Eze - en pärla i mitt hjärta

Jag var 13 första gången.

Familjen reste för första gången på bilsemester, genom Europa till italienska rivieran. Hyrde en lägenhet i en vecka.

Jag minns att vi åt blåmusslor och jag blev magsjuk.

Jag minns hundvalpen som ingen verkade bry sig om och jag inte fick klappa för den kunde ha löss, enligt mamma.

Jag minns de italienska grabbarna på sina mopeder som förföljde den långa blonda 13-åringen vart hon gick.

Jag minns mammas oroliga blickar.

Jag minns att vi körde till Eze och jag blev förälskad.

Klicka på bilden!

Andra gången var strax innan min 20-årsdag.

På tågluff med då aktuell pojkvän.

Jag minns att tågstationen låg nere vid kusten och att vi fick vandra uppför slingrande gångstigar för att nå hela vägen.

Jag minns skogsbranden som pågick en bit bort, på en nivå dit brandbilarna inte kunde nå - vägarna gick ovanför eller under det aktuella området.

Jag minns vattenångorna när brandmännen med sina långa slangar äntligen kunde spruta vatten på lågorna.

I somras var det tredje gången gillt.

I 35-gradig värme tog vi oss till den underbara byn.

Vi skulle köra nere längs kusten för att verkligen uppleva Rivieran.

Sönerna mådde illa i värmen.

Men de förstod.

Förstod varför jag tyckte att vi skulle dit. Trots bilresan, trots värmen.

Vi stapplade högst upp till toppen av berget, till kaktusträdgården.
Hävde i oss vatten.
Hällde vatten över våra nackar.
Njöt av utsikten.

Vi tog motorvägen tillbaka.

Slängde oss i hotellpoolen.

Lite kul historia: Prins Wilhelm kom till Eze med pappa Kung Gustav V 1920, återvände tre år senare för att köpa det som sedemera kallas Château Eza, där han bodde till 1953.