Sagolika slottet Chenonceau

Det är en overklig upplevelse att stå i morgonsolen och se hur Château de Chenonceau speglar sig i vattnet. Att denna skönhet finns på riktigt! Det är en sådan där syn som gör att man kan glömma tid och rum, bara för att njuta.

Bilden är tagen från bortre änden av trädgården, så vi har all blomsterprakt till höger om oss. Vattnet som slottet är byggt över är Le Cher, en biflod till Loire.

Den högra delen av slottet byggdes på en gammal kvarngrund i början av 1500-talet och den vänstra med sina gallerier över floden byggdes sedan i två omgångar. Först byggdes bara bron åt Diane de Poitiers som fått det i gåva av Henrik II. Det lönade sig uppenbarligen att vara älskarinna åt en kung på den tiden. Hon hade tänkt sig ett lågt galleri ovanpå bron, men när kungen dog avbröts byggarbetet och änkedrottning Katarina av Medici bytte till sig slottet mot Chateau de Chaumont (vilket också är ett maffigt slott, minst sagt). På 1570-talet byggdes så de två våningarna med gallerier, något som då vara bara en mindre del av en gigantisk byggplan.

(Diane de Poitiers hade stort inflytande över fransk politik på sin tid och låg bland annat bakom förföljelsen av katarerna som jag skrev om här.)

Denna söndag i juli hann vi besöka fyra slott, alla olika och alla med sin specialitet. Jag trodde att jag skulle få in alla fyra i samma blogginlägg, men när jag gick igenom mina bilder insåg jag att min evighetsrapportering från sommarens resa bara fortsätter.

Vid brofästet står Marquestornet, enda resten från ursprungsslottet byggt 1432.

När jag ser en blå hibiskus kan jag inte låta bli att ta en bild.

Galleriet över floden är en mäktig sal, 60 meter lång och sex meter bred, som användes till stora fester. Slottet var statens egendom och inte Katarinas, så hon fick bygga om övre våningen till arbetsrum.

Under första världskriget användes gallerierna som sjukhus. Här vårdades totalt 2254 svårt skadade soldater tack vare dåvarande slottsägaren Gaston Menier som själv betalade alla sängar, den nödvändiga saneringen av de två gallerivåningarna och bygget av en operationssal med en av världens första röntgenapparater. Svärdottern ledde sjukhusarbetet, men arbetade också sida vid sida med vårdpersonalen.

I en byggnad utanför slottet visar man hur det såg ut under sjukhusperioden. Blommorna lär vara ett modernt påfund.

När man gått igenom galleriet och går ut på andra sidan, på Le Chers södra sida, har man hamnat i det som var en fri zon under andra världskrigets tyska ockupation. Gränsen gick i floden och slottet var en passage till fri mark, en passage som räddade många bybors och judars liv.

Tänk om väggarna och floden kunde berätta! Nog blir man mer intresserad av familjen Menier och deras civilkurage? Att familjen hade tillräckligt med pengar för att bygga sjukhuset berodde på att släkten startade chokladfabriken Menier 1816. När jag nu letar information om chokladen känner jag igen flera gamla reklamaffischer men dessutom blir jag glatt överraskad av att finna ett inlägg från min fina bloggvän Mira som har försökt att nästan klättra in till den vackra fabriksbyggnaden. Jag kan inte låta bli att skratta åt hur mina och Miras vägar korsas om och om igen.

Självklart finns här så mycket att se när man smält historiens vingslag lite. Fantastiska vävda tapeter,

stora tavlor med mer eller mindre intressanta motiv (kul att stå modell med särken över huvudet?!),

välanvända skärbrädorbänkar i köket

och vackra slitna golv.

Men det som fascinerar nästan mest är blomsteruppsättningarna. Som om allt det andra inte skulle räcka och bli över ...

Detta är Diane de Poitiers sovrum och i vänsterkanten anas den stora eldstaden. Ovanför den sitter ett porträtt av Katarina av Medici, man undrar ju om det satt där på Dianes tid. Skulle inte tro det ...

I de fem drottningarnas sovrum (Katarina hade två döttrar och tre svärdöttrar) var blommorna blå, väggarna klädda med vävda tapeter från Flandern och taket prytt med de fem drottningarnas vapen.

En annan blomsteruppsättning från samma rum.

I Cesar av Vendômes sovrum föll ljuset helt fantastiskt på blommorna!

Trädgården vi vandrade igenom på morgonen är oförändrad sedan Diane planerade den, men denna på andra sidan om brofästet är tillägnad Katarina. Här var färgerna pastelligare.

Har man gott om tid och framför allt kommer hit på en vardag kan man besöka floristerna som skapar de dramatiska blomsteruppsättningarna. Här finns också en stor köksträdgård, ett café i orangeriet, en samling vagnar för både kungligheter och bönder, en stor grönskande park och en labyrint, skapad av Diane.

Men vi skulle ju hinna med ytterligare tre slott ...

(Nu har jag haft strul med tekniken samt varit i Göteborg där jag träffade Eva Trillian!!! :-) så jag är glad att jag återigen hunnit schemalägga några inlägg. De går inte direkt fort att skriva, de här reseinläggen.)