Förrförra söndagen var jag på prästvigning och högmässa i Uppsala Domkyrka.
Det är inget jag springer på varje söndag direkt, jag tror det var minst tjugo år sedan jag var på högmässa senast. Prästvigning hade jag aldrig förut upplevt och Uppsala Domkyrka hade jag aldrig besökt.
Vi var där i mycket god tid, vilket var bra för platserna med sikt försvann snabbt. Domkyrkan har stora pelare som gör att man från många platser inte ser vad som händer längst fram vid altaret.
Den blivande prästfrun satte sig ner en stund hos oss och pustade. Hon hade varit i farten sedan halv sex på morgonen och insåg just att hon inte ätit frukost. Klockan var då halv elva. Huvudvärken kom smygande.
Snabbt skickade jag iväg maken att leta ätbart – insåg att det skulle dröja flera timmar innan det var dags för mat på mottagningen. Det kunde bli katastrofalt både för min väninna och min man. I domkyrkokaféet intill fanns en enda ostsmörgås kvar efter en beställning från kyrkans folk. Självklart gjordes snabbt en extra och så dukades det fram kaffe och biskvier till dem båda. Inte behövde de betala.
Och där satt jag kvar i kyrkan utan något att äta!
(Så är jag inte speciellt känslig heller, bara sugen på den där biskvin.)
Processionen var mycket högtidlig, kändes som något som brukar visas på tv från de katolska länderna, hela kyrkokören plus ytterligare 47 personer tågade in! Sedan var det predikan, körsång, texter, psalmer, prästvigning och nattvardsgång. Totalt två timmar. Kontrasterna var slående mellan det högtidliga och stunderna – rena reklampauserna – då det berättades om när man kunde lyssna på kören mm. Domprosten och biskopen dukade upp sitt nattvardsbord i mitten av kyrkan, det såg ut som rena fikabordet (om man har lite fantasi) och en kö bildades.
Men.
Just den kön tog slut ganska snart. Alla nyblivna präster hade sina egna nattvardsplatser i kyrkan och deras släktingar och vänner ville självklart få nattvarden av dem. Det såg lite dråpligt ut där kyrkans högdjur stod ensamma, när det var köer runt om.
Och.
Den allra längsta kön hade min vän. Han har under hela sin utbildning kämpat hårt för att det skulle serveras druvjuice istället för vin. Diskussionens vågor har gått höga. Han har inte varit omtyckt i alla läger. Det har försökts med alkoholfritt vin, men se det duger inte för en nykter alkoholist. Den pyttelilla alkoholmängd som finns i det vinet är tillräcklig för att trigga igång hjärnan.
Så nu serverades för allra första gången – och detta i en Domkyrka – druvjuice som alternativ. Och allra först i den långa kön stod ärkebiskopen med fru.
Det är stort.
En annan sak som värmde hjärtat extra hos den nyblivne prästen var att fem imamer från Stockholms förorter kommit för att övervara prästvigningen. Bara några dagar tidigare hade de stött på varandra i kyrkan när imamerna varit dit på studiebesök. De kom i samspråk med min vän och uppskattade detta så oerhört att de sedan ringde och frågade om de fick komma på söndagen.
Jag tror att han kommer att bli en ypperlig präst.
Själv är jag inte troende.
Själv skräms jag av ord och beteenden i kyrkan.
Själv går jag ur svenska kyrkan efter detta besök.
Jag känner för mycket av hjärntvätt, av sekt, av avsägande av ansvar i det som sker.
Att plötsligt är det en guds förtjänst det som sker.
Och gör jag något dumt så förlåter guden mig.
Jag behöver liksom inte ta eget ansvar.
Jag kan inte påverka mitt liv, ”allt har en mening”.
Nej.
Jag är bergfast övertygad om att man kan vara omtänksam, sprida kärlek och ta hand om andra utan en guds hjälp.
Jag tar ansvar för det jag gör utan att tro att gud ska förlåta mig om jag gör något dumt.
Och vad är synd? Vilka synder är det som är så allvarliga att vi ska skämmas och samtidigt så ofarliga att gud kan förlåta dem bara sådär?
Allra mest irriterad blev jag när det på mottagningen efteråt sades att den nyblivna prästfrun hade ordnat allt så bra ”med guds hjälp”.
Men dra mig baklänges!
Hon hade banne mig fixat allt själv – precis som hon alltid fixat allt själv, även innan hennes man tänkte bli präst. Sliter som ett djur gör hon jämt. Klagar sällan. Inte tror jag att hon tycker att hon fått hjälp av någon gud. Snarare inser hon att hennes liv förändras radikalt nu.
Å andra sidan.
På min andra Bruce-konsert, den på söndagen, följde en av mina väninnor med. En som inte brukar lyssna på Bruce, men som gillar konserter och gärna hoppar på upptåg med kort varsel. Hon fann sig själv ståendes, sjungandes, handviftandes i en enorm folksamling som alla hyllade samme man. Skrämdes plötsligt av vad hon upplevde.
Man kan uppleva gemenskap och extas på väldigt olika sätt.
Och jag vet vilken jag föredrar i just den här jämförelsen.
17 kommentarer:
Så sant så sant....!!
Håller med fullt och fast:)
Kram Nina
Intressant att ta del av dina tankar. Vissa delar av kyrkan har jag också alltid haft svårt för: synen på synden är bland det värsta; syndabekännelsen har aldrig kommit över mina läppar. Däremot tycker jag om att sjunga psalmer och annan sakral musik; jag sjöng i Svenska Oratoriekören i många år.
Intressant , och så härlig läsning:)
Och Vet du; jag är så GLAD över den underbara länk som du gav mig!
Tack , underbara du<3
Hejdu!
Intressant det du skriver om Gud! Och att inte ta eget ansvar, och att göra saker "med Guds hjälp" och det sekteristiska du upplever i kyrkan (jag antar att du menar det rituella)osv... Jag tror att begreppet "Gud" står för något som skänker kraft i tillvaron. Något som alla har inom sig. Något som gör att vi klarar av våra liv något så när ok. Kraften kan vara olika stark hos olika människor - hos en del är den helt borta - men den går att plocka fram när den riktigt behövs... Människans medvetna och omedvetna liv är spännande och utmanande.. Vad vi sedan använder för vokabulär är inte så himla viktigt.. Att vi sedan inte behöver svenska kyrkan eller andra samfund - det är en annan femma...
Förresten, jag undrar så om ditt Blåregn är svårskött? Jag skulle sååå gärna vilja ha en sån fin som du har! har aldrig sett dess like! Kan man köpa det överallt i blomsterhandlar? Berätta, berätta!
Våra pinnbröd är helt ok, och faktiskt riktigt goda... men så har vi tillsatt lite socker, vaniljsocker och kardemumma i lagom mängd.
Sedan är det ju lite det där med att göra det själv som är poängen också.
Jag är inte troende för fem öre men jag står fortfarande kvar som medlem i svenska kyrkan. Lite för att det trots allt finns både ett kulturhistoriskt värde i de byggnader och historia som finns. Samt för att de bedriver en social verksamhet som glädjer många.
Samtidigt är det delat, jag är en hycklare på så sätt att jag som medlem kan sägas stå för de värderingar och tron som betecknar en kristen. Fast jag tar å andra sidan avstånd från det.
Spännande reflektioner du har idag - å nog vet jag vilken typ av extas du föredrar (nu menar jag då inte choklad som kan tänkas vara den ultimata njutningen) när man jämför en Brucekoncert och ett kyrkobesök även om det var i Domkyrkan i Uppsala!
Nu hade du en sån där blogg man måste tänka igenom.
Ordentligt.
Haha håller med Babsan och dej!
Åker hem från jobbet o sover på saken!!
kram
Jag uppskattar kyrkan och mycket av den verksamhet de bedriver. Gillar kyrkorummet, besöker gärna kyrkor och katedraler när jag är ute och reser. Förstår att många behöver något att tro på när de är osäkra.
Det är inget problem där.
Jag har varit kvar i svenska kyrkan av slentrian, men nu kändes det inte riktigt längre. Hade jag inte gått på prästvigningen hade jag säkert inte gjort slag i saken.
-♥-
Blåregnet återkommer jag till!
Hejhej, hittade hit från vk. =) Intressanta tankar Du har, jag har själv funderat på detta. Är ej medlem i svenska kyrkan och tror inte riktigt som de om synd, men jag tror på Gud och är medlem i en annan kyrka.
Det jag kommit fram till hittills att jag tror är att jag alltid har ett eget val, Gud vill inte styra mig, men jag kan låta honom hjälpa mig att hitta den bästa vägen för mig, om jag litar på honom. Vilket inte alltid är lätt... det heter väl inte att tro för inte. ;) Och att tro är ett eget val man gör. Men det jag har upplevt är att varje gång jag bett Gud om vägledning har det blivit så mycket bättre än något jag själv kunde ha gjort. Jag tror att människor, precis som Du säger, kan vara goda och fantastiska människor utan att tro på Gud. Jag tror också att allt kan bli så mycket bättre än man kunnat ana om man väljer Gud. Så har det i alla fall varit för mig. =)
Jag tror på en Gud som i högsta grad låter oss ta ansvar för det vi gör, han förlåter oss om vi verkligen ångrar oss, alla kan vi göra fel fast vi inte vill, och det kanske kan ses som lättvindigt att bil förlåten så ofta, men jag ser det som en stor gåva. =) Det är ju inget som betyder att jag bara kan gå omkring och göra dumma saker och tro att jag blir förlåten.
Jag tror på en Gud som vill att jag ska lära mig välja rätt och använda mitt eget huvud, han gav ju mig ett samvete och ett huvud att tänka med!
Visst tycker jag att prästfrun hade gjort allt själv! Men är det något fel att få hjälp? Är det annorlunda att få hjälp från Gud än om de till exempel skulle ha sagt "med sina vänners hjälp"? Det han sade tog väl inte bort det faktum att prästfrun gjort allting?Jag bara funderar högt... =)
Jaja, det var mina tankar. Tack för hjärngympan! Kram! =)
Blir tårögd först av din blogg. Min "styvsyster" (23 i september) läser till präst. Hon är varmt troende, sjunger i gospelkör sedan tidigar tonåren, arbetar i ungdomsgrupper osv osv. Ändå tror jag inte hon kommer bli en bra präst, hon är alldeles för omogen. Men allt kan ju ändra sig.
Jag konfirmerade mig i den ålder man "ska" göra det, lite påverkad av bl a min morfar. Han och hans syskon blev inte döpta av sina föräldrar, de var nästan rabiata kyrkomotståndare. När morfar var runt 14-15 fick han inte bli konfirmerad om han inte lät döpa sig. Vilket han gjorde. Sedan var han väl inte så väldigt kyrkligt intresserad i alla fall.
Att läsa på sommaren, vilket vi gjorde där jag bodde, var också ett sätt att visa sin självständighet. Resten av familjen skulle nämligen resa till Skåne och jag fick stanna hemma för att jag inte skulle missa lektionerna varje dag. Dessutom hade jag hand om alla djur (inte helt lätt, då vattenpumpen i lagården pajade och jag fick hinka vatten från sjön).
Hur som helst, konfirmationen var det första stora steget till frigörelse.
Sedan gick det några år, jag träffade förste maken som hade gått ur kyrkan. Nästan alla hans vänner hade gjort det. Jag gick själv ur när min lillebror konfirmerades.
Så gick livet, både sorgligt och glatt hände.
Jag började gå på kyrkans öppna förskola med lillungen, några kilometer hemifrån, i stället för att gå på babysim eller något annat. Där fanns det ett par underbara pedagoger med världens varmaste famnar. Dit kom också en av komministrarna, med ett krucifix av lego runt halsen. Själv mångbarnsfar hade han alltid tid med ett extra handtag, det där handtaget som kan göra skillnaden mellan att bryta ihop och att inte göra det.
Så hände det som inte får hända. En mamma dog en natt, tre månader efter hennes yngsta dotter fötts.
Då visade sig kyrkan från sin allra bästa sida. Familjen togs om hand, alla som kom dit togs om hand.
Strax därefter ansökte jag om medlemskap igen.
Jag har aldrig varit särskilt intresserad av att lägga över något ansvar för mitt liv på någon eller något annat. Men ändå, det finns en trygghet, en gemenskap i något som är större än en själv.
Visst finns det massor med saker som jag inte begriper i den kristna tron, sådana centrala saker som jungfrufödseln eller uppståndelsen, kanske skulle jag lika gärna kunna vara judinna egentligen. Fast jag gillar många av de kristna traditionerna, och vara utan "Den sommartid nu kommer ..." vill jag då rakt inte.
När min bror gifte sig, var det ett spektakel.
Han tillhörande Svenska kyrkan, alltså lutheran, hon judinna med katolsk far. Den enda kyrkan/vigsellokalen som ville ta emot dem var motsvarigheten till Livets Ord (de gifte sig i hennes hemland Kenya). Den som vigde dem var lutheran, men den som gjorde en show av det var pastor i Livets Ord.
Bland gästerna fanns muslimer, hinduer, ateister, animister ...
egentligen var det helt underbart med all denna ekumenik.
Blir så glad över att få läsa era tankar, hoppas att fler vill skriva!
Så sant det du skriver! Du satte ord på hur jag känner kring detta. Jag har också tankar på att gå ur Svenska Kyrkan..
Skicka en kommentar