Holy Island, nåbar endast vid ebb

När vi kom till Seahouses hade vi först lite svårt att hitta vårt boende. Jag hade inte fattat att det var i en ganska oansenlig villa. Men värden mötte upp och var hur trevlig som helst

och rummet var precis i min smak. I blått, vitt och trä (jo, det ser svart ut på bilden, men det var marinblått). En halvtrappa ned, bakom dörren på glänt, fanns ett gigantiskt och mycket modernt badrum Så snyggt!

Vi blev tipsade om en italiensk restaurang där vi åt vår middag. Jag åt musslor och ravioli med hummer och krabba, maken åt vitlökschampinjoner och stora scampi. Men jag tillhör dem som alltid spanar in efterrätterna, för de avslöjar den egentliga klassen på restaurangen. Och min halvfrusna nougat-chokladglassbakelse var väldigt god. Tyvärr satt företagsnamnet kvar på det lilla pappret under. Bindi. Deras produkter kan jag köpa hos restauranggrossisten Martin & Servera hemma i Bromma ...

Efter middagen gick vi ned till hamnen och såg bort mot två slott som skulle besökas. Det allra, allra längst bort till höger är Lindisfarne Castle och det mitt i bild Bamburgh Castle.

När vi vände oss åt andra hållet såg vi den förhållandevis stora hamnen i kvällssolen

och en stor regnbåge visade upp sig.

Dessutom fanns där ett fint blyinfattat fönster på en husgavel.

Nästa morgon serverades frukosten utanför vår dörr. Vi hade fått pricka in på en lista vad vi önskade oss och om vi ville ha overnight oats serverades de tio minuter före den varma maten. Te och kaffe gjorde vi själva på rummet.

Båda valde vi full English, där vissa element kunde tas bort (läs korv och vita bönor för mig) och versionen av äggtillagning väljas. Mycket gott! (Ni ser också viner och kex på bordet, de blev middag på kvällen tillsammans med några goda ostar.)

Sedan satte vi oss i bilen för att köra till Holy Island och slottet Lindisfarne. Hit kommer man bara när det är ebb och jag hade kollat in tidtabellen, så vi var ganska tidigt iväg. Det är många som överraskas av tidvattnet när de inte förstår hur fort det kommer in, precis som vid Mount S:t Michel i Frankrike.

Parkerade bilen utanför byn, noterade att många gick till klosterruinen men vi var på väg mot slottet där framme.

Först tog vi en avstickare till den muromgärdade trädgården som ikonen Gertrude Jekyll designat 1911.

Murarna skyddar mot vindarna på ön där allt är platt

utom kullen som slottet ligger på. Gertrude Jekyll var vän med Edwin Lutyens som fått i uppdrag att göra om slottet till en sommarbostad åt Edward Hudsom, skaparen av Country Life magazine.

I hela slottet fanns små berättelser och stilleben som visade Lutyens tankar och arbetsmetoder.

Författaren Lytton Strachey besökte det renoverade slottet och skrädde inte orden när han beskrev hur hemskt det var. Han fann slottet mörkt och fullt av prång,

med små rum, som denna matsal.

Suggia, som han skrev om här, var en kvinnlig cellist som slottsägaren var väldigt förtjust i.

Utsikten från slottet mot byn på ön och fastlandet i bakgrunden. Vid muren fanns också en liten parkering, men den var nog för personal, vi hade parkerat på andra sidan byn.

Så körde vi tillbaka till Seahouses för en svindyr lunch. En liten skål med pommes och lite "hummer" (eller krabbkött) på toppen kostade 250 kr. Surt.

I väntan på eftermiddagens utflykt kikade vi in på sjöräddningens båt. Den gick inte att få in i bild trots största vidvinkeln.

Vi kunde läsa om de senaste utryckningarna och ytterligare en skedde samma dag, då några missat att lämna Holy Island i tid.

Så satte vi oss en stund i hamnen och såg massor av starar som tiggde mat,

vilket de också fick! Och nu kanske ni anar vad vi skulle göra? Vad vi väntade på?

Vår båttur ut till Farne Islands! Vi hade bokat biljetter på nätet kvällen innan, eftersom vi ville åka en tur där man fick gå iland på den innersta ön och dessutom vid en tidpunkt då vindarna och vågorna kanske hade lugnat sig lite. För det blåste rejält.

Förutom båtbiljetter behövdes ett armband som tillät att man gick i land, det köptes i National Trusts kiosk alldeles bredvid och som ni vet, hade vi vårt turistmedlemsskap och behövde inte betala extra. Men jag frågade killen i kiosken om han trodde att vi skulle få se några lunnefåglar (puffins) och det trodde han.

- Både till lands och till havs? undrade jag.
- Jadå, sa han.

Och när vi sedan fick se skylten över hur många häckande par man räknat till 2023 (ni ser antalet lunnefågelpar längst ned), så kände jag mig lite löjlig.

Och väldigt förväntansfull.