Sidor

söndag 11 mars 2018

Sommarplanerna fick en oväntad vändning


Planerar och drömmer om en sommarresa. Läser böcker, hemsidor och bloggar. Mina francofilvänner Kristina och Annette har många bra tips om Loiredalen, där jag aldrig varit. Trädgårdar och slott att besöka. Hur ska man hinna allt man vill se och göra? Vad ska väljas bort? Vad finns mer som inte får missas?

Så plötsligt ser jag dedikationen i boken om Bretagne. Jag hade fått den i julklapp av min franska brevvän Chantal Connan 1988. Det är 30 år sedan.

Jag skrev om Chantal en gång i ett Fototriss-inlägg. Kopierar texten här:

"Jag hade en gång en fransk brevvän, då på den tiden då brev var handskrivna och levererades med brevbärare. Vi fick kontakt med varandra genom en fransk tidning där hon sökte skandinaviska brevvänner. Hon skrev på franska och jag skrev på engelska.

Chantal var fotograf. Hennes favoritmotiv var träd. Ofta beskar hon bort trädkronorna så att bara stammarna var kvar. Eller så lät hon stammarna spegla sig i en vattenyta och vände fotot uppochner.

Chantal ville gärna resa till Skandinavien för att fotografera naturen. Med hjälp av en god vän kunde hon ta med sina två döttrar på en husbilssemester norrut. De kom till Stockholm på hösten 1992 och jag visade dem Mälarens omgivningar. En dag åkte vi ut till Sandhamn.



Jag fick ett originalfoto av henne. Fick också två böcker där hennes foton illustrerade poesi. Poesi som övergår mina kunskaper i franska, men bilderna ser jag.



Det blev ingen mer resa i naturen för Chantal. Hon hade svår cancer och levde inte så länge efter att vi träffats. Den gode vännen hjälpte till att ta hand om hennes döttrar. Hur de har det idag vet jag inget om."



När jag skrev detta 2012, hade jag googlat för att se om jag kunde finna något på nätet. Något som handlade om Chantal. Jag fann ett foto på henne och bilder på böckerna. Inte så mycket mer om jag minns rätt.

Nu googlade jag igen. Och blev helt tagen av vad jag fann. En artikel där hon beskrivs som en Grande Photographe. En video där hon sitter och pratar om böckerna med poeterna som skrivit. Det är så overkligt att efter så många år finna henne så levande. Se och höra henne.



Och då inser jag att jag kan hjälpa till. Jag kan lägga ut min mans avfotograferade diabilder och min berättelse om Chantal på internet så att andra kan finna den. Kanske hennes döttrar Solène och Maëlle eller någon som känner dem letar och finner mitt inlägg. Det är ju bara det som någon lägger ut på nätet som någon annan kan finna.

Jag brukar inte lägga ut bilder på personer, men nu gör jag det. Bilder som inte betyder något för mina vanliga bloggläsare men som kan betyda något för den som liksom jag letar information.




De kom till Stockholm i en liten, liten husbil och hade varit i Norge innan de kom till oss. Chantal, hennes döttrar och den gode vännen och fotografen Jean-Francois Rospape. (Jag googlar på Jean-Francois och finner att han, om jag förstår rätt, på något sätt är involverad i en utställningshall för fotografier.)



Jag lagade middag åt dem och de satt på vår veranda och åt. Mina föräldrars granne var bortrest så mamma ringde honom för att höra om fransmännen kunde få sova i hans hus, kunde få låna riktiga sängar, riktig dusch och toalett. Det fick de och de var såklart väldigt tacksamma.

Jag minns att jag skämdes för att lakanen de fick låna luktade så ofräscht och instängt. Så konstiga saker man minns!



Förutom våra utflykter minns jag att Chantal lagade en typisk fransk fisksoppa i vårt kök. Inte en bouillabaisse utan en sådan där slät brunröd soppa. Mina föräldrar bjöds också in. På bilden sitter Chantal och en av hennes döttrar i vårt renoveringshus där vi bara bott i några månader. Vi har uppenbarligen kommit till kaffet och efterrätten när bilden tas.



Enligt mina googleträffar har Jean-Francois haft en fotoutställning med blåa landskap, Paysages bleu. Är det inte otroligt? Som gjort för mig!

Chantal gick bort 1994 och begravdes i Quimpers katedral. Undrar om där finns en grav? Jag tror att Bretagne måste planeras in i sommarresan. Det känns som om det är på tiden. Före sommaren ska jag leta rätt på hennes brev och läsa dem igen.

12 kommentarer:

Gärdsmygen sa...

Oj vilken historia! Har läst två gånger men måste nog komma tillbaka och läsa imorgon igen. Det var en del att ta in. Skrattade gott åt dina minnen av hur lakanen luktade. Men just lukt är visst väldigt förknippat med minnet.

Susjos sa...

Vilken spännande historia! Hoppas att du får träffa döttrarna igen!
PS. Var den grekiska yoghurten med passionsfrukt god?

BP sa...

Håller helt med Gärdsmygen! Vilken historia! Helt otroligt. Himla tragiskt dock att Chantal gick bort i cancer så tidigt.
Hoppas att du får kontakt med döttrarna och vännen på något sätt. Om du har lagt upp inlägget på FB kommer det nog att ske tror jag. Kanske blir det ett kärt återseende under sommaren, vem vet.
Himla kul förresten att Chantal och hennes vän blev berömda fotografer. Vem hade kunnat ana det då...

Mira sa...

Fick rysningar längs ryggraden av din berättelse. Ett vackert möte för 30 år sedan som ger genklang idag. Och vilka fina bilder hon tog. Klart att du ska åka till Bretagne och så roligt att få se bilderna. Även för oss "vanliga bloggläsare". :)

Maribel sa...

Hej Anni!
Vilken härlig berättelse. Känns som ett självklart resmål.
Ha det bra /Marika

Anita sa...

Men Anni, vilken berättelse från verkliga livet. Jag förstår att du blev tagen, det blev jag också. Så tragiskt med hennes alltför tidiga bortgång. Och fotografen Jean-Francois som haft en utställning om blå landskap. Otroligt. Jag hoppas det gick bra för döttrarna. Ett väldigt fint inlägg Anni. Och det låter som om det kan bli en resa till Bretagne för dig.

Kram Anita

Anne-Lie sa...

Så spännande! Detta måste bli en fortsättning på! Själv håller jag till i Spanien i sommar - om ni har vägarna förbi :)

Eva Trillian sa...

Vilken fantastisk återblick - och konklusion av dina tankar! Fint att du gör detta nu - för alla som söker och därmed har en chans att finna!

Violen sa...

Intressant läsning! Förstår att Bretagne lockar. Där har jag aldrig varit men väl i Loiredalen på vinprovarresor. Ser fram emot fortsättningen av planeringen.

Anonym sa...

Åh, vilka minnen och vilken historia! Ojojoj. Klart du måste åka till Bretagne!
Din historia fick mig att googla på en av mina gamla brevvänner som jag tappade kontakten med för många, många år sedan. Det fanns 22 stycken med hennes namn i den amerikanska stad där hon då bodde. Lite för många!
Kram Kristina

Janicke sa...

En så fin berättelse. Så det kan bli. Och blå är de allihop på bilderna!

Lisbet sa...

Så intressant! Helt klart måste det bli en fortsättning på denna historia.