11 september 2021

EFIT - en lördag vid Neckar

Mina senaste två inlägg har varit schemalagda eftersom jag sedan en dryg vecka är på bilresa ute i Europa, en minst sagt välbehövlig semester efter en slitsam sommar. Ni som följer bloggen vet vad jag haft för mig, lägg så till att jag tog extra många arbetsdagar på Castor för att kunna vara helt ledig i september. Fler inlägg från resan kommer såklart när vi kommit hem, men nu får ni hänga med på just denna dag. Andra som dokumenterar dagen hittar ni på EFIT-sidan.

7.00
Vaknar i vår lilla lägenhet i tyska Bad Friedrichshall.
Vi har utsikt över floden Neckar och denna morgon regnar det.
Såklart, vi som har bokat cyklar idag!


8.00
Frukosten är framdukad.
Vi har ätit hotellfrukost varje morgon,
men de två nätter vi bor med eget kök
har vi valt att spara de 40 Euro hotellfrukostarna skulle kostat oss.
Vi har fått frukost och två egna lättare middagar
för ett lägre belopp.

9.00
På väg till Bad Wimpfen på andra sidan floden.
Där har vi bokat våra cyklar och ska cykla norrut.
Nya bilen är en Toyota och har samma problem
som den Toyota vi haft en gång tidigare -
vindrutetorkarna tar bara halva min sida!

10.00
 Regnet har upphört och vi är igång!
Passerar den första av två slussar på vår färd.

11.00
Under resans planering hade jag hittat ett chokladställe
dit vi nu tar oss för förmiddagsfika.
Ni slipper frestas av bakelserna :-)

12.00
Cyklar vidare och passerar både nya och medelålders byggnader.
Cykelvägen går inte riktigt så mycket längs vattnet som jag hade hoppats på.
Ibland tvingas vi ut i trafiken.

13.00
Vi har vänt tillbaka.
Ovana sadlar känns i rumporna.
Ovant styre i armarna.
Och så fanns det ingen öppen lunchrestaurang
i byn där vi tänkt äta.
Den här sträckan går vid vattnet med borg på kullen,
precis så som jag hade tänkt mig.

14.00
Vi har hittat ett öppet ställe och beställt lunch.
Det är bara vi och två stamgäster där.
Jag äter spätzle och kantareller.

15.00
Vilopaus för rumporna igen.

16.00
Tillbaka i Bad Wimpfen som är en väldigt söt stad,
i alla fall i det gamla centrum.
Vi ställer cyklarna på uthyrarens gård
och lägger nycklarna i hans brevlåda.

17.00
Duschad, tedrucken och nöjd.
Hör en pråm gå förbi men reagerar för långsamt.
Får bara med aktern.

18.00
Äntligen drar SHL igång igen!
Och med publik, om än decimerad.

19.00
När en sandpråm går förbi åt andra hållet hinner jag fota!
Den här lägenheten är vi väldigt nöjda med,
både skicket och utsikten.

20.00
Vi tar ost, kex och druvor till middag ikväll igen.
Det blir så mycket restaurangmat på resan att det är skönt
att få äta lite annat i lugn och ro ibland.

21.00
Kikar efter öppettider på några olika vingårdar.
Sedan slutar jag fotografera,
lägger in mina bilder
och hör på tyskarna som sitter och sjunger
på uteserveringen ovanför oss.

Kommer inte att läsa blogg förrän jag är hemma igen!

Och vill ni se mer från resan redan nu
kan ni kolla på mitt Instagram:
annis_vardagsnjutning

08 september 2021

Ett avslut i Värmland

När Råcksta krematorium öppnade på fredagsmorgonen hämtade jag urnan med pappas aska. Pandemin och alla inblandades vaccineringar gjorde att vi bestämt att det var dags för urnan att komma i familjegraven den dag pappa skulle ha fyllt 88 år.

Alla fyra barn hade sovit hos oss på natten innan och nu åkte vi i två bilar mot Värmland. Stannade för lunch vid Lakelodge utanför Karlskoga, som låg väldigt vackert vid vattnet.

Här kunde man äta lunchbuffé, så på min härligt blandade tallrik fanns både kött och fisk förutom olika sallader.

Kl 13.30 kom vi till Skogskyrkogården i Karlskoga där min farmor och farfar ligger begravda tillsammans med sin son som bara blev ett år gammal. Kyrkogården var fantastiskt vacker och välskött, den ingav just det lugn och den frid man behöver få känna.

Mina äldsta brorsöner sänkte ned urnan och vår specialbeställda gravsten med modifieringen av pappas teckning av havsörnar över Barshageudd hade blivit precis så fin som vi hoppats på.

En stund av overklighet och sorg. Alla dessa 'varför' som aldrig kommer att få svar.

Vi åkte till det som är kvar av "Ekmansbacken", den del av Kungsgatan som pappa växt upp på. Ungefär där den svarta bilen är parkerad låg farmor och farfars hus med Bröderna Carlsons cykel- och sportaffär och verkstad. Det gröna huset sparades men allt annat revs när här byggdes en shoppinglada, ett parkeringshus och så denna parkeringsplats. Farmor och farfar fick flytta till ett kedjehus utanför centrum, men farfar tog sig in för att jobba i sin butik ända tills huset revs. Det är vid hans slitna skrivbord från butiken jag sitter när jag gör mina blogginlägg.

Ytterligare en liten bit bort i Aggerud låg deras sommarhus, med brygga ut i sjön Möckeln. Här lärde jag mig ro i en fastkedjad eka. När vi badat fick vi plocka bort hästiglarna från benen. I trädgården fanns en damm med näckrosor. Här jagade min bror mig med spindlar, något som gav mig men för livet. Än idag har jag svårt för de mångbenta krypen.


Dottern hade spanat in loppisar, men den närmaste visade sig vara ett riktigt bottennapp när vi väl fann den. Stängd. Istället hamnade vi här, vid Bruket i Degerfors, som vi inte riktigt hade tid att utforska. Maken och dottern fick sina akuta kaffekoppar och äldste sonen hann botanisera bland alla böcker. Hit kom vi tillbaka senare, men det berättade jag om i min EFIT.

Jag hade bokat bord på Strandkanten i Karlskoga och där fick de som valt den "Gigantiska kräftstjärts- och räkmackan" verkligen den största mackan jag sett. Väldigt god var den tydligen också. Jag ångrade att jag tagit en köttbit ...

Efter middagen tog vi oss till kusinen i Fryken där brorsan med barn och barnbarn redan var inkvarterade.

Nu kan jag berätta att min kusin sålde hela verksamheten två dagar efter att vi åkt. Ett drygt års visningar och äntligen är det klart!

Efter frukosten på lördagen tog vi med oss svägerskan och hennes svärdotter för att åka till Sandgrund i Karlstad och se mästaren Lars Lerins akvareller. Jag har varit där två gånger förut, men hans förråd av målningar sinar aldrig så här fanns många nya att se.

Tillbaka vid Fryken hann dottern och jag bada i det sköna vattnet innan det var dags för den amerikanska buffén.

Välkryddade revbensspjäll

och lika välkryddad lax serverades med flera olika sallader och tillbehör.

Dottern hade rynkat lite på näsan när hon fått veta att hon bl a skulle få black bean paté, men vi var många som tyckte att den såg helt magisk ut! Den var väldigt god, visade det sig.

Min kusin hade ordnat en specialvisning av ångbåten Freja af Fryken, som renoverats under många år efter att ha legat på sjöbotten i nära etthundra års tid. Freja var nästan färdigrenoverad när hon fattade eld och arbetet fick börja om från början.

En vecka efter vårt besök sjösattes Freja igen för att fortsätta renoveras till sjöss. Man kan gärna stötta alla som arbetar med henne genom att gå med i Ångbåtsföreningen

På lördagskvällen visade min bror bilder och filmer från pappas barndom, de flesta tagna av min kusins pappa. Brorsan hade fått filmerna digitaliserade så nu kommer vi alla kunna se dem när vi vill. Jag hade hittat dem dolda längst ned i en låda när vi tömde radhuset och min bror berättade hur pappa pratat om dem och undrat så var de var eftersom han så gärna velat se dem igen.

Det blev en behövlig paus i bildvisningen i den fina sommarkvällen när den yngsta generationen skulle i säng och vi andra fylla på magarna med ostar och vin.

Och nästa dag for vi hem.

04 september 2021

Gotlandsveckan blev ingen vanlig semester


När mitt barndomshem till sist äntligen var tömt och den lilla familjen som skulle hyra radhuset hade flyttat in gav sig maken och jag iväg till Gotland. Jag hade som vanligt packat flera böcker och såg fram emot soliga dagar med bok och välbehövlig vila.

I Nynäshamn låg ett mastodontmonster till kryssningsfartyg. Man kan inte låta bli att fascineras.

Vi fortsatte med våra räkmackor, en liten udda diet som påbörjats under vår road trip till Västkusten och Skåne. Den här tog sista platsen med marginal. Ser god ut, men skenet bedrar.

På taket till bilen hade vi en säng (den pappa fått i födelsedagspresent förra året och bara fick sova en månad i) och nya takrännor. Inne i bilen hade två bord, en soffa, en hurts, lådor med saker från barndomshemmet plus vår egna packning. Det var välfyllt, minst sagt.

Och det regnade när vi vaknade nästa dag.

En brorson med familj bodde redan i huset och nu satte de två karlarna igång med bytet av takrännor. Det blev nästan tätt.

Vi var barnvakter en kväll så att brorsonen med fru (nygifta!) fick gå på restaurang på tu man hand. De gick på Gåsens lada, där Så mycket bättres middagar spelas in.

En solig eftermiddag fick en av flickorna låna min kamera och knäppa några bilder. En på sin far och lillebror.

Där borta till höger står jag och lagar middag.

Här är mammans mage.

När den unga familjen åkt hem gick vi på årsmöte hos grannarna. Efter formaliterna bjöds på Afternoon Tea och vi njöt alla av att äntligen kunna träffas igen. Föra året blev det aldrig något årsmöte. Nästa år är det vårt hus som ansvarar - egentligen skulle vi gjort det i fjol, men det blev ju som det blev och i år var grannarna snälla som tog över.

Sedan fortsatte vi slitet med huset, både stort och smått. Mina barn och deras kusin hade varit nere vid flera tillfällen och fixat tidigare, men jobbet tar aldrig slut. Det här huset har vi ansvar för på riktigt, det ska inte säljas eller hyras ut eftersom det är det finaste arvet vi har efter pappa. Han har ritat och sedan byggt större delen av huset själv. Jag var åtta år när jag kom dit första gången och har varit där varje sommar sedan dess, med väldigt få undantag.

En kväll var vi bjudna till grannen vars hus pappa också ritat. Han var en av de sista som träffade och pratade med pappa förra året och chockades svårt när han fick dödsbudet bara några dagar senare.

En av alla saker vi gjorde var en ny trappa till köksdörren. En trappa med bänk, så som mamma ville haft den från början.

Den gamla trappan återbrukades vid dörren till verkstaden. På bilden har den inte placerats stadigt än.

Det gamla trappsteget till verkstaden kunde i sin tur få ben och bli en bänk borta vid muren.

Vi har ont om vatten i området. Det lilla vatten som finns i vår gemensamma brunn är inte tjänligt, så på flera platser han man provborrat för att leta vatten. Ingenstans har tillrinningen varit tillräckligt bra. Nu gav vi oss på gamla kunskaper med hjälp av vår gute i grannhagen. Han har bra facit på att söka vatten med slagruta och varför skulle vi då inte testa? Vi var flera skeptiska som gick runt med experten, men när två av oss fick prova själva blev de mycket förvånade när kopparpinnarna började röra på sig!

Nu har vi fått tips om en plats där vi bör leta, så där ska det grävas och kanske borras i höst. Jodå, ni kan ge er på att fortsättning följer i den här frågan!

Det blev inte en enda rad läst ur någon bok. Det blev bara två timmar på stranden med ett dopp i det 16-gradiga vattnet. Det blev uppackning av lådor, sortering, kassering, turer till tippen och röj. När vi väl satte oss i bilen för att köra till Visby var jag inte direkt utvilad och pigg, men ändå nöjd med allt vi gjort.

Vi åkte förbi ett sommarhusområde som pappa ritat. Jag har inte varit där på säkert 40 år, så maken hade aldrig sett det. Nu vill vi gärna veta var alla hus pappa ritat finns på ön, han har gjort så mycket som vi inte vet om.

Vi tog omvägen via gudomliga Ekstakusten, där jag inte tror att jag varit förut. Där ska vi minsann åka fler gånger!

Så var vi framme i Visby, mitt i Medeltidsveckan som detta år var begränsad till inhägnade områden.

Vi vandrade uppe på klinten, där jag tycker att Visby är som vackrast.

Middag åt vi under mullbärs- och valnötsträd på Lindgården. Valde deras sensommarmeny med tre rätter.

Förrätten var helt ljuvlig! Sotad carpaccio med gruyèrekräm, rostade hasselnötter samt picklad och friterad jordärtskocka. Vilka smaker!

Sedan tog vi båten. Maken sov och jag såg på film. Mitt i natten kom vi hem.

Men. Förutom alla minnen och alla saker som pappa bara lämnat efter sig när han åkte från huset i höstas så var det något som blev den där droppen. Ni vet, den som får bägaren att rinna över.

När vi packat och stängt huset och bara skulle låsa den sista dörren kom en stor vacker fjäril och satte sig precis bredvid oss. Den satt kvar tillräckligt länge för att jag skulle hinna sträcka mig efter kameran och ta två bilder. När den flög sin väg sa jag:

- Hej då morfar.

Sedan kollade jag upp vilken sort det var.
En sorgmantel.