Ja jisses. Nu är vi med piano igen. Och en massa annat.
Svärmors lägenhet har tömts efter att dottern flyttat ut och maken har slitit som få. En helg hjälpte han till med flytten och byggandet av nytt sängskåp, i lördags var han med och tog hand om alla sin mammas saker som i stor utsträckning stått på vinden när dottern bott i lägenheten.
Mellangrabben har varit med och släpat, han också.
Pianot och skrivbordet, matbordet, finservisen, någon tavla etc etc vill äldste sonen ha efter sin farmor. Kruxet är ju att han bor i Göteborg och har flyttat fyra gånger sedan augusti. Han har inget eget än. Då måste allt förvaras. Hos oss.
Jag som hade röjt ut det mesta av hans saker från hans gamla rum och gjort om det till Lillhunken. Som sedan hade tapetserat och fixat i Lillhunkens gamla rum så att det blivit ett gästrum (inlägg kommer någon gång när jag samlat ihop bilder från 25 års transformeringar - kan vara lite kul att se!) och där ställt in dotterns skrivbord som hon inte ville ha när hon flyttat.
Dessutom håller vi ju på med badrummet sedan i juli. Där händer inte så mycket just nu, med dödsfall, begravning, flytter och allt annat som pågår istället. Vid min säng står fortfarande det stora handfatsskåpet så att jag har ett utrymme på knappt 20 cm när jag ska ta mig i säng. Å andra sidan sover jag mest i gästrummet för att slippa makens snarkningar.
För att pianot skulle få plats fick jag släpa ut ett skåp på glasverandan efter att jag tryckt ihop mina hibiskusträd så gott det gick.
Tur att jag är luttrad och att allt bara är faser ...
Samtidigt som pianoflytt pågick bakade jag en prinsesstårta
och några goda mandelkakor att ta med till dottern som vi skulle hälsa på i nya boendet. Jag och Lillhunken hade inte varit där, inte heller mina föräldrar så dem hämtade vi upp på vägen. Sedan hämtade vi upp dottern vid jobbet (tur att vi har STOR bil!) och körde till andra sidan stan.
I detta nybyggarland bor dottern nu med sin älskling. Det ska bli spännande att se hur här kommer att se ut när allt är klart!
Lite konstigt är det att se saker man är van vid i en helt ny miljö!
Tråkkatten gick och gömde sig under sängen när gästerna kom. Tur att den andra är socialare.
Men tårtan och kakorna uppskattades mycket.
Från östra förorten körde vi in till Kungsholmen, släppte mina föräldrar vid tunnelbanan och gick till den lilla, lilla restaurangen Boteco da Silvania. Här hade jag bokat bord till mig, maken och sönerna. De hade ingen aning om vad detta var för ställe!
Nog är det annorlunda! Ett enda rum, med trångt mellan borden och massor av udda dekorationer.
Vi var tidiga, så det fanns lite mer utrymme än vad det gör när här är fullt. Då är det trångt!
Inte fick de välja vad de skulle äta heller, för jag hade beställt tapasmenyn. Fat på fat bars in och vi mumsade. Marinerad scampi, marinerad oxfilé, välkryddade kycklingvingar, bröd med tomatsalsa, ostbollar, brasilianska pommes, friterade bläckfiskringar ...
Oj, vad vi åt! Sedan fick Mellangrabben en doggybag med den kyckling som blev över och vi andra åkte hem till Melodifestivalen.
En välfylld lördag, minst sagt!
På söndagen berättade alla mina facebookvänner hur vansinnigt mycket snö de hade, så jag tog en bild på den lagoma mängd vi har här i Stockholm. Solen sken och maken och jag hade varit ihop i 35 år. Det var liksom lite därför jag bakat tårtan. För att fira.
Idag åkte maken till Amsterdam och jag fann en chokladask vid datorn. Han brukar inte alltid hinna med att skaffa blommor och sådant till dagar som borde firas, men vi är ju inte det mest romantiska paret ändå.
Så nu är jag gräsänka ett tag och får pyssla om trädgårdens djur och Lillhunken. Igår jobbade jag i butiken, det var så dött och trist som det kan vara i februari.
Då är det inte dumt att ha med både broderi (ett minst femton år gammalt UFO - UnFinished Object) och en bra bok.
