Släktträff i spenaten

På den här gården i Jämtland växte makens far upp tillsammans med fem bröder. Totalt föddes tio pojkar på gården, men bara sex av dem blev vuxna. Min svärfar, som jag aldrig fått träffa, var den yngste av dem alla och när han föddes var den äldste brodern 28 år gammal. Ja, de hade alla samma mamma!

Här på gården har maken och hans kusiner haft oändligt mycket roligt i sin barndom.

Med mer eller mindre jämna mellanrum har här ordnats släktträffar med de hundra närmaste. I helgen var det dags för den sista (?) och vi fick träffa det unga par som kommer att ta över gården.

Vi körde från värmen i Stockholm till svalkan i Jämtland på fredagen och kom fram lagom till eftermiddagsfikat. Alla måltider - frukost, lunch, fika och middag - åts tillsammans i det stora tältet.

På gården står en minnessten över John Ericsson som bodde här 1822-1824 när han hade som uppgift att kartlägga norra delen av landet och bland annat försökte få gifta sig med dottern i huset (som han gjorde gravid). Far i huset sa nej, han kan inte ha anat vilken otrolig uppfinnare John Ericsson blev!

När jag lade upp den här bilden på Facebook visade det sig att en av mina gamla kursare från KTH varit där och hållit ett minnestal. Lantmätarvärlden är liten :-)

Kusin Bertil som drivit gården i många, många år, höll en mycket informativ rundvandring i ladugården för alla som ville fick lära sig mer om mjölkning och djurhållning. Både Bertil och hans far fick medaljer av kungen för sina prickfria mjölkår, det var stort att få resa till Stockholm och ta emot dessa ur kungens hand.

Det går i släkten att berätta historier och minnen, något som hela helgen präglades av.

Den inhyrde kocken lagade wok till middag, där jag fick möjligheten att prova den vegetariska med tofu och svamp.

Så småningom åkte vi över till Frösön där vi fått låna en lägenhet av goda vänner. Där kunde maken lägga sig att sova medan jag och äldste sonen höll oss vakna tills de två yngre sönerna dök upp efter midnatt. De hade jobbat på fredagen och kört upp efter arbetsdagens slut. Som stockholmare missade de helt att det inte fanns matställen som var öppna en fredagskväll längs vägen, så de hade levt på lite godis hela den långa bilresan.

På lördagen hade både jag och äldste sonen skrivit upp oss på att hjälpa till med lunchen, så när de andra delades upp i tävlingslag hade vi fullt upp. Efter vårt arbetspass satte vi oss i lugn och ro i lusthuset och såg tävlingslagen passera ett i taget. Bland annat skulle de skriva limerickar, vilket de flesta gjorde precis bredvid oss. Det var roligt att höra på!

Sonen lyckades till och med slumra till en stund i en av stolarna. Jag drack te ur min medhavda balja och mumsade glass.

Sedan gick vi för att se på vid några av grenarna, bland annat den klassiska att gå i grupp med sammanknutna ben.

Dotterns gäng kämpade tappert, men fick ingen schvung i stegen utan kom i mål långt efter de andra. Glatt fnittrandes.

Det veks och kastades pappersflygplan, kastades stövel, gicks på klossar (Lillhunken vann den grenen) och en del annat som jag inte såg då jag antingen fixade med lunchen eller vilade i lusthuset.

Även yngre deltagare njöt av egentid.

(Jag råkade komma in på toaletten i ladugården efter att två yngre personer gjort "slemsoppa". He he. Jag fick kliva försiktigt över allt det svarta på golvet, men som tur var hade de inte kletat ned själva tronen)

Sedan hamnade jag på det viktiga arbetet att passa potatiskastrullen så den inte kokade över. Här stod också en rejäl massagefåtölj. Jag njöt av två femtonminutersmanglande utan att vattnet ens kokat upp, men vågade inte dra igång ett tredje för då hade jag nog inte kunnat stå på benen efteråt. Det tog 40 minuter för potatisen att börja koka!

Kunde inte låta bli att ta en bild av den underbara kombon kattlåda, vedspis och 3D-printer.

Till potatisen (nyplockad på Frösön) fick vi rökt öring och röding som både fiskats och rökts av en av de ingifta släktingarna. Vilken lyx! Och det fanns massor, så mycket att vi kunde få med oss hem senare.

Efter söndagens frukost gick jag och sönerna till sevärdheten Åskstein. Det är en stor sten som ligger ovanpå en annan sten men så löst att man kan frambringa ett åskliknande muller när man står på den övre och vickar.

Till lunch skulle det blir rester från två luncher och två middagar, men det gjordes en rockad och tårtan serverades före lunch. Det hade nämligen gjorts hela fem långpannestora tårtor! Jag lovar, jag gjorde vad jag kunde för att det inte skulle bli rester även av tårtorna.

Sedan skulle vi inte orka någon lunch och vi hade en diger hemresa framför oss, så vi satte oss i bilen och for. Jag försökte knäppa några bilder av Hoverberget från bilen, sedan somnade jag. Maken körde nonstop hela vägen hem, sedan blev det hämtmat, uppacking och natt.