Jag jobbar vidare med mina inlägg från skottlandsresan i maj. Efter att ha ätit vår generösa frukost på det gamla nöjeshotellet i Gairloch och tänkte vi runda en udde, för långt ute på den fanns något jag ville se. Vägen var smal, enfilig.
Det går inte att köra fort här
utan att vara beredd på att stanna till vid mötesplatserna.
Efter 45 minuters körning med vackra vyer och många får närmade vi oss en fyr och kände att nu är vi snart framme!
Men tji fick vi. Här tog vägen slut och vi fick inte köra vidare! Bara att vända tillbaka och köra 45 minuter åt andra hållet!
Något sena enligt tidsplanen fick vi istället köra på stora vägen och sedan en annan smal väg ut på uddens andra sida
där rester av befästningarna från andra världskriget fanns bevarade.
Mycket var rivet och kunde bara anas, som en betonggrund eller en trappa till ingenting, men det låg några bunkrar utspridda på klippkanterna.
Flera minnesmärken av olika slag har satts upp runt viken/fjorden.
För med sitt geografiska läge och skyddande omgivning blev Loch Ewe en av de viktigaste hamnarna under andra världskriget. Fjorden fungerade som samlingspunkt för många av de atlantiska konvojerna på väg mot Nordamerika och Västafrika, tillsammans med de arktiska som var avsedda för förnödenheter till ryska Murmansk. Idag används fjorden bl a om NATO:s atomvapenbestyckade ubåtar behöver repareras. På andra sidan fjorden såg vi den anläggningen och alla varningsskyltar.
Vi rundade fjorden och körde till byn Aultbea där den enda av de många hangarer som finns bevarade är den här, som idag används som biograf.
I Aultbea ligger ett litet men
mycket omfattande museum, där vi lätt hade kunnat spendera flera dagar. På kartan jag fotograferat av är nordvästra udden platsen vi försökte nå längs kustvägen, den med bunkrarna. Här syns också hur omfattande verksamheten var runt viken.
Museet handlade mest om konvojerna till Ryssland. På den här kartan syns sommar- respektive vintervägarna och hur långt tyska flyget kunde nå. Att transporterna var livsfarliga och krävde många offer är lätt att förstå.
Förutom mängder av information, foton, dagböcker från marinsoldater och minnesberättelser från bofasta fanns affischer sparade som visar på krigets vardag. Uppmaningar som denna kommer så nära.
Anledningen till att jag ville komma till den här fjorden var att jag läst Fiona Valpys roman Sångfågelns hemlighet, som bl a handlade om de bofastas roll och verklighet under de år kriget och verksamheten pågick. Att läsa om evakuerade barn, lottakåren, spärrballonger, bomber och dessa livsfarliga transporter blandat med naturens vilda skönhet och vädrets obönhörliga makter var väldigt intressant.
Nu fick jag också ta del av militärens och marinens sida. Här hade jag velat stanna längre.
Men vi skulle vidare i detta undersköna landskap. Vilken kontrast mot vad vi just sett och lärt!
Vägen norrut mot Ullapool var vidunderlig.
Och omväxlande. Hav och berg. Vad kan man mer begära? (Jag är inte en skogsmänniska.)
Väl framme i Ullapool köpte vi lite sen lunchmat och satte oss i hamnen för att äta. Kände att vi fick för lite tid i den här delen av Skottland. Nu tänker jag att jag hellre hade haft mer tid här, än den tid vi tog på Skye.
Men vårt nästa hotell låg på östra sidan, så nu skulle vi köra tvärs över Skottland!
Om det var vackert? Ja!
Så slutade dagen med öl och scones på hotellrummet i Helmsdale och vi konstaterade att hotellstandarden verkligen inte är i klass med priset ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar