Motion, minnen och magknip

En av förra sommarens höjdpunkter
var våra dagar vid Cinqueterre i Italien.

Vackrare utsikt tror jag aldrig att jag haft från ett hotellrum!

Det är Manarola som ligger där nere,
en av de fem byar som bildar Cinqueterre.

Hit åker man för att vandra på smala och omväxlande vandringsvägar.

Det började ju bra.

Slät mark och staket på ena sidan, ingen ansträngning att tala om.

Klicka gärna på bilderna, framför allt på de liggande!

Men det blev annorlunda.

Här fick man ha koll på var man satte fötterna, stigarna var steniga

och staketen mot branterna var obefintliga.

Att få möte var ingen direkt höjdare.

Trappstegen var ojämna och kändes inte alltid så säkra.

Ledstång? Ja det var i bästa fall marken bredvid.

Men det var vackert att gå bland vinstockarna

och inse att här springer vinbönderna till vardags.

Var man inte uppmärksam missade man lätt markeringarna.

Ser ni det vita och röda högst uppe på stenen?

Just det, denna breda självklara trappa var den som skulle följas.

När man ville njuta av den fantastiska utsikten

var det bäst att stå helt stilla och hålla i sig i något stadigt.

Svindelkänslorna tog annars lätt överhanden.

Vi valde att gå uppåt, ifrån turistströmmar

och in bland molnen.

Det var både lummigare och svalare.

Att vandra i 34-gradig värme är ansträngande även på slät mark.

Ser ni Lillemans huvud bland ormbunkarna?

Tänk att det kan skilja så mycket mellan värmen nere vid kusten

och den sköna svalkan uppe bland träden!

Så tog vi oss neråt igen,

och det visade sig att vi lyckats välja den brantare stigen ner.

Lilleman hade en pinne i handen och skuttade som en bergsget.

Jag hade fullt sjå att hålla mig på rätt köl

och fick be honom att ta det lugnt så att JAG inte ramlade!

Hoppsan!

Den trappan var vi nära att missa!

Plötsligt kom vi in i en liten by och fick gå på asfalt en bit.

En vattenutkastare var välkommen.

Flaskorna fylldes, armar och nackar svalkades av.

Där uppe bland molnen har vi varit.

Bilvägen slingrar sig fint längs bergskanten, men vi har gått nästan rakt ner.

Ner till Vernazza är vi på väg.

På en klippkant, visar det sig.

Hur kunde vi missa att ta den flackare vägen?

Strax ovanför byn finner vi en restaurang

och vi bestämmer oss för att äta redan där.

Ett bra val.

De uppklädda barnen vid bordet bredvid tittar smått förskrämda på oss.

Deras mamma sitter fräsch och välvårdad i vackra märkeskläder.

Jag har pinnar i håret, svetten rinner och ansiktet är rödflammigt.

Så tar vi oss ner till byn.

På taken ligger stenar för att plåtarna inte ska blåsa bort.

Här finns inga hissar eller handikappvänliga gator.

Parkeringen ligger ovanför byn.

Husen klättrar på bergssidorna.

Längs huvudgatan ligger båtarna uppdragna.

Det är sanslöst charmigt och samtidigt så självklart -

någon annanstans kan de ju inte förvaras!

 En liten öppning där båtar kan tas in och ut,

ett alternativ till hamnen som ligger längre ner.

 Hamnen skyddas av en pir.

Här inne badar turisterna,

utanför piren går vågorna så pass höga

att en vakt har koll på att ingen går för nära havet.

Man förstår att upprätthålla bilden av den pittoreska lilla fiskebyn.

Det är vackert utan att vara stylat.

Ingen Disneyversion av Italien, utan äkta vara.

När vi sedan vandrar vidare, längs den turiststinna stigen till Corniglia,

visar det sig att vi inte får fortsätta den sista biten till Manarola.

En del av stigen har rasat och vi får ta tåget en station.

Trappan ner till stationen var ganska rolig,

den hade vi sett från vårt hotellfönster.

Manarola ser ungefär likadant ut.

En smal gata kantad av båtar och turister.

Tvätten hänger på linor.

 

Det är nu vi ser hur raset ser ut. 

Det har inträffat rakt under vårt hotell!

Raset syns till vänster i bild och ovanför, uppe på kanten,

syns en liten vit fyrkantig byggnad = vårt hotell!

Vi får inte plats på bussen upp till vår by

så vi hinner med en bit pizza innan nästa buss kommer.

Middag ska vi äta på hotellterrassen.

Möra.

Trötta.

Nöjda.

Men så kommer det där med magknipet.

Minns ni bilden från Vernazza? Jag visar den igen.

Se sedan på bilden under, den är från nätet:

I oktober drabbades Vernazza av en dramatisk översvämning efter idogt regnande.

En flod forsade fram längs huvudgatan, som en tsunami från bergen.

Kan ni se på dessa bilder att marknivån höjts EN VÅNING???

Här är två andra bilder från nätet.

En där floden forsar fram, en våning upp,

och en från dagsläget där hårt arbetande frivilliga

har lyckats forsla bort all jord och bråte.

Stigarna vi gick längs kusten är avstängda, bortspolade.

De uppe bland molnen finns kvar.

Igår öppnade Vernazzas hamn igen.

Om detta har jag inget läst i svensk press, inget hört på tv.

Det var av en ren slump jag upptäckte vad som hänt!

Det är klart att jag upplever det starkare när jag nyss varit där själv.

Självklart.

Och det är klart att jag är otroligt tacksam över

att jag har fått uppleva den fantastiska trakten.

Men åker jag dit igen, vete sjutton om jag törs bo på samma hotell ...