Mot Potsdam och vidare söderut

Från Demmin körde vi på småvägar vidare mot Berlin. Vi hade ingen brådska, det var liksom vitsen med hela resan! Men det var inte helt enkelt att hitta ett lunchställe, kanske det var kombinationen av pandemi och forna öst som gjorde det?

Jag såg att staden Gransee skulle vara pittoresk, så vi körde dit för att hitta ett matställe. På kartan ser man att staden har en ringmur, så det lovade gott.

Vi parkerade mitt i stan, vid kyrkan. Då blir det lätt att hitta tillbaka.

Men. Det fanns inga restauranger. Inga caféer. Inga butiker förutom ett apotek som var öppet. Knepigt! Vi gick till portarna i ringmuren

och sedan längs den lilla gatan som följde muren

och roligare än så blev det inte.

Tillbaka till bilen, men först in i kyrkan som stod öppen.

Där fann vi helt otippat en utställning som väckte vårt intresse. Den handlade om en bortglömd tragedi under andra världskriget när tyska barn flydde från Ostpreussen till Litauen, jagade av Röda armén. Familjer splittrades, vuxna sköts till döds. Runt 25 000 barn miste sina föräldrar. Av de ca 5 000 barn som nådde Litauen överlevde en bråkdel, de sågs som fri arbetskraft och fick inte prata tyska. Så småningom glömde de vilka de egentligen var och ingen pratade om vad som skett. Först efter murens fall och Litauens självständighet startades 1992 föreningen Edelweiss-Wolfskinder som samlade de överlevande för att få dem att minnas och börja prata om vad som hänt. Kanske resa tillbaka, hitta släktingar och återse sitt barndomshem.

Mycket tankeväckande och intressant! Väl hemma har jag googlat och hittat en del information på engelska också, för den text som fanns på de tyska planscherna var inte så enkla att förstå ens för maken. Det finns en wikipediasida på engelska, men den känns som att den förskönar det som hände.

Eftersom vi inte hittade någonstans att äta i Gransee stannade vi till vid en matbutik i en annan ort och köpte oss en enkel picknick. Fascinerades av att rosor blommade för fullt, det var verkligen full sommar fortfarande.

Vid de vackra rosorna fanns ett bord som var utmärkt lämpat för vår lilla måltid. Bröd, rotwurst och ost.

När vi närmade oss Berlin och Potsdam varnade radion oss för köbildning och vi hade sådan tur att vi såg kösvansen på håll precis innan vi kom till en avfart. Med den traditionella kartans hjälp körde vi på köfria mindre vägar och nådde Potsdam utan problem.

Här var vi för några år sedan och jag kände då att det fanns mer jag ville se. Vi parkerade vid Neuer Garten, en av flera stora parker och gick direkt till Cecilienhof. Visst ser det ut som om vi var i Storbritannien!?

Denna historiska byggnad är uppförd i ståtlig brittisk Tudorstil med fina planteringar runtomkring.

De tre flaggorna vid entrén visar på dess historiska betydelse, det var här som Churchill, Truman och Stalin konfererade om hur Tyskland skulle administreras efter krigsslutet.

Som synes på kartan är parken stor med vatten och båttrafik. Vår plan var att vandra till Marmorpalatset och sedan tillbaka till bilen.

Men först tog vi oss till grottan, norr om Cecilienhof. Alla stora parker med självaktning har en grottliknande byggnad, gärna inredd med snäckor på väggarna.

Den här var inte diskret utan fantasifullt uppbyggd av olika stenar.

Sedan gick vi vidare till "Meierei", högst upp på kartan. Det var en restaurang med bryggeri där vi såklart passade på att testa deras egna öl. I bakgrunden syns hur munskyddsanvändningen varierar bland de köande.

Sedan var ju tanken att vi skulle gå till Marmorpalatset men vi hamnade här. Vid denna fasad av bark. Vi hade inte kartan framför oss (utan i kameran) och tänkte lite tokigt.

Det här var eremitaget, helt klätt i bark. Minst sagt annorlunda!

När vi gått en bit till såg vi denna magnifika byggnad långt borta (inzoomad här) och tog fram kartan. Hoppsan, det där var ju Marmorpalatset vi trodde vi var på väg till. Vi insåg hur fel vi gått och bestämde oss för att avbryta och gå tillbaka till bilen. Nästa hotell ville att vi skulle checka in före kl 18

Nu tog vi Autobahn för att komma fram lite fortare. Vägen var helt nybyggd och tom på bilar. Den som är rädd för att köra på stressigare delar av Autobahn borde träna här.

Vårt hotell i Luckenwalde bestod av fyra gula huskroppar runt en gård. Riktigt fin miljö! Vi lyckades checka in med fem minuters marginal, till receptionistens lättnad.

I trapphuset fanns flera ganska groteska träskulpturer av Hans Scheib, jag gillade den här hunden bäst.

Tänk vad en mönstrad matta kan göra åt ett i övrigt ganska ocharmigt hotellrum. Mattan och utsikten över gården gjorde att rummet kändes mindre öststatligt än förra stället.

Vi gick till ortens bierstube och jag åt faktiskt en schnitzel igen, även om den är väl kamouflerad på bilden. Trots att det var lördagskväll var det få gäster på restaurangen. Det hängde taklampor där det syntes att bord tidigare stått, borttagna på grund av pandemin. De bord som fanns kvar stod glest.

Vi åt efterrätt också. Jag åt en bit chokladkaka med grädde och glass, inget speciellt. Maken beställde in "Kalte Hund" för vi blev så nyfikna. Det visade sig vara en klassisk radiokaka!

På väg tillbaka till hotellet passerade vi detta hus som inte alls är ett korsvirkeshus utan en målad elcentral. Så snyggt gjort!

Men det kändes väldigt konstigt att vara ute en sen lördagskväll på folktomma gator. Så här tomt hade det kanske varit under hela pandemin? Så ödsligt!

Nästa morgon serverades vår frukost på bricka av en sönderstressad dam. Inga bufféer här inte. Det som fanns på brickan (jag hade redan ätit en yoghurt när jag tog bilden) var ju rätt okej, men det såg så fantasilöst trist ut där det låg. Inget jobb av någon kallskänka, direkt.

Vi åt, checkade ut och körde mot Tjeckien.