Sidor

onsdag 14 april 2010

England 2: London

En dag åkte vi tåg in till London, det tog dryga timmen.

Grabbarna åkte till British Museum, Londons - eller är det världens? - största tjuvgodssamling. Här finns ca 7 miljoner objekt från mänsklighetens och kolonialismens historia, ihopsamlade av engelsmän på resor jorden runt. Tonårssönerna är mycket intresserade av antik grekisk, romersk och egyptisk historia, så för dem var museet ett eldorado, även om 14-åringen till sist tröttnade på alla stenar...


Jag och dottern avverkade Sherlock Holmesmuseet med intilliggande Beatlesbutik, lunchfika på Starbuck's och shopping längs Oxford Street, innan vi sammanstrålade med herrarna och åt middag.

Via internet hade jag köpt biljetter till två musikaler som låg och väntade i kassan, smidigt och billigare än att köpa på plats. Eftersom Lilleman inte skulle kunna hänga med i en engelsk dialog, gick han och maken på Stomp, en mycket rytmisk och rolig musikföreställning där instrumenten består bland annat av sopkvastar, dagstidningar och diskhoar.

Jag tog med tonåringarna på Blood Brothers, som jag redan sett två gånger. Den handlar om ett tvillingpar som separeras vid födelsen, den ene bor kvar i det fattiga hemmet och den andre adopteras bort till ett rikt par. Självklart korsas deras vägar vid ett flertal tillfällen.

I början av föreställningen satt mellansonen och vred sig oavbrutet. Rättade till håret. Grävde i fickorna. Jag tänkte att katten också, nu har jag köpt biljett till fel musikal åt honom - han borde gått på Stomp istället. Han kanske inte alls skulle se den här! Men så kom tvillingarna som 8-åringar in på scenen. De är fenomenala! Som grabben skrattade! Och jag andades ut.

Sedan var det inget mer vridande eller hårfixande utan full koncentration på vad som hände på scen. Skönt.

När vi kom ut efter de mycket dramatiska slutscenerna stod maken och Lilleman och väntade, deras föreställning hade börjat efter vår men slutat innan. De var glada och nöjda med vad de sett.

Då råkade jag fråga mellangrabben vad han tyckt om vår musikal.
- Shit!, var svaret jag fick, sedan vände han sig snabbt om.
Ingen av oss kunde undgå att se tårarna som sprang fram.
Storasyster, som grät floder när vi såg samma föreställning för tre år sedan, kom snabbt till undsättning och jag kunde lugnt konstatera att jag hade valt rätt musikal...

(och om någon nu inte förstod så är det engelska Shit ett väldigt starkt ord som kan användas både i positiva och negativa sammanhang, till skillnad från det svenska Skit!)

8 kommentarer:

Anne-Lie sa...

Men du skulle väl ändå inte kunna välja fel du inte? Shit vilken grej i så fall;-))

Nica sa...

Härligt att få en grabb så tagen av musikal!
Och Stomp är ju bara världsbäst - man blir på gott humör i dagar efteråt!!
Och min tonåring (som hatar allt vad musikalen å liknande heter) var lyrisk!
tack igen för tipset (och för att jag också bokade hemifrån - otroligt smidigt)

Solig kram

Lisbet sa...

Han kommer att minnas att han varit på musikal i London. Och överför kulturella intressen till nästa generation så småningom, fast han inte vet om det ännu.
Själv har jag också sett Blodsbröder och fastän det var en liten hembygdsförening som framförde den var den mycket sevärd!

Lisbet sa...

PS Jag grejade din kommentar från i går! DS

Gunilla sa...

Vad trevligt att fara till London och se muscial. Jag får nog ta mig i kragen och fara till London någon gång också.

Ha en riktigt fin dag
kramen/Gunilla

Razzy sa...

Å jag kan inte göra mycket mer än att sakna London så att det nästan svider.. Ingen av de mina har någon som helst lust att åka till London så jag får väl ta mig en resa själv helt enkelt..

Härligt ser det iallafall ut att ha varit både i själva london och ute på båten..

Kram

Pockethexan sa...

Jag trodde din översta bild va me i O,O-s Gammal&ung...hi,hi!

Men va härligt att få följa med på er utflykt o jag är super avundsjk vill både se Brit. mus. o musikal men även en f-bs match..

Shit, va kul!!!
<;D

Anonym sa...

Är ingen musikalmänniska, men Blodsbröder såg jag på Göteborgs stadsteater för hundra år sedan. Ja, den är bra. Och sorglig.

/Öbon