Sidor

söndag 16 september 2018

Möten, sorg och motion


Det var inte alls meningen att det skulle ta en vecka innan jag fick till ett inlägg, men det är liksom lite mycket nu. Jag håller för fullt på att förbereda för utställning samtidigt som världen rullar vidare både med och utan mig.

I torsdags morse tog jag mig till Mr Cake, dit har jag velat gå sedan de öppnade för ett år sedan. Nu skulle jag träffa Mia och Annette!



Så snart jag kom innanför dörren fick Mia syn på mig och vinkade, men jag var tvungen att stanna till vid disken för att fotografera de fantastiska Red Velvet croissanterna!



Bullarna bredvid såg inte dumma ut de heller!



Jag brukar inte lägga upp bilder på folk i bloggen, men de här två är ju vana vid att visa upp sig och sa att det var helt okej. Jo tack, det tog fyra försök innan Annette kunde låta bli att prata eller grimasera på bilden! Mia log lika fint och stilla på alla foton!

Och när den här bilden togs hade vi redan hunnit prata vid tomt bord i två timmar innan vi köpte lunch.



Mia och Annette tog sallader, men jag kunde inte motstå svamptoasten, som var betydligt godare än fotovänlig.



Sedan blev det en chokladbakelse också, väldigt lätt och moussig. Notera Mia i speglingen ;-)

Annette rusade till bussen efter att vi pratat i fyra timmar - tänk att tiden kan gå så fort! Mia och jag vandrade bland annat till Sibyllans tehandel innan vi skildes åt på pendeltågsperrongen och åkte hemåt i var sitt väderstreck.



På fredagsmorgonen åkte jag med maken, hans bröder och svägerska till mosterns begravning. Första gången jag är med om att det inte är någon kista utan enbart en urna.



Maken bar urnan och sänkte ned den i familjegraven. Mostern hade velat att alla skulle skiljas åt därefter, så inget begravningskaffe var planerat.



Vi åkte hem till makens kusiners pappa för en stunds gemenskap och smörgåstårta. Kusinerna har tagit hand om allt i samband med mosterns begravning och mitt i all sorg förlorar de sedan sin egen mamma. Nu har alla tre systrarna gått bort inom loppet av nio månader. Min svärmor som var yngst avled först, på julafton förra året.

Det var en dag som tog på krafterna, så när maken och hans bröder insåg att de hade chans att äta surströmming på kvällen var jag oerhört tacksam. Det betydde att jag och Lillhunken ensamma kunde mumsa kött och ta det lugnt. Jag somnade redan 22.30 och det hör verkligen inte till vanligheterna!



Men det gjorde att jag var utvilad på lördagsmorgonen när vi återigen skulle fara norrut, denna gång till Grisslehamn för en tvåmilavandring med vänner.



Inte bara med vänner, vi var 500 personer som vandrade 1, 2 eller 3 mil längs Roslagsleden denna dag. De som ville tog på sig den knallgula tröjan med texten Roslagsmarschen 2018, men se den avstod jag ifrån.



Större delen av leden gick på asfalt- eller grusväg genom sommarstugeområden, de delarna var inte så roliga. Bättre var stigarna genom skogen, även om man då fick kolla var alla rötter gick så att man inte snavade.



Då och då kom vi fram till havet och kunde njuta av sol och utsikter.



Omväxlande sandstränder,



småsten/grusstränder och



klipphällar.



Plötsligt kunde skogsmarken vara fylld av runda stenar, svårare att gå på än kullerstensgator.



Det blev lite långt mellan matstationerna, vi fick en korv efter bara tre kilometer och sedan ärtsoppa när det bara var tre kilometer kvar. Då var det många som var väldigt hungriga! För oss tog vandringen sex timmar, mest beroende på att jag inte går snabbt. Hade vännerna gått i sin egna takt hade de varit framme minst en timme tidigare.



När vi äntligen nådde Albert Engströms ateljé fanns inga sura miner, trots ömma tår och stela vader.



Nu var det bara sista biten till bilen kvar, sedan drack vi öl och åt god middag i vännernas stuga. Jag och maken valde att åka hem till Lillhunken för att få sova i egen säng, men de andra vännerna sov kvar på landet.

Idag har här fixats med små och lite större saker i lugn takt; päronmarmelad har kokats, äppelträd ansats, tavlor till utställningen monterats, biljetter bokats och papper sorterats. Imorgon ska jag ta mig tid att läsa bloggar!

14 kommentarer:

Lisbet sa...

Beklagar sorgen. Tre systrar borta inom så kort tid.

Så duktig du är som orkar promenera så långt! Och länge!
Men du är ju energisk, har jag märkt, har energi till mycket.

Kram

Susjos sa...

Full fart inne hos dej som vanligt! Mycket trevligheter, och även sorg. På min fasters begravning var det också "bara" en urna, detta pga av att en av barnen inte hann hem innan de var tvungna att kremera henne. Men jag tyckte det var mer "lättsamt" med en urna än med en kista, även om begravningar aldrig är roliga! Beklagar sorgen!

Mr Cake såg spännande ut, man kan alltså äta annat än sötsaker där? Kul att träffa bloggkompisar där!

Å vilken promenad/vandring ni gick dagen efter, jösses! Men kul förstås!
Hoppas du har en lugn vecka framför dej, men det undrar jag ;-)
Kram!

Susie på Stjärnarve sa...

Vilken prommis! Jag skulle önska att jag kunde gå en tiondel, men mitt ryggonda med bifogad (!) ischias har gjort att det är omöjligt. Trist för en som varit van vid att gå 2-3 långprommisar i veckan!
Mina kamelior står i växthuset, så det är inga problem - fast det sägs att dom kan planteras ute i ett skyddat halvskuggit läge. Men jag vågar nog inte göra det!!
KRAM/Susie

Kristinas oas sa...

Beklagar sorgen. Så trist att alla tre systrarna gick bort så tätt. Begravningar är aldrig lätta, det finns alltid gammal sorg som kommer upp till ytan. Tänker att promenaden dagen efter nog var bra för både kropp och själ.
Mr Cake såg väldigt trevligt ut. Och alltid kul att prata bort en timme eller två med vänner. :) Jag ska till Stockholm i jobbet senare i höst men räknar kallt med att jag inte får någon tid "privat" då. Hade så gärna velat se Morris-utställningen på Millesgården, men men...
Kram Kristina

Anita sa...

Kära Anni!
Ditt inlägg är som livet. En blandning av glädje, sorg och annat. Beklagar sorgen och tänk att de tre systrarna gick bort inom 9 månader. Jag tittade på bilden och kunde se att dom var väldigt lika. Kan sitta länge och titta på sådana bilder. Tycker om program i TV typ ... "det sitter i väggarna". Minns också de där gamla programmen, "svart på vitt" där Hans Villius och Olle Häger beskrev en bild ...

Men så har vi ju glädjen att träffa vänner och prata bort timmar. Och äta bakverk som får det att vattnas i munnen när jag ser dina bilder. Och så kan jag konstatera att jag inte ätit någon svamptoast i höst och att jag nu blev sugen ...

Sugen blev jag också på att promenera i vacker natur! Vilka härliga bilder! Njuter av dom allihop. Vilka vackra moln (älskar moln) och klipporna, vattnet .. ja hela alltet. Fast jag måste erkänna att jag inte skulle vilja gå över de runda stenarna. Har skräck för att dom ska börja rulla under fötterna.

Lycka till med kommande utställning och alla förberedelser. Jag får nog ta och hämta mig en bit av äppelkakan vi bakade i helgen. Har blivit sugen på något sött efter dina bilder.

Kram Anita

Maribel sa...

Hej Anni!
Beklagar förlusten, alltid tråkigt att mista en närstående.
Vandringen ser härlig ut, vilka fina vyer.
Utställning låter spännande, lycka till med den.
Ha det bra /Marika

Maggan sa...

Det är så sorgligt mista någon närstående och dessutom flera tätt inpå varandra.Vilken underbar vandring i fin natur den gjorde säkert gott för både kropp och själ.Önskar dig lycka till med utställningen.Ha det gott/Margareta

Annette sa...

Så sorgligt med begravningar... Jag förstår om du var tömd på krafter efteråt.

Min farmor ville inte heller att det skulle vara något begravningskaffe på hennes begravning, mest för att hon inte vill vara till besvär tror jag, hon tänkte ofta så, men jag hade önskat att det hade varit det. Jag hade velat ha ett slags avslut där vi kunnat prata om farmor för att lättare kunna gå vidare utan henne.

Från sorg till glädje. Jag satt i loungen på gymmet när jag ögnade igenom ditt inlägg i väntan på tjejerna som hade danslektion. När jag läste det du skrev till bilden på Mia och mig bubblade skrattet upp utan att jag hann stoppa det :) Haha, så träffsäker beskrivning! Prat och tusen miner stämmer bra in på mig :))

Men så strongt gjort att gå två mil i den terrängen! Särskilt på de där runda stenarna. Ni skulle ha haft litet smygfika med er som ni kunnat äta på vägen. Kanske sådana red velvet croissanter. De var ju så goda! Jag håller med dig, de absolut godaste croissanter jag ätit. De jag köpte med hem var till och med krispiga och spröda dagen efter.

Väldigt fina bilder från er vandring, särskilt mycket tyckte jag om fotot på sandstranden med den torra grenen och boden. Otroligt vackert.

Det var verkligen jättekul att ses och jag hoppas det blir snart igen. Kram!

BP sa...

Läste om er bloggträff hos Annette. Ser att ni är helt överens att det var urtrevligt att mötas. Maten på Mr Cake är inte min grej, speciellt inte dessa croissants. Hade nog valt svamptoast jag med. Har ju träffat Mia irl. Supertrevlig tjej. Tror att hon och Annette hade massvis gemensamt, typ hästar, hundar och att bo på landet med kvalitet.

Begravningar är aldrig roliga, och de blir ju fler och fler ju äldre man blir. Min mamma valde urnbegravning, å det ska jag också göra. Å precis som din mans moster ska jag välja bort begravningskaffe. Det blir ju bara konstlat i mina ögon.

Surströmming - mums! Maken och bröderna prioriterade helt rätt;-)

Två mil i den terrängen med bara korv och ärtsoppa - nej tack. Då vandrar jag hellre runt i stan med pitstops som serverar nåt "ätligt" oh nåt vettigt att dricka;-) Men ni hade iaf en himla tur med vädret:-)

Nette Cecilia sa...

Beklagar sorgen , men dagar kommer och går och vi med dom . Det där med urnbegravning har jag inte varit med om men visade det för min man för jag vet att hans mamma vill bli kremerad . ,det är ju ett sätt att få göra det bara en gång annars blir det ju begravning och sedan urn nedläggning .
Du har fullt program som vanligt . Jag hinner inte med så många blogginlägg mera nu är jag både på facebook och instagram och tävlar i foto på Photocrowd . Vi har också köpt nya möbler till vardagsrummet och badrummet grejat ute i trädgården ja det finns att göra sommartid , kramen till dig ,Nette

Marie Eggimann sa...

Beklagar sorgen, alltid tråkigt. Alltså Mr Cake skulle jag vilja besöka, få se när jag kommer till Stockholm.

Cari sa...

Begravningar är ju sorgliga, men med begravningskaffe efter kan det bli ett fint avslut med minnen och prat. Jag har tyckt att det varit bra att ha.
Tycker att din dotter är lik sin farmor och mostrarna.
Och tack för trevlig lördag i Roslagen

Eva Trillian sa...

En hel del av livets alla variationer och skeden i ett enda inlägg Förunderligt och tröstande!

Mias Mix sa...

Så sorgligt att systrarna gick bort så tätt inpå varandra. Tänkte på dig på fredagen, hoppas det ändå kändes ok trots allt jobbigt med begravning. Tycker det verkar fint med bara urna. Så vill mina föräldrar ha det. Vår nästa begravning har inte varit ännu utan är på fredag.
Roligare med bloggdaten! Ja oj så mycket skratt och prat :)
Och vilka fantastiska bilder från vandringen! Verkligen en härlig dag!