Tänk på försommaren, när allt är nyplanterat och förhoppningarna på årets blomsterprakt och grönsaksskörd är stora. Alla förväntningar. Lyckan över att vintern äntligen är över.
Och på sensommaren, när man knappt kommer fram i sin skapade djungel. När allt blommar och mognar och man har svårt att hänga med och njuta.
Minns ni krukan med nyplanterade hängpelargoner som jag köpt billigt på Lidl? Jag skrev att de skulle nå ner till golvet innan sommaren var slut och att det var svårt att riktigt fatta.
Fullt så långt har de inte nått än, men så är ju sommaren inte slut heller.
På uteplatsen, det är där jag har alla krukor, står denna skönhet. Jag köpte den på en av loppisarna på väg hem från
alpackahelgen. Är det en spikklubba? Jag tror det. Kvinnan som hade den hade drivit upp den från frön hon tagit i Turkiet utan att veta vad det var. Hon sa att frukterna blir som kottar och att jag skulle ha frön för all tid framöver. Någon som vet?
Mina liljor har klarat sig bra utan angrepp av baggar eller larver.
Fuchsiorna har tyckt om sommarvädret, men den här vill gärna tappa knopparna istället för att låta dem slå ut.
Linnétagetes, Paradisblomster, Rosenskära och Flitiga lisor frodas.
I min potager växer det så det knakar. Bilden är tagen från sovrumsfönstret och bör klickas upp.
Grönkålen har inte varit täckt, men klarat sig bra (hittills). Plocksallaten fungerar bra som undervegetation.
I en annan låda samsas Zinnia och tomater.
Hos sparrisen har jag satt några paradisblomster, en fin kombo.
Inne i det lilla växthuset råder full anarki. Jag tjuvade tomaterna i början av sommaren, men sedan har de fått vara. Sonen som vattnat allt när jag varit bortrest har inte behövt beskära eller tjuva. Nu växer tomaterna upp i taket.
De ligger över stolen och trasslar in sig i varandra.
Mognar för fullt gör de, både ute och inne. Tror att jag har sju olika sorter, fick flera nya varianter när jag fyllde år i våras. Det ska bli riktigt kul att jämföra alla.
Den som trasslar till allting värst av alla är den lilla djungelgurkan. Blommorna är bara 4 mm men jag hittar dem överallt, i tomaterna, i paprikorna och i chilin. Fyra frukter har vi smakat på hittills, jag hoppas att vi kommer att hitta dem alla där de gömmer sig!
I trädgårdens sydspets mognar krusbär, hallon, vinbär och mullbär. Dottern med älskling har varit här och skördat. Själv har jag kokat krusbärschutney och är rätt tacksam över att slippa ta hand om vinbären detta år. Hallonen och mullbären äts direkt, men jag vet inte varför mullbären är så otroligt små? Kanske att de blir större när plantan växer? Väldigt smakrika är de i alla fall.
Annabelle har inte trivts någonstans i min torra trädgård, men nu har jag flyttat henne igen och hoppas att jag funnit den optimala platsen. Har lärt mig att trädgårdens sydspets är den fuktigaste även om den också är den soligaste.
Hit ner flyttade jag ju min magnolia efter att den vantrivts på olika ställen i så många år. Det är den som anas i bildens högerkant. På denna plats har den växt något helt otroligt och i våras fick jag äntligen se ordentligt med blommor på den. Detta gav mersmak, så på försommaren planterade jag två andra magnolior till höger om denna (grävde bort en gammal krusbärsbuske) och nu köpte jag ytterligare tre magnolior på väg hem från vår sommarresa. Två av dem satte jag här till vänster där maken och Lillhunken fick gräva bort den stora (men fula) ädelsyrenen. Det lär väl ta ett tag innan stoppskylten döljs igen, men tänk om alla fem kommer att trivas här - vilken vägg av magnoliablom jag kan få då! Det kan bli en rent chockartad upplevelse för alla som åker förbi med bussen :-)
Ja ja, först och främst hoppas jag att de övervintrar och trivs hos mig.
Att det varit en fantastisk säsong för rosor har jag sett att många berättar. Så även här. Min gamla Flammentanz var nästan självlysande i kvällsolen.
Under rosorna frodas lavendeln. En av de många stora plantorna har superlånga blomställningar som hänger ner i marken. Dottern har skördat blommor till sina fantastiskt fina broderade tygpåsar.
Bolltisteln lockar humlor
precis som kransveronikan. Favoritväxt (tack Piet Oudolf)!
Ytterligare något som skördats är alla skuggmoreller. Makens tyngd lyckades knäcka en av de största grenarna, men så behövde ju trädet ändå beskäras. (Fast kanske under lite mer ordnade former.) Jag kokade saft på hela skörden, sylt och likör har vi kvar sedan tidigare år.
En del plommon har vi också fått, men de flesta föll till marken när jag var på Gotland. Vi brukar få långt mer än vi behöver så marmeladförrådet är överfullt, men förra året fick vi inga plommon alls. Just då ville jag verkligen ha en liten skörd eftersom jag testat att frysa in halvor för att sedan koka sås till ankbröst - jisses, så gott! Nu fick sonen plocka allt som såg bra ut så att jag kunde rädda och frysa in en del i alla fall. Själv var jag då för snurrig för att kunna böja mig.
Så ni som undrar över mina kristaller; jag har inte varit till någon läkare sedan första gången när jag
var på akuten. Jag vet att det finns flera rörelser man kan göra och jag har testat några av dem. Känner mest att jag inte vill väcka den björn som sover, så jag provocerar inte fram något nu när jag kan fungera. Det är INTE kul när världen går i spinn eller med de kräkningar som följer. Men självklart är jag beredd att ändra mig om så behövs. Hoppas bara slippa mer av kristallsjukan, för den påverkar onekligen planeringen i stil med vad migrän gjorde för mig förr.
Avslutar med den magnifika petunian vi fick av makens kusin i maj. Den är kanonstor och väldoftande.
Och blå.
