Ett avslut i Värmland

När Råcksta krematorium öppnade på fredagsmorgonen hämtade jag urnan med pappas aska. Pandemin och alla inblandades vaccineringar gjorde att vi bestämt att det var dags för urnan att komma i familjegraven den dag pappa skulle ha fyllt 88 år.

Alla fyra barn hade sovit hos oss på natten innan och nu åkte vi i två bilar mot Värmland. Stannade för lunch vid Lakelodge utanför Karlskoga, som låg väldigt vackert vid vattnet.

Här kunde man äta lunchbuffé, så på min härligt blandade tallrik fanns både kött och fisk förutom olika sallader.

Kl 13.30 kom vi till Skogskyrkogården i Karlskoga där min farmor och farfar ligger begravda tillsammans med sin son som bara blev ett år gammal. Kyrkogården var fantastiskt vacker och välskött, den ingav just det lugn och den frid man behöver få känna.

Mina äldsta brorsöner sänkte ned urnan och vår specialbeställda gravsten med modifieringen av pappas teckning av havsörnar över Barshageudd hade blivit precis så fin som vi hoppats på.

En stund av overklighet och sorg. Alla dessa 'varför' som aldrig kommer att få svar.

Vi åkte till det som är kvar av "Ekmansbacken", den del av Kungsgatan som pappa växt upp på. Ungefär där den svarta bilen är parkerad låg farmor och farfars hus med Bröderna Carlsons cykel- och sportaffär och verkstad. Det gröna huset sparades men allt annat revs när här byggdes en shoppinglada, ett parkeringshus och så denna parkeringsplats. Farmor och farfar fick flytta till ett kedjehus utanför centrum, men farfar tog sig in för att jobba i sin butik ända tills huset revs. Det är vid hans slitna skrivbord från butiken jag sitter när jag gör mina blogginlägg.

Ytterligare en liten bit bort i Aggerud låg deras sommarhus, med brygga ut i sjön Möckeln. Här lärde jag mig ro i en fastkedjad eka. När vi badat fick vi plocka bort hästiglarna från benen. I trädgården fanns en damm med näckrosor. Här jagade min bror mig med spindlar, något som gav mig men för livet. Än idag har jag svårt för de mångbenta krypen.

Dottern hade spanat in loppisar, men den närmaste visade sig vara ett riktigt bottennapp när vi väl fann den. Stängd. Istället hamnade vi här, vid Bruket i Degerfors, som vi inte riktigt hade tid att utforska. Maken och dottern fick sina akuta kaffekoppar och äldste sonen hann botanisera bland alla böcker. Hit kom vi tillbaka senare, men det berättade jag om i min EFIT.

Jag hade bokat bord på Strandkanten i Karlskoga och där fick de som valt den "Gigantiska kräftstjärts- och räkmackan" verkligen den största mackan jag sett. Väldigt god var den tydligen också. Jag ångrade att jag tagit en köttbit ...

Efter middagen tog vi oss till kusinen i Fryken där brorsan med barn och barnbarn redan var inkvarterade.

Nu kan jag berätta att min kusin sålde hela verksamheten två dagar efter att vi åkt. Ett drygt års visningar och äntligen är det klart!

Efter frukosten på lördagen tog vi med oss svägerskan och hennes svärdotter för att åka till Sandgrund i Karlstad och se mästaren Lars Lerins akvareller. Jag har varit där två gånger förut, men hans förråd av målningar sinar aldrig så här fanns många nya att se.

Tillbaka vid Fryken hann dottern och jag bada i det sköna vattnet innan det var dags för den amerikanska buffén.

Välkryddade revbensspjäll

och lika välkryddad lax serverades med flera olika sallader och tillbehör.

Dottern hade rynkat lite på näsan när hon fått veta att hon bl a skulle få black bean paté, men vi var många som tyckte att den såg helt magisk ut! Den var väldigt god, visade det sig.

Min kusin hade ordnat en specialvisning av ångbåten Freja af Fryken, som renoverats under många år efter att ha legat på sjöbotten i nära etthundra års tid. Freja var nästan färdigrenoverad när hon fattade eld och arbetet fick börja om från början.

En vecka efter vårt besök sjösattes Freja igen för att fortsätta renoveras till sjöss. Man kan gärna stötta alla som arbetar med henne genom att gå med i Ångbåtsföreningen

På lördagskvällen visade min bror bilder och filmer från pappas barndom, de flesta tagna av min kusins pappa. Brorsan hade fått filmerna digitaliserade så nu kommer vi alla kunna se dem när vi vill. Jag hade hittat dem dolda längst ned i en låda när vi tömde radhuset och min bror berättade hur pappa pratat om dem och undrat så var de var eftersom han så gärna velat se dem igen.

Det blev en behövlig paus i bildvisningen i den fina sommarkvällen när den yngsta generationen skulle i säng och vi andra fylla på magarna med ostar och vin.

Och nästa dag for vi hem.