Jag stod längst fram vid räcket på högra sidan för bakre ståplats, där jag väntat i nära tre timmar. Bruce och bandet körde på i ytterligare tre. Sedan var mina knän inte glada - men det var det värt! Nästa dag var det bara att ta sig in till Gamla stan för att jobba igen.
Det var faktiskt lite extra kul att jobba dessa dagar, när de manliga turisterna som kom in hade Bruce-t-shirts på sig och var helt oförberedda på att de skulle få en så trevlig pratstund med mig samtidigt som frugan kikade på butikens saker. En holländare skulle se sin 44:de konsert, så där låg jag i lä eftersom detta blev min 19:de. Han hade dessutom varit på Broadway-föreställningen och sa att det var bland det mest fantastiska han upplevt.
På torsdagen stod jag på motsvarande plats men på vänstra sidan och Bruce dröjde hela 14 minuter ;-) innan han drog igång konserten, min tjugonde, och den blev ännu bättre än måndagens. Både Racing in the Street och I'm on Fire på samma konsert - mycket bättre blir det inte! (Jo, Jungleland är en raritet jag gärna också vill höra igen).
Den här kvällen stod jag med tårna upp på räckets stöd vilket faktiskt fick mina knän att må bättre och onekligen gjorde det lättare att komma upp och iväg till Gotlandsfärjan nästa morgon!
Tidigare i somras fick jag dessutom avnjuta en annan gammal idol när Rod Stewart kom till Tele2. Han började prick på utsatt tid vilket jag uppskattar - så trött på artister som ska ha förband och dröja två timmar till de själva kommer upp på scen!
Att Rod dessutom tydligt tog ställning i Ukrainakriget uppskattades av publiken. Klart lättare för en britt att ta ställning än för Bruce som amerikan, även om måndagens konsert började med ett lämpligt låtval med tanke på skottet mot Tr*mps öra.
Bra musiksommar för den här tanten :-)