En augustikväll mitt i veckan.
Jag har korgen med efterrätt, värdinnepresent och
Salmiakki Koskenkorva i handen.
Kliver in genom grinden.
Nog känner jag mig välkommen alltid.
Det här är en kväll jag sett fram emot hela sommaren.
Först måste jag gå runt och kika i trädgården.
Vad har hänt sedan sist?
Vilka är de nya fynden?
Här finns så mycket att se,
så många vackra saker,
så lätt att missa något.
Men målet för kvällen ligger där ute.
Anar ni röda lampor som lyser?
Jag passerar odlingar med pumpor och pynt.
Öppnar dörrarna in till det vackra växthuset,
byggt av gamla loppisfyndade fönster.
Här står ljusen som ska tändas när det mörknar.
En liten lampa lyser redan nu,
förutom kräftslingorna i taket.
Här inne finns minst lika mycket att beundra
som i trädgården.
Väninnorna kommer.
Välkomstdrinken serveras.
Efter den traditionella ansjovispajen väntar så kräftorna,
lakritsnubben,
osten och ölen.
Vi sitter i timmar och pratar,
skrattar och berättar.
Äter.
Myser.
Varje gång är det lika svårt att skiljas från det
varma rummet och sällskapet.
Jag tassar tyst på grusgången
för att inte väcka familjen som sover.
Stänger grinden bakom mig.
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)

.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)

.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)

.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)

.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)