Loket - en oerhört charmig armbåge

Det här är Vila Hana precis vid kanten av staden Loket. Ett privat pensionat där vi skulle bo i två nätter.

Med en utsikt "to die for" från vårt rum. Slottet i Loket - lika vackert i morgondis som ikvällssol.

Vårt rum var uppfriskande annorlunda än de tyska hotellens och vi hade tillgång till ett fräscht litet kök med matplats. Några av de andra gästerna använde köket ganska flitigt, så här kan man bo riktigt billigt och bra.

Eftersom vår lunch i Litomerice blev så sen hade vi inte bråttom till middagen, men samtidigt ville vi se Loket och vi har lärt oss att restauranger kan stänga tidigt. Vi var ju inte i Italien eller Spanien, direkt.

Nedförsbacken till Loket gav oss nya vyer av slottet och jag vet inte hur många foton vi tog!

Vad menas då med rubrikens armbåge? Jo, Loket betyder armbåge på tjeckiska! Sitt namn har staden fått av sitt unika läge, omringad av floden Ohre. Vårt pensionat ligger strax ovanför överkanten på kartan.

Så gemytligt småskaligt och bilfritt här var! Med två infarter till staden fick man antingen parkera på torget (vilket var synd, det hade kunnat vara fantastiskt utan bilar) eller precis utanför stadsporten. Vi hade knappa tio minuters promenad ned och dryga tio uppför tillbaka.

Det blev en sallad med rödbetor och chèvre till min mörka öl.

Så satt vi i den ljumma kvällen och såg mörkret sakta falla. Maken tog en andra öl, en fördel med att lämna bilen på boendet.

Vi strosade runt i den nu stängda staden

och såg fram emot att komma tillbaka i dagsljus.

Nästa morgon serverades frukosten på våningen ovanför vårt rum. Härifrån var utsikten över slottet ännu bättre än från vårt rum, men nu vet ni ju hur det ser ut!

Det fanns mer på buffébordet än jag visar på bilden, men när de tjeckiska gästerna kom försvann bland annat de små korvarna väldigt fort! Visst är det intressant att se hur olika nationaliteters frukostvanor ser ut?

Hannah, som driver pensionatet, månade verkligen om sina gäster och det var tur att maken pratar tyska för hennes engelska räckte inte långt. Jag kommer gärna tillbaka till henne!

Efter frukosten åkte vi till Karlovy Vary, men det blir ett eget inlägg från den fantastiska vackra staden. Vi kom tillbaka på eftermiddagen och gav oss genast iväg till Lokets slott, för det ville vi såklart besöka!

Det första som mötte oss innanför porten var katapultkulor från svenska trupper som belägrat Loket under trettioåriga kriget.

Det fanns förvånansvärt mycket att se i slottet, bland annat var taken antingen mustigt medeltida målade eller i ljusare sentida färger - lika vackra båda två.

Göthe hade varit här ofta, kanske inte just i slottet men i Loket. Bland annat firade han sin 74-årsdag här. Oftast bodde han på samma hotell och åt gärna öring på hotellterrassen. Störst intresse, förutom landskapet och byggnaderna i staden, väckte den lokala meteorit som också finns att se på slottet.

Uppifrån slottstornet hade vi en finfin utsikt över kyrktorn,

hustak och omgivande kullar.

På slottsgården stod denna fula figur, härskaren över slottet, klipporna och underjorden. Gottstein heter han och om du rör hans skägg, lämnar en slant och önskar något godhjärtat kommer att få din önskan uppfylld.

Jag anar att här är festligt när torgstånden är fyllda på en medeltida marknad. I pandemitid är det tomt.

Självklart gick vi ner i tortyrkammaren också, med både ljud- och ljuseffekter. Stora delar av slottet har fungerat som fängelse ända tills 1948 och det var först 1992 som det då förfallna slottet gavs till staden!

Förutom de fina takmålningarna, meteoriten, tortyren och utsikten finns här ett porslinsmuseum, vapen och rustningar (som sig bör), en rotunda, fresker och tavlor plus en riktigt skön slottsmiljö.

Nu behövde jag te! Vi kikade in genom en portal bredvid ett hotell och upptäckte en fullständigt folktom terrass med bord och stolar vid den fina utsikten. Ja, det fanns även en servitris som satt i ett hörn utan något att göra. Åh, så skönt det var att sitta ned i lugnet och tystnaden och andas.

Det var så skönt att jag beställde en kopp till.

Sedan visade det sig att detta var just den terrass som Göthe brukade sitta på. I en övertäckt del av terrassen fanns en fotoutställning som visade bilder av hur Tjeckien sett ut under nedstängningen. Det var riktigt läskigt att se. Jag är glad att Sverige fortsatte att hålla öppet, om än med begränsningar.

Nu stod bilen parkerad på andra sidan staden och härifrån kunde man verkligen inte heller klaga på vyn. Som en saga.

En av slottets tavlor visade en vy som den geologiintresserade Göthe också besökt. En vy som stod på min lista över sådant vi kunde göra. Eftersom maken tyckte att vi suttit still så länge med mitt te, så tog vi bilen till en annan parkering för att vandra till dessa klippor.

Svatosské skály heter granitklipporna, det betyder förstenat bröllopståg, och vandringen dit var väldigt lätt men kändes otroligt lång. Jag förstår faktiskt inte hur tre kilometer kan kännas som det dubbla?

Fram kom vi i alla fall, samtidigt som blå timmen närmade sig. Vi gick hängbron över floden för att komma nära, sedan gick vi till restaurangen bredvid för att äta middag. Pyttsan. Den hade stängt! Ägaren stod och städade men kunde i alla fall sälja en påse chips till maken som blir fullkomligt odräglig om han inte får mat när han behöver. Den tuggade han på hela vägen tillbaka till bilen, en väg som inte alls kändes lika lång som åt andra hållet. Så konstigt det kan vara!

På vägen tillbaka till Vila Hana svängde vi in på Tesco så att maken kunde köpa sig en rejäl korv att äta. Varför jag inte alls var hungrig kommer ni att få se i nästa inlägg.

Tillägg; eftersom jag fick veta att Loket förekom i Bondfilmen Casino Royal kunde jag tänka mig att se min första Bondfilm när vi var hemma igen. Jag genomled hela filmen för att få se tjugo sekunder från Loket. Suck. Aldrig mer en Bond för mig.