Darmstadt - hit måste jag tillbaka!

Älskade, älskade Hundertwasser (eller Friedensreich Regentag Dunkelbunt Hundertwasser, som han så småningom kallade sig)! Denne fantastiske väletablerade österrikiske konstnär som började rita hus vid nära 60 års ålder. Hans första byggda hus finns i Wien, det byggdes 1983-86 och var uppenbarligen helt nytt när jag såg det 1989.

Nu stannade vi i Darmstadt, söder om Frankfurt, för att se ett annat av hans hus. Waldspirale.

Vi ställde bilen högt uppe i parkeringshuset mitt emot, vilket gav oss perfekt överblick över byggnaden och den trädbevuxna U-form som huset har. Här finns 105 lägenheter och över 1000 fönster där inga är lika de andra.

Det finns få raka linjer och räta vinklar, inte heller inne i lägenheterna. Handtag till dörrar och fönster är alla olika.

Lökkupolen är typisk för konstnären, liksom spiralformen.

Som högst är denna byggnad 12 våningar och den färdigställdes år 2000, några månader efter Hundertwassers död.

Hela byggnaden har byggts av betong med återbrukat material.

Tyvärr kan man inte gå in i byggnaden, den restaurang och det kafé som har funnits tycks ha stängt. Man kan dock gå igenom huset och se innergården.

Jag har tidigare visat lite bilder från ett annat av hans hus, Gröna Citadellet i Magdeburg. Påminns nu om att jag lovat att visa mer därifrån - där har jag nämligen interiörfoton!

Från Waldspirale var det inte långt till den gamla konstnärskolonin Mathildehöhes område. Storhertigen Ernst Ludwig av Hessen grundade kolonin 1899 när han bjöd in sju konstnärer som därmed gjorde staden till en av Europas ledande Arts and Crafts-rörelser. De deltog i Parisutställningen 1900 och hade året efter sin sanna genombrottsutställning i Darmstadt. Efter att fyra konstnärer lämnat kolonin p g a att 1901 års utställning var en stor förlustaffär, kom nya konstnärer och nya utställningar anordnades 1904, 1908 och 1914. Så kom första världskriget och allt upphörde.

Så här ser utställningshallarna ut när det inte pågår fullskalig renovering. Nu var hela den vita byggnaden stängd.

Vi kunde ta hissen upp i tornet, byggt 1908 som bröllopspresent till Ernst Ludwig och prinsessan Eleonore av Solms-Hohensolms-Lich.

 

Härifrån hade vi fin utsikt över den lilla ryska kapellet, byggt 1899. Nere bland träden finns de stiliga villor som konstnärerna bodde i och som då var en del av utställningarna.

Utställningshallen under renovering.

Vi hade kunnat besöka museet som låg bredvid, men nu kände jag att jag ville läsa på ordentligt om alla konstnärer och komma tillbaka när allt var öppet. Vi satte oss under platanerna på den stora piazzan framför huvudbyggnaden och åt en typisk tysk lunch med korv och potatissallad. Det var 36 grader varmt.

Museet hade en pampig entré som uppenbarligen skulle ses på håll, nerifrån, så jag vandrade några kvarter i förväg eftersom maken passade på att besöka herrarnas. Typiskt nog gick jag ett kvarter för långt och missade vyn, men maken ska ha fångat den så när jag kommer åt hans bilder ska jag lägga in den.
Det jag däremot lyckades hitta var den udda trädgård jag läst om och ska visa i nästa inlägg.

EFIT - en augustimåndag

Vardag igen efter en fullmatad helg. Det var kräftfest i fredags, firande av bror och svägerska i lördags och så jobbade jag i butiken igår. Det fick bli en lugn måndagsmorgon när det nu var dags att fotografera ett foto i timmen igen.

7.30

Duschar.

8.30

Spanar ut.

Trädgården blev välvattnad i natt.

Ett falurödfärgsmålat projekt ligger och torkar.

9.30

Dags för balja nummer två.

10.30

Hjälper mamma att köpa blommor till pappa som fyller 86 imorgon.

Hon tror att det är idag, så jag får flera gånger lugna henne

med att det inte är förrän imorgon.

11.30

Packar en beställning med ljuslyktor som jag gjort åt en av våra myndigheter.

12.30

Mumsar blåbär, björnbär och mullbär.

13.30

Plockar grönkål för att göra cole slaw.

Vattnar tomaterna i växthuset.

14.30

Dags för äldste sonen att åka tillbaka till Göteborg

efter att ha varit hemma hela sommaren.

15.30

Fixar med mina legogubbar i gjutharts.

16.30

Får maken för sig att han just precis nu ska sätta upp

den nya hyllan för mina muminmuggar.

Alltså måste samlingen tas ned så han har utrymme.

Och de måste såklart stå i rätt ordning

så att de hamnar rätt när de sätts upp igen.

Nej, ni behöver inte kommentera mängden muggar.

Jag har alla utom de två som kostar 8000 euro.

17.30

Drar jag igång ugnen och ser att jag inte tagit ut det glas som låg där.

Vilken tur att jag upptäckte det i tid!

(Glasfärger bränner jag i köksugnen)

18.30

Svågern och Mellangrabben har kommit och vi mumsar grillmiddag i lusthuset.

19.30

Svågern hade med sig macarons från Paris, vilket såklart uppskattas.

20.30

Jag sitter kvar ensam en stund till.

21.30

Mellangrabben ska sova kvar.

Nu umgås han med lillebror på övervåningen.

Jag stänger om lusthuset.

22.30

Tänkte köpa in silverkedjor till mina glassmycken,

men de rätta längderna är slutsålda hos min brittiska leverantör.

Jag återkomma om någon månad.

Måste hinna med detta före Brexit!

Och där slutar min dag, jag ska kika in hos er andra

och så är det dags för butiken igen imorgon.

EFIT - Ett Foto I Timmen

Färgglatt korsvirke i ljuvliga Celle

Från Danmark tog vi färjan till Puttgarten och körde på söderut längs Autobahn. Lagom till en sen lunch tog vi den lilla avstickaren till Celle, en sådan där stad som på kartan anses värd en resa. Och det var den verkligen!

Gågatorna i stadens lagom stora centrum var kantade av korsvirkeshus i en mängd (över 500!) som fick ögonen att gå i kors (ha ha). Celle skonades från bomberna under andra världskriget tack vare en överenskommelse med britterna och har därför ovanligt många korsvirkeshus bevarade, det är faktiskt Europas största sammanhängande samling!
Här finns också en av de få synagogor som inte förstördes under Kristallnatten.

Så ovant att se alla dessa färger på husen, inte bara i stora fält utan också i mönster och detaljer.

Allt såg så fantastiskt nymålat och fräscht ut att man nästan kände det som om man var på Disneyland

men då dök en skyltning eller annat upp som påminde en om att det här var verkligt.

Det var faktiskt här i Celle vi gjorde vår enda egentliga shopping på resan, men det visste vi inte då. Jag köpte mig en jacka och maken en skjorta. Dessutom blev det en tröja och en skjorta till sonen där hemma.

Kolla bara på alla dessa mönster! Och färgkrockarna!

Det bästa med att resa innan den stora turistsäsongen tar vid är förstås att man kan njuta utan alltför många turister i vägen.

Långa texter i guldbokstäver var inget undantag, som om det inte räckte med färgerna och snickerierna?

På en gata står sex gatlyktestatyer föreställande olika personligheter. De har rörelsesensorer och pratar antingen med varandra eller för sig själva. Säkert kul att lyssna på om man är bättre på tyska än vad jag är.

Vi promenerade runt slottet som var väldigt sparsmakat i sin färgsättning, men också under renovering. Detta torn var ett av de få ställen där ingen byggnadsställning var i vägen. Det var hit till slottet som drottningen Caroline Mathilde landsförvisades på grund av sin olyckliga förälskelse i kungens livmedikus Struensee.

Jag som älskar tyska bakverk och ständigt behöver fylla på tekvoten tyckte att det var perfekt med en fika framför kyrkan. Den dubbelväggiga tekoppen i glas höll teet så varmt så länge att det blev svårt att dricka. Bakelsen var slut innan jag ens kunde ta första klunken.

Vi körde vidare till vårt hotell i Delliehausen, valt för att det hade restaurang. Skönt att slippa gå ut och leta matställe när man åkt bil en hel dag, tycker jag.

Balkong hörde till rummet, men i övrigt tänker jag inte göra reklam för hotellet. Middagen var inget speciell och hotellägarens gamla rökhosta fick mig att tappa aptiten.

Frukosten var inte heller av det upphetsande slaget. Nej, det stället väljer vi inte igen.
Vi for vidare söderut!