Rom - mina drömmars stad?

Jag skulle ju skriva om Rom. Om de två dagar vi tillbringade inne i staden i somras. Skulle skriva ett inlägg innan väninnan I åkte dit.

Men gjorde jag?
Nej.
Igår flög hon dit och jag hoppas att hon får riktigt bra dagar i värme och sol. Trots feber och förkylning.
Här hemma var det frostvitt på gräsmattan i morse ...

Från vårt hus norr om Rom tog vi bilen till en infartsparkering, pendeltåg därifrån och så tunnelbanan/metron sista biten inne i själva Rom. Kommunikationerna var inga problem, biljetter löste vi i automat.

Första dagen tog vi oss direkt till Colosseum där vi förvirrat undrade var ingången var och hur kön gick och överhuvudtaget hur man gjorde! Men det kryllade av villiga guideorganisatörer, så en av dem haffade oss och bokade in oss på en tur. Det var bra.

Vi gick förbi köerna, som var lååånga i juli, och fick en bra genomgång av vad vi såg. Sedan hade vi egentid då vi själva kunde se oss omkring och jag kan rekommendera butiken som hade en hel del bra produkter. Det finns bl a en bok med genomskinliga sidor som vår guide använde sig av, den ger en mycket bra inblick i hur allt en gång sett ut.

Efter Colosseum ingick det i priset att fortsätta till Forum Romanum och Palatino, vilket inte så många gjorde. Vi bytte guide och fick en helt suverän engelsman som gjorde turen mycket rolig och intressant. Återigen slapp vi kön, men här var den betydligt kortare. Tyvärr är det ganska få turister som besöker Forum Romanum, något som jag absolut skulle prioritera före Spanska Trappan och Fontana di Trevi.

Men mycket ruiner är det. Ja, det är det överallt i hela staden.

Historiens vingslag är mäktiga.

Här häller vår guide vatten på marmorn
för att vi ska få se hur vacker den egentligen är.

Vi promenerade från Forum Romanum via Cirkus Maximus, över Tibern till mysiga stadsdelen Trastevere där god pizza avnjöts till lunch. Men det var ett typiskt lurendrejeriställe där de ställde fram en ynklig tallrik salami och oliver som vi inte beställt, något som de sedan ville ha 10 Euro för. Vi hade inte rört något och bestred därför beloppet. Och slapp betala.

Via trånga gator och ännu mera ruiner gick vi mot övriga sevärdheter.

Tog oss självklart en rejäl glass på vägen. 

Här köps inte glassen i antal kulor, som hos oss, utan i storlek på bägare.

Vid Fontana di Trevi kryllade det av turister, men nu har vi sett den.

Och så den Spanska trappan, både nerifrån ...

... och uppifrån.

Sedan tog vi tunnelbana, tåg och bil hem till vårt hus,

trötta i fötter och trötta på turister.

Nästa gång vi åkte in hade vi lagt upp en ny rutt. Började vid lilla Chiesa di Santa Maria della Concezione (nära station Barberini) där en munk gjort vackra konstellationer av 3000 skelett. Här fick vi tyvärr inte fotografera, men det var en intressant upplevelse som vi valde istället för att ta oss till katakomberna.

Så gick vi tillbaka till Spanska trappan för att besöka Keats and Shelley House. Jag har gillat John Keats sedan tonåren (bloggens underrubrik är första raden i hans Endymion) och ville gärna besöka den lägenhet där han tillbringade sina sista månader. De ursprungliga möblerna hade bränts efter att han dog i tuberkulos, men här fanns böcker, porträtt, brev och en dödsmask.

Nu skulle vi hinna äta lunch på vägen till Vatikanstaten. Till sist fann vi en amerikansk (!) restaurang där även Lilleman kunde tänka sig äta. Vi hade passerat en prisvärd buffé som han tyvärr rynkade på näsan åt. Men ska man orka en heldag i Rom måste man ha mat i magen. Och det var gott. Och inga lurendrejeriförsök.

Genom vår finfine engelske guide hade vi bokat in oss på en guidad tur i Vatikanstaten.
Tyvärr.
Det var bortkastade pengar och det var sannerligen inte billigt.
Men kön utanför (som vi kunde passera) var lång och stekhet, så vi trodde att vi gjort ett bra val. Längst upp till höger i bild fanns speciella fållor för de som köpt sin biljett på internet - där var det ingen kö alls! Ska ni till Vatikanstaten så köp biljett på internet, hyr en audioguide eller tag med en bra guidebok och gå i er egen takt! Det är nog det viktigaste rådet jag kan ge när det gäller Rom.

För här finns så otroligt mycket att se. Vilka skatter! Vilken konst! Och det började lugnt. Vi fick se några planscher från Sixtinska kapellet eftersom man inte fick prata (eller fotografera) när man väl kommit dit.

Sedan gick vi in. 

I trängseln. I svettlukten. I myllret. 

I fösandet av turistskockar. I överdådet.

Jag tappade bort vår guide och vår grupp när jag ville se mera, fotografera, njuta. Hörde sprakande ibland i mina lurar utan att ha en aning om vad guiden beskrev. Ångrar bittert att jag inte fick gå runt i egen takt.
Så småningom kom vi till Sixtinska kapellet. Där fick vi vara i 10-15 minuter under tystnad. Det enda som hördes var vakternas utrop i högtalarna; "Silencio, silence, no photos" om och om igen ...

Och här kom ännu en miss. Vi hade inte behövt följa med guiden ut till Peterskyrkan som vi gjorde. Vi hade kunnat vända tillbaka och gått runt själva, lite mer. Men vi trodde att kyrkan också ingick i guideturen, vilket den inte gjorde.

I kyrkan var det dock välbehövligt lugnt och gott om utrymme igen.

Här ligger Drottning Kristina begravd.

Vilken kvinna hon var - före sin tid på flera sätt!

Och framför våra trötta fötter låg Petersplatsen, betydligt mer öde än jag trott.
Så skyndade vi vidare, ville hinna se Pantheon innan de stängde. På vägen dit hann vi se lite mer av det Rom vi egentligen ville uppleva:

Men när vi kom fram till Piazza della Rotonda stod precis hur mycket folk som helst i någon sorts kö. Och vi bara suckade. När vi tog oss närmare visade det sig att alla kanske inte köade, men att Pantheon var avspärrad. När vi så småningom släpptes in hade vi lyckats ta oss långt fram, så väntan blev inte alltför lång.

När vi äntligen sett de "måsten" som vi planerat var blodsockret och humöret inte direkt på topp. Dessutom hade vi släpat runt på mackor som den engelske guiden sagt till oss att ta med under turen i Vatikanstaten - jag fattar fortfarande inte när vi skulle haft möjlighet att äta dem?

Vi satte oss på en bänk på ett tråkigt torg och åt våra torra mackor. Ville inte tänka mer på ruiner och turister och Rom. Ville ta oss till bilen och till vårt hus.

På väg till metron ser jag en Ferraributik och tar en bild. Så italienskt!

Det är då Lilleman ser den. Den som han spanat efter hela tiden i Rom.

Som han ville köpa, men bara sett för onödigt högt pris.

Nu provar han. Får veta priset.

50 Euro lägre än den förra han såg.

Alla i butiken blir glada när han blir glad.

Och vi kan lämna Rom på strålande humör!