Sidor

26 juni 2009

En gästbloggare

Jag vet att jag har en läsare som inte-så-speciellt-uthålligt väntar på att jag ska skriva ett blogginlägg om blåregn, men tills dess tänkte jag att min 18-åriga dotter skulle få bidra med sin berättelse om hur vi har det vid middagsbordet. Jag har nämligen fått hem nytt glas och vill tillbringa mer tid i ateljén än vid datorn. Ska göra vitringlasen till köksskåpen bland annat. Så dotterns raljerande text illustreras med en bild på min arbetsplats (den blå dörren i bakgrunden) - sämre läge kan man ha, eller hur?


"Att dinera med min familj är ökänt som en upplevelse man sent ska glömma. Varje kvinnligt besök får stå ut med hur åttaåringen kråmar och gör sig till, pratar oavbrutet och glömmer att äta. Manligt besök kan räkna med dubbelt värre effekt, samt att femton- och trettonåringen ska stå med Buttericks spionutrustning utanför dörren även efter att den obehagliga måltiden är uppäten och han (det stackars manliga sällskapet) avancerat/flytt till annan del av huset för att återuppta vad han nu var här för att göra. Jag glömmer aldrig den där unge killen som var här för att prata fläkt med pappa men bjöds att sitta ner och äta tårta med oss andra. Arma krake!


Tyvärr kan jag inte påstå att min familj flippar bara för att vi får besök, utan medger att det är vår naturliga fallenhet att göra kvällsmaten till en mardröm. Härom dagen tog jag upp saken, undrade varför vi aldrig kan föra ett normalt samtal utan att trettonåringen ska sitta och frusta av skratt, spotta mat, dryck och saliv över bordsgrannen för varje dåligt skämt som dras, utan att åttaåringen ska hålla låda medan alla andra låter maten tysta munnen, för att sedan förvänta sig fortsatt sällskap då han väl upptar sitt eget ätande. Föra ett samtal utan att femtonåringen ska sträcka sina långa, håriga ben från sin halva av bordet och placera sina illaluktande fötter någonstans rakt under min tallrik, utan att mamma ska börja prata om sina internetkompisar och utan att pappa ska slå upp saker i Nationalencyklopedin bara för att man råkar ställa en fråga man inte är ett dugg intresserad av att få besvarad.


Mamma kontrade med att vi inte var någon normal familj och alltså omöjligt kunde föra normala konversationer. Hon hotade med att istället fråga pappa vad han gjort på jobbet och det fick oss alla att vilt protestera (pappa är datakonsult).


”Vidare”, fortsatte min mor, ”skulle vi, om vi varit en normal familj, inte ha behövt diskutera vår abnormitet, för då hade vi nöjt oss med två barn (mig och femtonåringen) och tagit oss tid att uppfostra er bägge ordentligt”.

Ätandet fortsatte i tystnad för ovanlighetens skull, och efter någon minut gick det upp för oss varför: åttaåringen hade tyst lämnat bordet och satt sig i fåtöljen i vardagsrummet. ”Vad tror du att du håller på med?” undrade vi, men såg ganska snart vad problemet var. Åttaåringen var sur. Ingen kan vara sur som han, han skrynklar ihop ansiktet, lägger armarna i kors och vänder ryggen till. Den här gången var han emellertid snabb att, med ilskna tårar sprutande, skrika ut orsaken till sitt humör:

”DU SA ATT OM VI VARIT EN NORMAL FAMILJ HADE NI INTE HAFT MIG!”


”Och inte haft hälften så roligt”, skyndade sig mamma att säga, men om hon lyckades rädda situationen vet jag inte, för jag hade fått nog och därmed lämnat matbordet.

Idag var han igång igen, åttaåringen, redan vid lunchtid. Ur ingenstans kommer plötsligt ett snusförnuftigt ”storebror är lat och mellanbror är gaaalen” upp. Femton- och trettonåringen lyfter på huvudena. ”Och jag är snygg och syrran gillar Eeelvis”.

Skål för abnorma konversationer!"

20 kommentarer:

Babsan sa...

Själv växte jag upp i en syskonskara på fem. Fyra bröder...

Så det här känner jag nog igen.

Men jösses vad kul vi hade.Jag lovar att det kommer att lugna ner sig.

Kul läsning - hälsa dottern!

ps blev lite nyfiken på vad du skvallrar om oss....

helen sa...

Ahahahaha: "utan att mamma ska börja prata om sina internetkompisar" !!

Men gu vad härligt att höra att du var över 30! Och 4 stycken minsann! Hur många år ung var du när nr 4 kom?

Angående kattmördare: jag har satt på mina pinglor i halsbanden för att de inte ska kunna smyga sig på och fånga fåglar, och det verkar funka. eller så är de väldigt dåliga jägare. det är bra hur som. :)

Anne-Lie sa...

Underbart! Tack för att vi fick läsa lite om ert familjeliv ur någon annans perspektiv än Annis! Jag har en känsla av att Annis beskrivningar inte alltid stämmer;.))
En normal familj - var finns den???? Skulle så gärna vilja studera en;-))

Jag kläckte ur mig att vi hade haft tre miljoner på banken om vi valt att vara barnlösa - då det nyligen visade sig att varje barn kostade ca 1 miljon. Gissa om jag fick kommentarer;-))

Anni sa...

Och jag skulle ju kunna rätta dotterns version en del...

Här frågade mellansonen om vi skulle kräva tillbaka hans miljonkostnad när han blev vuxen.

Jag berättade för barnen hur det var vid middagsbordet när jag var barn och mina föräldrar bara pratade jobb hela tiden - det var inget roligt alls!

Anonym sa...

Hejdu! Här är jag igen, läsaren som inte-så-särskilt-uthålligt väntar på bloggen om blåregn!

Men under tiden var det jätteroligt att läsa om era middagar!!! Jag fick en flash-back till våra middagar för sisådär en 20 år sedan när alla tre barnen fortfarande bodde hemma och vår "sladdis", som numera bor i Köpenhamn och sjunger opera, fick igång oss alla (kanske mest storebröderna) att använda matbordet som trumset!! Då var det livat!

Numera är det såååå tyst - bara jag och maken vid bordet. Jaja, allt har ett slut - eller hur? Varför ska det vara så? Jag VILL INTE!
Men vad hjälper det?

Mina svalor som bor under takpannorna vid entrén till mitt sommarhus har kommit! Dom bor dar alltsedan huset byggdes för 47 år sedan! Visst är det fantastiskt hur generationerna kommer tillbaka, år efter år? Det enda är att det är snudd på livsfarligt att gå ut och in i huset när äggen har kläckts och sedan h-e-l-a sommaren medans ungarna växer till sig! Föräldrarna störtdyker för att komma in i boet. Dom måste flyga in under ett tak över en liten uteplats som vi har framför dörren. Jag fattar inte hur dom bär sig åt!!! Och hur ska det bli nästa år när vi ska lägga om taket? Jag vill inte tänka på det...*svamlar*

Så. Nu väntar jag igen på bloggen om blåregnet! Med risk för att verka tjatig.....*ler*

Ewa sa...

Hälsa dottern att hon är en fantastisk berätterska♥

Jag är glad att det inte är min som berättar om vår middag:-S

Semesterkramar♥♥

Calle Gunnarsson "Matvraket" sa...

Ja det må jag säga, äpplet faller inte långt från blåregnet!

Åttaåring som "illtjurar" har jag en också!

Mona sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Mona sa...

Det är lite skillnad mot dörren jag öppnar för att komma till mitt arbete.
Riktigt kul läsning. Hälsa dottern från en som också gillar Elvis.

Ulla PE sa...

Nästa gång tycker jag du låter 15-åringen gästblogga, så vi får lite perspektiv på dottern också; kan behövas lite distans.

Lustigt nog talar vi en hel del om mina nätkompisar här hemma också ... Ni är ju nästan verkliga, ju!

emsa sa...

Härlig läsning, ett skrivarämne till i familjen! Låt mor din vara med "sitt glas" och fortsätt håll i "pennan" ! Kram

Sara och Mr T sa...

Vilken fallenhet för språket... :)

Jag skulle lätt sitta med vid ert middagsbord och njuta av gemenskapen. :)
Min fråga blir dock: varför vara normal? ;)

Kram på er

Sara och Mr T sa...

Måste tillägga, internetkompisarna pratas det om här hemma också. :)
Lokförarn tycker att den ena är galnare än den andra... *hihi*

Artista sa...

Underbar läsning! Konstnärligheten lyser igenom i raderna.
Jag tycker det är ljuvligt med starka personligheter som jag tror ni är, hela familjen. Dessutom vet jag att konsten är en gemensam ådra hos er alla. Det märks. Musiken, glaset, trädgården, passionerad matlagning och choklad, film, skönhet, diskussioner om livet och förmågan till kritiskt tänkande, resor och fotografering. Och så nu... du som skriver så inlevelsefullt, precis som din mor fast på ett annorlunda sätt.
Annorlunda.
Vilken tur att normen inte är att vara normal.
Vad är normalt?
Och onormalt?
Vad är lagom?

Länge leve familjen!
Både din och andras!

:o)

Ingvor sa...

Läser och ler :-) Här har vi två barn, men när de var små fanns betydligt fler barn vid middagsbordet, kompisar blir ju också hungriga!
Har en känsla av att ni är varmhjärtade, starka viljor i er familj *gillar mycket*
kramen!
PS Blåregn hade vi i trädgården förr, tyvärr blåste den ikull under en höststorm för några år sedan. Kanske borde plantera en ny?

Sara och Mr T sa...

Nä, du har nog rätt... inte mycket för pengarna men jag gillar den ändå. :)

Helga sa...

Haha!
Vi är nog inte heller särskilt normala.... Vad är det förresten, trots att vi bara har två barn....

Nastasia sa...

Ha, ha, ha....detta hade kunnat vara JAG som berättade om en middag hemma då jag växte upp!!!...men då var det jag som var åttaåringen...kanske jag ska försöka se ur min systers (hon äldst med två bröder mellan och sen jag) perspektiv...kanske jag skulle kunna få en ökad förståelse över hennes beteende och sätt då...;o)

Ge dottern en STOR kram! Hon är värd det!...förstår jag nu...ska nog åka och ge min storasyster en stor kram ocks¨å...

Puss på kinden!

thisismaria sa...

Hej hej!
Mitt medlemskap på vk går snart ut med.
Slutade med pluskilon men men. Jag börjar vänja mig vid dom tror jag :) Livet är för kort för att inte njuta lite. Av choklad och andra smarriga grejor :)
Kram kram Maria

Öbon sa...

Normala familjer? Tror inte sådana existerar.

Känns som om din åttaåring och min sjuåring har mycket gemensamt. Hon berättar de mest absurda Bellmanhistorier och trasslar in sig i alla förvecklingar och glömmer bort poängen alldeles.