Sista dagen i Österrike var det inte heller något höjdarväder. Vi körde på en smal slingrande väg till Hubertuskapellet, högt uppe över S:t Veit. När vi parkerat bilen var vi helt ensamma i den totala tystnaden.
Däremot förstod vi att här kunde hända saker, för vägen vi gick på var ingen liten stig utan en bred grusväg för skogs- och arbetsmaskiner. Utsikten var inte milsvid, speciellt inte med de låga molnen.
Men ibland stack de högsta topparna upp ovanför molnen!
Vi kunde ana kraftledningsstolpen i allt det grå
och gick förbi två arbetsplatser där man byggde nya på vår sida om dalen. Den ena arbetsplatsen var folktom, men på den andra arbetades det för fullt. Det var enda stället vi såg folk på.
Annars var det så fridfullt och stilla. Och lättgånget.
På några ställen hade man röjt bredare väg och flyttat kornas matplatser så att de stora fordonen kunde ta sig förbi. Då kunde vi beskåda bergarterna.
25 minuter från Hubertuskapellet och 30 kvar till Pronebenalm, där vi hoppades kunna luncha.
Kunde det där vara lunchstället? Svårt att se om det är en privat gård eller inte.
Men vi anade bord och stolar och gick närmare.
Jamen visst, där finns det ju folk också!
Vilket mysigt ställe! Gott om bord i olika höjder.
Egen källa höll drycken kall.
Solglasögon fanns att låna. Om solen sken.
Flera sorters hembränt erbjöds.
Och så lunchmenyn. Vi tog var sin Almjause, som då serverades på samma fat till oss båda.
Vi kunde satt oss inomhus, men med denna utsikt ville vi sitta ute.
Tänk att jäsa här en solig dag!
Gårdens åsnor gick nedanför serveringen,
hönsen sprang runt borden,
och när vi fick vår lunch så
ingick en väldig sugen katt. Som inte fick smaka. Nix, jag matar aldrig djur vid matbordet.
Behövde man gå på toa var det bara att följa skylten runt hörnet
och hitta dörrarna med hjärtan.
Här hängde toapappret på en gren
och handfatet fanns i en trästock utanför.Vilket charmigt ställe vi fann!
Vi hann precis tillbaka till bilen innan det började regna. Så ägnade vi kvällen åt att packa för nästa morgon bar det av norrut igen.
9 kommentarer:
Lite svartvita foton där... Nej, jag vet att du inte har konverterat bilderna från färg till svartvitt;-)
Å jag som bott i München i nästan sju år trodde mig kunna även österrikiska. Det kunde jag inte utan fick googla Almjause innan jag skrollat ner till er lunch.
Det ser ut som om stället bara serverade kall mat. Personligen hade jag (efter googlande) valt en "Schmalzbrot" och en "Schnittlauchbrot".
Toan hade jag hoppats på att inte behöva använda;-)
Men att jäsa i solen en sensommardag där - jo då, absolut:-)
Wow vilka vyer. Molnen gör bilderna fantastiskt på sitt sätt. Och matstället är ju helt fantastiskt mysigt. Tack för att jag fick följa med hit.
Hej Anni!
Fantastiska vyer, skönt att hitta ett bra ställe för lunch och att vila en stund. Ser snyggt och fint ut. Ölkylen är genialisk. Lunchbrickan ser god ut och alldeles tillräcklig för två.
Ha det gott /Kram Marika
Vet inte om det gäller fortfarande men när jag bodde i München sa vår tyskalärare att ett ställe där man behövde fråga efter toaletten skulle skämmas. Det var oförskämt att inte skylta tydligt om den viktiga funktionen.
Lättgånget på hög höjd med vackra vyer runt låter kalas. Lunchplatten ser underbar ut.
Kram, Carina
Fantastiska vyer och vilket lunchställe ni kom till!
Trevlig helg!
Ser mysigt ut!
Gillar verkligen lösningen med kylning av drickabackarna!
En fin dag trots att vädret inte var det bästa! Lunchen smakade säkert bra för ni var väl hungriga vid det laget.
Så fint, så stämningsfullt hela ditt inlägg är. Vilka vyer och mitt i allt en ko, så där bara. Mycket ögonfröjd att glädjas åt här och matstället såg väldigt mysigt ut. Bara utsikten därifrån är otrolig.
En kall öl där skulle smaka. Allt ser väldigt välskött och trevligt ut. Tack för att jag också kunde komma med!
Lite meditativt med molnen och det dämpade ljuset, fint. Och lunchstället fick det ju att vattnas i munnen! Tänk så gott det är med bröd och pålägg efter en vandring!
Kram Kristina
Skicka en kommentar