Carcassonne, Frankrike.
Sommar, värme.
Crêpes, Nutella och grädde.
Rödvin, solnedgång.
Längtan.
Visar inlägg med etikett Frankrike - Languedoc. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Frankrike - Languedoc. Visa alla inlägg
24 mars 2013
21 februari 2013
Tema fredag - skugga
En favoritbild från Carcassonne, Frankrike. Jag fotograferar Lilleman och min skugga. Han bär stolt sin nyinköpta basker, jag ser ut att ha något på huvudet men tror att det är mitt hår som flyger.
23 juni 2011
Veckans hus - hantverksmuseum II
Lilla Espéraza i Languedoc i södra Frankrike hade under sin glansålder på 1800-talet 14 hattfabriker som sysselsatte 3000 arbetare. Man var näst störst i världen på att göra hattar!
Idag finns ett litet museum kvar med flera maskiner som visar de många stegen (hela 26 olika steg!) från ull till färdig hatt. En tjugo minuters introduktionsfilm på franska fick mellangrabben att stöna, själv fascinerades jag av den hantverksmässiga processen.
Och Lilleman som länge velat ha en basker fick självklart köpa en, trots de 32 graderna - han fick dessutom förevisning hur den skulle bäras beroende på om man var från trakten, från Baskien eller militär!
Vägg i vägg med hattmuseet finns ett stort dinosauriemuseum, men det platsar inte bland hantverk ...
Idag finns ett litet museum kvar med flera maskiner som visar de många stegen (hela 26 olika steg!) från ull till färdig hatt. En tjugo minuters introduktionsfilm på franska fick mellangrabben att stöna, själv fascinerades jag av den hantverksmässiga processen.
Och Lilleman som länge velat ha en basker fick självklart köpa en, trots de 32 graderna - han fick dessutom förevisning hur den skulle bäras beroende på om man var från trakten, från Baskien eller militär!
Vägg i vägg med hattmuseet finns ett stort dinosauriemuseum, men det platsar inte bland hantverk ...
15 december 2010
Onsdagstema - tåg
Södra Frankrike. 34 grader i skuggan. Stekande sol.
Ett turisttåg fullt av katalanska turister. Och så vi.
Först en stunds väntan på den stekheta perrongen i Axat.
Vi inser att vi kommer att sitta ute i solen hela resan.
Så bär det iväg. Under broar.
Genom ett fantastiskt, dramatiskt landskap.
Flottfärd är populärt på floden Aude.
Vi vinkar till dem, de vinkar till oss.
Vi vinkar till dem, de vinkar till oss.
In i tunnlar.
Och ut ur tunnlar.
Vår färd gick till S:t Paul De Fenouillet,
där vände tåget och gick tillbaka till Axat.
Tänk att allt ser annorlunda ut när man ser det från andra hållet!
Tåget stannade till så att spåret kunde stängas för dagen när vi passerat.
Vi var solstekta när vi kom tillbaka till vårt hus...
25 juli 2010
Veckans hus - världsarv
Tre världsarv i ett inlägg!
Katarerna, även kallade albigenser, hämtade sin livsfilosofi från gnosticismens rötter i judisk, persisk och hellenistisk mystik. De förenade den västerländska kulturen med ickevåld, vegetarianism, reinkarnationstro, jämlikhet mellan könen och var kända för sin starka tro på det gudomliga i naturen. De såg en helhet i naturen, att allt har en själ och att det finns en ande i allt.
Katarerna hyllade principen om en total jämställdhet - mellan de sociala stånden liksom mellan könen. Languedoc var oerhört kvinnovänligt under katarernas glansperiod, bl a grundades kvinnohus för kvinnor som råkat illa ut.
Riter och böner var desamma för hela området. Stora delar av befolkningen sympatiserade med dem och kallades kättare av katolska kyrkan. De blev ett så seriöst hot mot kyrkan (som de kallade Satans synagoga) att påven Innocentius III 1209 utlyste det första stora korståget, Albigenserkorståget, vilket pågick i 20 år, följt av inkvisitionen 1233. Trots staden Toulouses fall 1229 och slottet Montségurs fall 1244 tog det inkvisitionen ytterligare 70 år att utrota katarerna under synnerligen grymma former, bl a brändes de i hundratals på kommunala bål.
Katarerna sökte skydd i sina ointagliga fästningar där de utstod många månaders belägring. Många flydde söderut och gömde sig i Pyrenéerna, det lär finnas ättlingar och trosanhängare kvar än i dessa dagar. Vi klättrade upp till tre av ruinerna av de legendariska och mycket svårtillgängliga fästningarna; Puilaurens, Quéribus och Peyrepertuse som på sin tid låg längs gränsen till Spanien, en gräns som med tiden flyttades söderut.
Själva slotten byggdes inte av katarerna, men det är som deras tillflyktsort de upptagits på UNESCOs världsarvslista.
Vill du veta ännu mer om katarerna?
Krigsforum
Wikipedia
Högskoleuppsats om katarismen
Författaren och BBC-journalisten Kate Mosse (inte att förväxla med fotomodellen Kate Moss) skrev romanen Labyrinten som kom ut 2005 och översattes till 38 språk. Den religiösa förföljelsen av katarer spelar en central roll i boken.
Första gången kom vi en kvart efter att slottet Château Comtal stängt, jag hade tyckt att vi inte behövde stressa eftersom en stad kan vara trevlig att vandra i på kvällen, vi skulle inte precis shoppa.
Men det var ju lite surt med slottet.
Och så höll man för fullt på med förberedelserna inför riddarspelen som skulle börja nästa dag.
Ok, sa jag. Vill och orkar vi åka en gång till, så åker vi och ser både slott och riddarspel.
Och så blev det.
Carcassonnes medeltida kärna, la Cité, är en vackert restaurerad befäst stad, med dubbla vallar, vindbryggor, slott och 53 torn. I området finns rester av bosättningar från år 3500 f Kr och därefter har staden en lång och mycket omväxlande historia. De äldsta murarna och tre torn härstammar från gallo-romersk tid och eftersom alla lämningar ger en så fantastisk bild av hur befästningskonsten utvecklades från 500-talet till 1300-talet sattes la Cité upp på UNESCOs världsarvslista. Här hade förstås katarerna också ett starkt fäste.
I mitten av 1800-talet restaurerades staden och idag bor här 120 personer - hur de står ut bland alla turister (la Cité är ett av Frankrikes främsta turistmål) kan man fråga sig...
Läs mer på Wikipedia
Carcassonne genomkorsas både av floden Aude som kom ända från "vår" lilla by och den 24 mil långa Canal du Midi. Tillsammans med Canal de Garonne (19 mil) och floden Garonne skapades på 1800-talet en vattenväg som förband Atlanten med Medelhavet och fransmännen slapp den långa omvägen runt det fientliga Spanien. Själva Canal du Midi, som förbinder Toulouse med Medelhavet, byggdes redan på 1600-talet, men en vattenväg hade diskuterats under flera århundraden. Det största problemet var vattenförsörjningen.
Detta problem trodde Pierre-Paul Riquet, en rik bonde i Languedoc som kände området väl, att han kunde lösa. Han lyckades övertala Ludvig XIV och fick 1666 en budget på 3.360.000 livres. Riquet lär ha byggt en modell av kanalen i sitt hus, komplett med lås, dammar, försörjningskanaler och även en tunnel.
För att lösa vattenförsörjningen byggdes en stor damm med hjälp av militäringenjörer, cirka 20 km från toppen av den föreslagna kanalen. Dammen var århundradets största ingenjörsarbete i Europa och det näst största dammbygget efter en i Alicante i Spanien.
Den nybyggda vattenreservoaren anslöts till Canal du Midi med en 25 km lång kanal med 14 slussar för att få byggnadsmaterial ner från bergen. Systemet var ett mästerverk av både hydraul- och byggteknik och blev en snabb bekräftelse av Riquets problemlösning. Det var också en betydande del av det totala bygget som krävde 12.000 arbetare inklusive över ett tusen kvinnor, varav många kom speciellt att arbeta med vattensystemet.
Det visade sig att kvinnorna var överraskande viktiga för kanalens teknik. Många av dem kom från städer i Pyrenéerna som varit romerska badkolonier, där inslag av klassisk hydraulik funnits kvar som en levande tradition. De anlitades först för grovarbete men deras handledare insåg snart deras expertis. Militär ingenjörsteknik på den här tiden var främst inriktad på fästningsbygge medan hydraulik gällde gruvdrift och dräneringsproblem. Kanalbygget krävde mer än militäringenjörerna kunde, så bondkvinnornas kunskap av klassiska hydrauliska metoder inte bara fulländade systemet med vattenförsörjning för kanalen, utan tråcklade även farleden genom bergen nära Béziers med hjälp av enstaka slussar och slusstrappan vid Fonserannes.
Canal du Midi öppnades officiellt som Canal Royal de Languedoc den 15 maj 1681. Den kostade till slut mer än 15 miljoner livres, varav nära 2 miljoner kom från Riquet personligen, lämnade honom med stora skulder och han dog 1680, något halvår innan kanalen öppnades för navigering. Hans söner ärvde kanalen, men familjens skulder kunde inte till fullo betalas förrän över 100 år senare.
(Alla bilder är klickbara)
Tillägg, karta:
Vid brun ruta 32 syns Queribus, Peyrepertuse ligger strax västerut. Lite längre västerut, vid svart 4 finns Puilaurens och ytterligare aningens västerut den by där vi bodde, Axat. Rakt norrut, med versaler, Carcassonne. Klicka på kartan så blir den större!
1) Katarernas slottsruiner
Under medeltiden hade katarismen (från grekiska katharos - ren), en religion och livsfilosofi, sin storhetstid. Den hade sitt centrum i Languedoc i Frankrike och när den hade sin största utbredning fanns den från Konstantinopel till Bordeaux, från Madrid till Köln. I Bosnien var den statsreligion.
Katarerna, även kallade albigenser, hämtade sin livsfilosofi från gnosticismens rötter i judisk, persisk och hellenistisk mystik. De förenade den västerländska kulturen med ickevåld, vegetarianism, reinkarnationstro, jämlikhet mellan könen och var kända för sin starka tro på det gudomliga i naturen. De såg en helhet i naturen, att allt har en själ och att det finns en ande i allt.
Katarerna hyllade principen om en total jämställdhet - mellan de sociala stånden liksom mellan könen. Languedoc var oerhört kvinnovänligt under katarernas glansperiod, bl a grundades kvinnohus för kvinnor som råkat illa ut.
Riter och böner var desamma för hela området. Stora delar av befolkningen sympatiserade med dem och kallades kättare av katolska kyrkan. De blev ett så seriöst hot mot kyrkan (som de kallade Satans synagoga) att påven Innocentius III 1209 utlyste det första stora korståget, Albigenserkorståget, vilket pågick i 20 år, följt av inkvisitionen 1233. Trots staden Toulouses fall 1229 och slottet Montségurs fall 1244 tog det inkvisitionen ytterligare 70 år att utrota katarerna under synnerligen grymma former, bl a brändes de i hundratals på kommunala bål.
Katarerna sökte skydd i sina ointagliga fästningar där de utstod många månaders belägring. Många flydde söderut och gömde sig i Pyrenéerna, det lär finnas ättlingar och trosanhängare kvar än i dessa dagar. Vi klättrade upp till tre av ruinerna av de legendariska och mycket svårtillgängliga fästningarna; Puilaurens, Quéribus och Peyrepertuse som på sin tid låg längs gränsen till Spanien, en gräns som med tiden flyttades söderut.
Själva slotten byggdes inte av katarerna, men det är som deras tillflyktsort de upptagits på UNESCOs världsarvslista.
Puilaurens:
Quéribus:
Peyrepertuse:
Krigsforum
Wikipedia
Högskoleuppsats om katarismen
Författaren och BBC-journalisten Kate Mosse (inte att förväxla med fotomodellen Kate Moss) skrev romanen Labyrinten som kom ut 2005 och översattes till 38 språk. Den religiösa förföljelsen av katarer spelar en central roll i boken.
2) Carcassonne
Två gånger åkte vi dit.
Första gången kom vi en kvart efter att slottet Château Comtal stängt, jag hade tyckt att vi inte behövde stressa eftersom en stad kan vara trevlig att vandra i på kvällen, vi skulle inte precis shoppa.
Men det var ju lite surt med slottet.
Och så höll man för fullt på med förberedelserna inför riddarspelen som skulle börja nästa dag.
Ok, sa jag. Vill och orkar vi åka en gång till, så åker vi och ser både slott och riddarspel.
Och så blev det.
Carcassonnes medeltida kärna, la Cité, är en vackert restaurerad befäst stad, med dubbla vallar, vindbryggor, slott och 53 torn. I området finns rester av bosättningar från år 3500 f Kr och därefter har staden en lång och mycket omväxlande historia. De äldsta murarna och tre torn härstammar från gallo-romersk tid och eftersom alla lämningar ger en så fantastisk bild av hur befästningskonsten utvecklades från 500-talet till 1300-talet sattes la Cité upp på UNESCOs världsarvslista. Här hade förstås katarerna också ett starkt fäste.
I mitten av 1800-talet restaurerades staden och idag bor här 120 personer - hur de står ut bland alla turister (la Cité är ett av Frankrikes främsta turistmål) kan man fråga sig...
Läs mer på Wikipedia
3) Canal du Midi
Carcassonne genomkorsas både av floden Aude som kom ända från "vår" lilla by och den 24 mil långa Canal du Midi. Tillsammans med Canal de Garonne (19 mil) och floden Garonne skapades på 1800-talet en vattenväg som förband Atlanten med Medelhavet och fransmännen slapp den långa omvägen runt det fientliga Spanien. Själva Canal du Midi, som förbinder Toulouse med Medelhavet, byggdes redan på 1600-talet, men en vattenväg hade diskuterats under flera århundraden. Det största problemet var vattenförsörjningen.
Detta problem trodde Pierre-Paul Riquet, en rik bonde i Languedoc som kände området väl, att han kunde lösa. Han lyckades övertala Ludvig XIV och fick 1666 en budget på 3.360.000 livres. Riquet lär ha byggt en modell av kanalen i sitt hus, komplett med lås, dammar, försörjningskanaler och även en tunnel.
För att lösa vattenförsörjningen byggdes en stor damm med hjälp av militäringenjörer, cirka 20 km från toppen av den föreslagna kanalen. Dammen var århundradets största ingenjörsarbete i Europa och det näst största dammbygget efter en i Alicante i Spanien.
Den nybyggda vattenreservoaren anslöts till Canal du Midi med en 25 km lång kanal med 14 slussar för att få byggnadsmaterial ner från bergen. Systemet var ett mästerverk av både hydraul- och byggteknik och blev en snabb bekräftelse av Riquets problemlösning. Det var också en betydande del av det totala bygget som krävde 12.000 arbetare inklusive över ett tusen kvinnor, varav många kom speciellt att arbeta med vattensystemet.
Det visade sig att kvinnorna var överraskande viktiga för kanalens teknik. Många av dem kom från städer i Pyrenéerna som varit romerska badkolonier, där inslag av klassisk hydraulik funnits kvar som en levande tradition. De anlitades först för grovarbete men deras handledare insåg snart deras expertis. Militär ingenjörsteknik på den här tiden var främst inriktad på fästningsbygge medan hydraulik gällde gruvdrift och dräneringsproblem. Kanalbygget krävde mer än militäringenjörerna kunde, så bondkvinnornas kunskap av klassiska hydrauliska metoder inte bara fulländade systemet med vattenförsörjning för kanalen, utan tråcklade även farleden genom bergen nära Béziers med hjälp av enstaka slussar och slusstrappan vid Fonserannes.
Canal du Midi öppnades officiellt som Canal Royal de Languedoc den 15 maj 1681. Den kostade till slut mer än 15 miljoner livres, varav nära 2 miljoner kom från Riquet personligen, lämnade honom med stora skulder och han dog 1680, något halvår innan kanalen öppnades för navigering. Hans söner ärvde kanalen, men familjens skulder kunde inte till fullo betalas förrän över 100 år senare.
(Alla bilder är klickbara)
Tillägg, karta:
Vid brun ruta 32 syns Queribus, Peyrepertuse ligger strax västerut. Lite längre västerut, vid svart 4 finns Puilaurens och ytterligare aningens västerut den by där vi bodde, Axat. Rakt norrut, med versaler, Carcassonne. Klicka på kartan så blir den större!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)