En solskenshistoria

En dag när jag stod i en av butikerna i Gamla stan, kom det in en tysk turist som halvt förtvivlat undrade var hon kunde få tag i en svensk femöring. Det var det enda hennes dotter önskade sig från Stockholm, helt ovetandes om att vi inte haft femöringar sedan 1985. Anledningen till att hon önskade sig myntet, var att Karlsson på taket brukar handla för just en femöring.

Jag bad henne skriva ner sin adress och lovade att kolla om jag kunde hitta något mynt någonstans.

Letade runt här hemma, utan resultat. Så småningom frågade jag på Facebook och jomenvisst, det var många som hade femöringar i sina gömmor. En av dem skulle jag träffa redan nästa dag!

Jag gjorde i ordning ett (nästan) anonymt kuvert, tejpade fast 6 femöringar på ett papper och skrev Karlsson, Stockholm, Schweden som avsändare. Jag frankerade med den snygga Astrid Lindgren-frimärkeskartan, trots att det egentligen var mer än vad som behövdes. Eftersom kuvertet var begagnat kunde man, om man var lite klurig, lossa på adressetiketten och hitta min adress under.

Och häromdagen kom ett brev:

Förutom den fina teckningen och Elisabeths brev hade mamman också skrivit ett långt brev där hon berättar att hela dotterns klass hade blivit förbluffade över mynten och hade olika teorier om hur och varför brevet kommit. Dottern är 8 år och det här var en av de bästa saker som någonsin hänt henne, hon är nu övertygad om att magiska saker kan ske.

Roligast är nästan första delen av mammans brev där hon måste förklara sig ifall att jag inte är rätt person, inte är den som skickat pengarna.

Och rarast är hennes inbjudan att jag ska höra av mig om jag kommer i närheten av Hamburg, så att vi skulle kunna ses.

Jag ska skriva ett svar. Måste ju berätta att jag är med som statist i den gamla Karlsson på taket-filmen ...