Tema fredag - reseupplevelser

Sinneskatten vill att vi ska berätta om reseupplevelser. Det finns en hel del sådana här i bloggen, som en del av er vet (kika gärna in på mina länkar i högerspalten om ni vill ha restips!). Alltså fick jag gräva lite i historien för att kunna berätta om en upplevelse jag skrivit om på annan plats, men inte här. Helt emot reglerna lånar jag tre bilder av dottern också (och en av mellangrabben), eftersom hon är huvudperson och hade den digitalkamera jag sedan fått ärva - mina pappersbilder är inscannade och av så mycket sämre kvalitet!

När jag på fredagen städar i en skrivbordslåda på jakt efter ett papper (man borde städa lite oftare!) hittar jag skivorna med mina bilder på - de fanns förstås i digital form och bättre kvalitet än det jag hade scannat in, så nu är det lite som bytts ut i inlägget...

Det handlar om en familjeresa till Spanien hösten 2008. Vi bodde utanför Málaga i en vecka och gjorde en del utflykter därifrån, några till nya platser, några till tidigare besökta.

Den största upplevelsen på resan var besöket i nationalparken El Torcal. Vi har varit där en gång förut, 7 år tidigare. När vi den gången lyckats ta oss upp på de slingriga vägarna och in i bergsmassivet var allt gömt i dimma. Vi kunde knappt ana vad det var vi borde sett, men det var maffigt ändå bland alla stenar. Spännande. Då var vi på väg till Granada, så vi kunde inte stanna tillräckligt länge för att uppleva att molnen lättade.

Den här gången hade vi gott om tid och bra väder. Att stackars Lilleman kräkte ner sin egen jacka, brorsans jacka, sin bilstol och några plastpåsar på vägen trots åksjuketablett, är smällar man får ta. Naturupplevelsen var värd det.

Vi vandrade längs en 3 km lång stig genom ett sagolikt karstlandskap, det kan liknas vid ett makalöst raukområde men klipporna är rundade i formerna och ligger på 1200-1400 m höjd. Ibland öppnar sig en vy där det är svårt att få ett avståndsbegrepp, en hel stendalgång ligger framför en och plötsligt anar man en liten, liten människa långt borta. Ibland går stigen mellan två bergväggar där man precis kan ta sig igenom. 

Dotterns foto - ser ni de små människorna?

Efter att vi ätit vår medhavda picnic och gett Lilleman lite nya krafter knallade dottern i förväg. Hon ville väl slippa ha hela familjen inpå sig hela tiden, speciellt som jag retats med henne för att hon gick i vit bomullsklänning, vita små chica skor och hade sprayat håret innan vi åkte… 

Mellangrabbens bild på när jag tar mig igenom en trång passage

När jag gått igenom en smal passage ville jag fotografera familjen. Bad dem stanna när jag gick en bit framåt för att få med allt. Då märker jag att något rör sig bredvid mig och jag väser i mungipan till de andra att

- Det står ett stort brunt djur bredvid mig. Det har stora horn också.

Ni kan ana silhuetten av en bergsget!

Jag knäpper min bild och ser att det är inte bara en, utan tre stora vildgetter som går strax intill mig. Grabbarna kommer de också och får se djuren, som förstås är räddare för oss än vi för dem. Vi enas om att dottern inte kan ha sett dem, för då borde hon ha varit kvar där.

Vi går vidare, jag har Lilleman precis framför mig. Plötsligt hoppar en stor bock över oss och stigen! Vi undrar så hur de får fäste på de glatta bergsidorna med sina klövar, vi som ibland har svårt att ta oss fram på den upptrampade stigen!

Så öppnar sig landskapet något igen och vi får höra dotterns röst. Hon har klättrat upp på ett stenparti och piper:

- Alltså ni kan inte ana vad jag har varit med om! Jag har filmat allting så att ni skulle kunna veta ifall att ni hittade mina vitnade ben här! Kom här så ska ni få se vad jag har utsatts för!

Dottern syns svagt rosa/vit mitt i bild, där hon sitter på sin lilla platå och väntar!

Hon har i godan ro betraktat en fin kossa som stod på stigen dit hon också skulle. Har fotograferat lite vildgetter. Har hört hur kossan börjat gå nerför stigen mot henne. Har insett att kossan egentligen var tre stycken och egentligen var helt enorma tjurar! Har inte uppskattat ljudet som uppstod av deras tjurrusning nerför stigen rakt mot henne! Har snabbt klättrat upp på stenpartiet, filmat och längtat efter sin familj…

Resten av vägen gick hon med oss.

Dotterns foto - en av de skräckinjagande!

Och när vi kom upp från tjurarnas dalgång, kom vi till getternas högplatå. De fanns överallt. Häftigast var de som stack upp sina huvuden allra allra högst upp på bergstopparna. Där låg de och spanade ut över oss, gästerna i deras rike.

Dotterns foto - ni ser väl geten högst upp på berget?

Tema fredag