30 november 2021

Ruiner och sagolika sandstensformationer, plus lite vin

Vi stannade bara ett dygn i Alsace. På vägen tillbaka till Tyskland tog vi oss till borgruinen Fort de Fleckenstein uppe på en väldigt smal klippa.

Här har ett slott funnits sedan mitten av 1100-talet, så det är inte konstigt att trappstegen är slitna.

Hur det ens fick plats flervåningsbyggnader och ett kapell på en så smal yta är ofattbart. Det fanns flera modeller som visade hur slottet sett ut under olika perioder. Det hade funnits vattencisterner och hissar som flyttade material till de högre belägna våningarna.

Nu tog vi oss runt i gångar och trappor i de delar som fortfarande finns kvar. Utsikten över de omgivande skogarna fick en att fundera över hur här såg ut på medeltiden, det kändes som att vi var mitt ute i ingenting.

På ena sidan om klippan stupade det brant ned och på andra hade själva slottet funnits. Idag är ruinen en av de mest besökta i Alsace och var en lagom avstickare på vår väg till

Altschlosswald på tyska sidan gränsen. Dags för resans sista vandring. Vi parkerade vid den röda markeringen och gick hela den röda vandringsvägen i nummerordning. Vonkis undrade i en kommentar hur mitt knä klarade av all vandring och jag kan svara att knät faktiskt klarade dessa riktigt bra. En värktablett innan vi gav oss av, så blev det inga större protester. Men, ungefär här tröttnade det. Med facit i hand skulle vi gått åt andra hållet eftersom det var vid nummer 7 som de fantastiska sandstensformationerna fanns - de som var huvudattraktion och mödan värd.

Början av vår väg gick längs vatten, uppdämda sjöar som reglerades i nedre änden. Vid en av dem åt vi några mackor till lunch.

Mesta delen av vandringen var i bokskog

och hela den sydvästra sträckan gick längs med gränsen till Frankrike. Här kunde man stå med ett ben i varje land.

Vi lydde skyltarna och höll oss på den tyska sidan.

Till sist nådde vi så de fantastiska klipporna som var hela anledningen till vår vandring.

Det var verkligen mäktigt att gå längs med den halvannan kilometer långa klippan med sin 30 meter höga röda vägg. Jag hade gärna avstått den långa vandringen för att bara gå här - så jag tvingade maken att gå fram och tillbaka med mig när jag nu gått så långt för att få uppleva detta!

När vi närmade oss andra änden fick klipporna mer håligheter och blev än mer fantasieggande.

Hade vi kommit från det här hållet hade jag varit överlycklig redan från start - och inte haft lika mycket problem med knät.

Men jag är tacksam över att vi kunde vandra så mycket som vi gjorde på resan, en perfekt coronaanpassad aktivitet nu är vädret var finfint och så många inomhusaktiviteter stängda.

Vi bodde på ett trist hotell precis vid en trafikerad väg, åt middag i hotellrestaurangen

och en rätt trist frukost nästa dag. Man kan ju inte lyckas med precis allt.

MEN jag blev så glad när jag på väg tillbaka till rummet efter frukosten såg hur svanar, änder och flera nutria (blir det nutrior i plural?) bjöds på ett skrovmål av hotellets matrester. Receptionisten berättade att de älskade pommes frites.

Vi begav oss raka spåret till Anselmann i Edesheim, en vinodlare vi uppskattat när vi handlade här för två år sedan. Nu blev det mest röda viner av druvan Spätburgunder (Pinot Noir) och så kunde jag inte avstå från lite mer Auxerrois.

Så här ser provningskiosken ut, nu med skyddande plexiglas och mer distans än förra gången. Jag sitter i bilen när jag tar bilden, maken är vid lagret för att få våra kartonger. Bakom min rygg finns en trädgård med stor fin uteservering. Den hoppas jag få återkomma till i framtiden.

Raskt vidare till det stora vinhuset Ruppertsberger, vars viner även finns på Systembolaget. Här var kvinnan som serverade oss förvånansvärt ovan vid provning, det hela gick lite småtaffligt till.

Vi åkte därifrån med mer vin från samma druvor som på förra stället.

Sedan blev det öl till lunchen i Weinheim. Fast detta är makens weissbier, jag vet inte varför jag inte har någon bild på min dryck? Förmodligen drack jag apfelschorle.

En pizza bianco med lax och spenat satt bra!

 Weinheim visade sig vara en fin stad, så det blir ett till inlägg härifrån.

25 november 2021

EFIT - en novembertorsdag i kläm mellan arbetsdagar

Dags igen! Mitt i mina reseberättelser (som snart är slut) kommer en sådan där dag som dokumenteras. Övriga som fotar finns hos Micke på EFIT-sidan.

8.00
Trött idag.
Har fått hoppa in och jobba extradagar på Castor
eftersom den som skulle jobbat blivit sjuk.
Imorgon ska jag dit igen.
Nu värmer jag mitt te som maken gjorde för två timmar sedan.

9.00
Tar hand om färgad tvätt.
Vi tog hem blekta dukar från Gotland
och nu har jag färgat två av dem i en icke-Anni-färg.
De andra två blir lila.
Får väl bedöma resultatet när de torkat.

10.00
Bakar bröd eftersom jag sett att det var slut.
Lillhunken har jobbat natt på DN/Expressentryckeriet,
så jag har tid på mig innan han ska äta frukost.
Trodde jag.
Grabben kommer sömndrucket ned för trappan
eftersom han väckts av ett telefonsamtal.
Han har fått fast jobb och ska börja den 17 januari!
Av 180 sökande skulle fem få jobb och han är en av dem!
Stolt morsa! :-)
Jobbet på tryckeriet har varit som timanställd eller vikariat,
men nu får han ett helt annat jobb
som har med hans utbildning att göra
(och inte är på tryckeriet).

11.00
Inte kunde grabben somna om nu!
Han äter frukost och kollar på en kultrulle.

12.00
Det är drygt sex grader ute, så jag passar på att ta hand om
dahliaknölarna (!) och lite annat som behöver röjas ute.
Två ekorrar busar runt,
men jag lyckas fota en som sitter still i några sekunder.

13.00
Lillhunken tycker att han ska baka inför nattpasset,
för att fira sitt nya jobb.
Gubbarna på tryckeriet kommer att sakna honom.

14.00
Jag tar fram rödingfilé och lite tillbehör.
Ska snart åka iväg till äldste sonen,
så resten av mina foton kommer ikväll.

15.00
På väg till sonen.

16.00
Hur var nu den nya portkoden?
Jag försöker några olika,
ringer dessutom alla i familjen
men bara Lillhunken svarar och han vet inte.
Till slut kommer en man som släpper in mig.

17.00
Sonen har jobbat klart
(han har inte haft möjlighet att svara
i mobilen medan han jobbade).
Jag kollar hans palettblad
och vi äter middag ihop.

18.00
eller en stund senare
Är vi på väg in till stan.

19.00
På Stadsteatern ska föreställningen om Robert Broberg börja.

21.00
Är det slut.
En sevärd föreställning om man kan sina Broberg-låtar.

22.00
Hemma igen!

23.00
Ser matchen och tröstäter saffransskorpor.
Får se damernas fotbollsmatch imorgon.

22 november 2021

Maginotlinjens bunker och lantligt rustikt i Alsace

Från tyska Bad Friedrichshall körde vi direkt till franska Alsace och den stora vinodlaren Cave Vinicole i Cleebourg. Jag hade sett att de hade vår favoritdruva Auxerrois, så det var främst den vi provade.

Men här ville man sälja! Visst ville vi smaka på en Crémant också? Klart att vi ville! Det blev några lådor gott vin att stoppa in i bilen.

Sedan var det redan lunchdags, så vi körde på ortens små gator för att hitta en restaurang. Jag fascinerades av att alla hus hade gavlarna mot gatan. Nog ser det lite annorlunda ut?

På uteserveringen där vi satte oss fick vi visa våra covidpass och sedan fick maken sin Choucroute Alsacienne serverad på traditionellt vis.

Jag åt rökt lax med örtkryddad rösti. Mycket gott!

Klockan 14 öppnade dagens begivenhet - den gigantiska bunkern Fort Schoenenbourg, en liten del av den über-übergigantiska Maginotlinjen som byggdes efter första världskriget. Jag som lekte vid och i bunkrarna på Gotland som barn funderar lite över vilka dimensioner vi hade på vår försvarslinje i jämförelse med fransmännen ...

Å andra sidan gick tyskarna bara runt hela alltet när de invaderade landet.

Med trappor eller hiss tog vi oss trettio meter ned i marken för att vandra i kilometerlånga underjordiska gångar och få en känsla för hur soldaterna hade det. Tjocka dörrar stängde inne eller ute - beroende på hur man ser det.

Till vänster i bild ses ett P och en gubbe som slår ut armarna - det var där vi åkte ned. Man kunde nöja sig med att gå i gångarna vid 1, 2 och 3, vilket var fullt tillräckligt för att man skulle förstå, men vi gick såklart all in. Ända bort till 5, 6 och 7 var vi. Efteråt körde vi till P vid 8, men den bilden kommer senare i inlägget. Den röda linjen är en promenadväg ovan mark, det är det gråsvarta som gäller under ytan.

Lååånga gångar för att soldaternas sovplatser skulle ligga långt från fronten.

Gångarna var så långa att här fanns tåg som kunde föra både manskap och material från ena änden till den andra.

Ett litet spartanskt kapell.

Skafferi vid ett av köken.

Luftfilteranläggningen. Inkommande luft passerade 28 olika filter för att stoppa eventuell giftgas.

Här fanns två separata vattensystem, ett för dricksvatten o hygien, ett annat för brandskydd.

Trevåningssängar för soldaterna som sov och arbetade i treskift. Hur mådde man av detta? Under jord?

Matplatserna för soldaterna, i korridoren. Befälen hade såklart matsalar.

Och så kanske man behövde opereras för en skada?

Soldaterna målade på väggarna och flera av dessa målningar har sparats för eftervärlden.

Detta är en av nödutgångarna. Illustrationen på väggen visar från vänster: tunneln i genomskärning, schaktet med stegen och ett schakt innanför den öppna luckan. Tänk er att det övre schaktet på illustrationen, ned till de röda linjerna, är fyllt av småsten så att ingen kan komma in uppifrån. Vid utrymning öppnas luckan på fotot och manskapet klättrar uppför stegen bredvid. När alla kommit tillräckligt långt upp öppnas luckan vid den vågräta röda linjen och all sten faller ned i det tomma schaktet. Sedan kan man öppna luckan vid den lodräta röda linjen och klättra ut, för då har det schaktet tömts. Nu kan inte fienden heller klättra ned, eftersom det är sten överallt.

Lite humor, men kanske också alltför verklighetsnära?

En av kanonerna som stått i ett av kanontornen.

Ammunitionen till kanonerna fanns i stora burar som hängde i kättingar i takets traverser.

Det tog 2,5 timmar att se allt under jord. Och att gå i de lååånga gångarna. Sedan körde vi som sagt till den plats där vi kunde se det lilla som syntes ovan mark. Tre olika typer av kanontorn fanns och på håll kunde man inte ana att de var där. Det var svårt att förstå att det under våra fötter fanns så enorma byggnationer!

Vi hade inte långt att åka till vårt boende på Ferme Auberge de Molin des Sept Fontaines, ett riktigt härligt rustikt ställe.

Här tänkte vi också äta middag på den stora uteserveringen. Självklart fanns även bord inomhus.

De tre fönsterluckorna till höger är vår familjelägenhet. Vi hade en dubbelsäng, en bäddsoffa och ett rum med en våningssäng. Enkelt, rustikt, men inte så mycket att visa på bild ;-)

Vi valde samma mat båda två, pepparbiff med rödkål och suveränt goda pommes frites. Rödkålen var blandad med kokta kastanjer, udda och gott.

Vi fick olika porslin, från samma serie.

Maken valde ostar till dessert, men jag ville ha riktigt franskt - profiteroles med chokladsås!

Nästa morgon serverades frukosten inomhus. De sockerkakeliknande bröden i framkant av bilden vet jag inte vad de heter, men de var betydligt torrare och mindre söta än de såg ut att vara.

Jag fick dricka mitt te ur en skål med gäss och värden kom med resans godaste skinka, den ligger under osten längst bort i bild. Det här var verkligen en riktigt äkta bonnigt och personligt ställe - så härligt!

Vi gjorde en sak till i Alsace innan vi började färden norrut, men det blir i nästa reseinlägg och innan dess ska det komma en EFIT! Jag är mycket på Castor nu, så jag hinner inte riktigt med allt det andra jag skulle vilja hinna ...