. Jag har ju själv varit med om otrohet, som den i triangeln som blev sviken, dessutom under en tid då det verkligen krävdes att vi höll ihop, att vi vågade arbeta tillsammans för att nå våra mål. Det gjorde ont, ont, ont. MEN, efter en tid började jag tänka att det som hände var ett symptom på något som var ganska ruttet i mitt dåvarande äktenskap, vi hade inte längre så himla mycket gemensamt. Nej, jag vägrar ta på mig någon "skuld" för det som hände, men ändå, exet tänkte inte bara med sitt elfte finger. Och till slut, det snaskiga och elaka ledde så småningom till något väldigt bra. Jag kan fortfarande känna ett starkt agg till exet, men utan alla de händelserna, hade jag inte träffat min nuvarande man och jag hade definitivt inte haft min underbara, rödlätta, kaxiga, mattetokiga, gymnastiserande, basketspelande sjuåring.
Man ska aldrig säga aldrig.
Det är lätt att döma andra, men så vet man inte heller hur det är att gå i deras skor...
Förresten, köper inte fläskfilé, maken säger att han är kosher om jag skulle föreslå fläskfilégryta. Eller fläskkotletter. Men kotlettbacon och julskinka äter han!
Nä, det är just det - passionen kan drabba vem som helst, när som helst, hur som helst...
Jag dömer ingen, jag bara började fundera när jag såg på filmen. Där är det ju så uppenbart att det är förpackningen som avgör!
Jag kan förstå allas kommentarer här ovanför och även ditt inlägg. Otrohet är inte vackert på något sätt men passionen är vacker. Jag brukar säga till mina vänner att har ni inte upplevt sådan passion någon gång så förstår ni heller inte varför man följer passionen. Jag har blivit träffad av passionen. Och glömde allt runtomkring mig för stunden. Ett härligt minne som jag plockar fram när vardagen känns grå å tråkig. Tack och lov var jag inte i ett förhållande när passionen slog till för då hade nog gränsen suddats ut mellan det verkliga vardagliga och en passionerad dröm. För passion handlar om en dröm i verkligheten som inte består i det vardagliga livet. Så för dessa karaktärer i filmen är det nog bra att de inte följer passionens förtrollning och förstör det vackra de två får uppleva de fyra dagar de får med varandra. så i slutändan gör hon det rätta och stannar hos sin man och familj(trots att man önskar att hon ska hoppa ur bilen och springa till robert). MEN faktum kvarstår att hon är otrogen och otrohet är aldrig vackert.
Skulle egentligen kommentera nån bild, men fick syn på det här inlägget istället. Gillar dina tankar och funderingar, de är verkligen berättigade. Ämnet är svårt men borde väl helst vara enkelt.
Min egen fundering i ämnet är: Drabbas du av passionen eller en förälskelse trots att du är i ett annat förhållande, finns det bara en sak att göra. Släpp passionen, gå hem och sätt dig att fundera, gör det allvarligt och tillräckligt länge. Ta sedan beslutet att stanna kvar, eller att gå, med grundtanken att någon ny passion kommer du inte att få, någonsin. Är det så dåligt att du går under de villkoren, är det rätt. Är det så att du inte vågar vara ensam, utan bestämmer dig för att stå ut,, Då har du ett eget allvarligt problem att reda ut, som inte har NÅGOT att göra med din partner.
Passionen som sådan är ett rätt osnygg företeelse, DEN ÄR INGET ANNAT ÄN BERUSNINGEN AV EN TILLFÄLLIG DROG, OCH DET ÄR ABSOLUT INTE NÅGOT VACKERT. PASSION OCH ÄKTA KÄRLEK, HAR INGET GEMENSAMT.
ps:
Jag har befunnit mig på alla tre platserna i ämnet, en gång på varje. Så jag talar av egen erfarenhet, det goda med det hela är att det har lärt mig otroligt mycket, om mig och om andra.
Skicka en kommentar