Porte de Soleil - vid gränsen till Frankrike

Från Schwarzwald gick färden in i Schweiz, men innan vi passerade gränsen handlade vi den frukost- och middagsmat vi skulle behöva den kommande veckan. Var varnade av så många att allt var vansinnigt dyrt i Schweiz och dessutom hade vi inte brytt oss om att växla pengar.

Vid Gruyèresjön tog vi paus men insåg att avstickaren till ostfabriken och Calliers chokladfabrik inte skulle vara någon höjdare i värmen. Vi ville hellre komma fram till orten där vi skulle bo den kommande veckan.

Den vackra Genèvesjön, Lac  Leman, såg vi inget av p g a saharasanden. Jag bara knäppte några bilder genom rutan när vi körde förbi.

Vi körde söderut längs Rhonedalen och sedan upp upp upp för slingriga vägar utan fallskydd tills vi nådde lilla Champoussin på 1575 meters höjd. I detta hus skulle vi nu bo. Egentligen skulle vi haft en lägenhet på första våningen, men chefen var inte på plats och den unge man som överraskad tog hand om oss insåg att vår lägenhet inte var tillfixad. Han upptäckte också att ett asiatiskt sällskap skulle komma och att deras lägenhet var klar - så den fick vi.

Ett väldigt bra byte insåg vi när vi hamnade på andra våningen och med större balkong. Här var det fritt från afrikasanden och helt underbart att sitta på morgnar och kvällar. Dagtid var det kring 27 grader jämfört med dalens 38. Det visade sig att kylväskans elkontakt hade smält av överhettning i bilen! Tur att maten i alla fall klarade sig hela vägen.

Tittade vi åt vänster såg vi Rhonedalen långt där nere

och rakt fram de mäktiga topparna på Les Dents du Midi, över 3200 meter höga.

Glatt gav vi oss iväg första morgonen, lite på vinst och förlust eftersom den unge mannen som tagit emot oss inte hade någon info att ge mer än en svårtydd karta. Inga liftar skulle gå enligt honom, men det första vi fann var en lift som transporterade massor av mountainbajkare.

Detta var en fredag och det visade sig att hela helgen försegick ett stort jippo för dessa cyklister, så vi gjorde vad vi kunde för att hålla oss åt sidan när de svepte förbi. Det formligen kryllade av dem! Och alla tjoade de Bonjour när de passerade oss, utan att hinna höra om vi svarade eller ej.

Vi gick i den stekande solen, uppför, uppför uppför. Och vackert var det!

Alpängarna var fyllda av blommor,

azaleor i stora sjok,

ljuvligt blå gentiana och orkidéer.

Vi tog en mindre stig över en äng och började gå nedåt igen.

Plötsligt befann vi oss på en höjdrygg med branta stup på båda sidor. Som smalast var stigen bara en halvmeter och jag hade ett rep att hålla mig i. Vansinnigt läskigt! Där blev det inget foto taget (om inte maken tog ett av mig, men det var jag för fokuserad för att se). Här såg vi äntligen en vägvisare, men vi har sedan tidigare lärt oss att de där tidsangivelserna gäller bergsgetter och inte oss. I alla fall inte mig.

Nu kom vi fram till Croix de l'Aiguille (Nålkorset på svenska - tror jag det!) på en topp 1882 meter över havet, nästan lika högt som Kebnekajse. Jag var bra svag i knäna just då. Skönt att få sitta ned och äta matsäcken!

Efter fyra timmars vandring var vi tillbaka i lägenheten. Egentligen var det två rum ihopslagna till en lägenhet, så vi hade var sitt badrum - det kändes riktigt lyxigt! Efter en behövlig dusch njöt vi kall öl på vår balkong. Maken har en speciell öl-app på mobilen där han recenserar de öl han dricker och då ska det så klart gärna vara med en bild. :-)

Ser ni hängglidarna högt uppe över topparna? Undrar just hur högt uppe de är med tanke på att topparna är 3200 m. Ingen höjdskräck där, inte!

På lördagsmorgonen fick vi träffa chefen på stället. Då fick vi massor av information! Vi fick kartor och liftkort som även gällde på buss och tåg i området som kallas Porte de Soleil. Många liftar var sammanknutna med varandra och det var fritt fram för oss att bara åka med! Vi valde att ta en tur som han rekommenderat och började med att köra bilen till Les Crosets dit vi nästan hade vandrat tidigare.

Så tog vi första liften upp och när vi nästan var framme trodde jag att jag skulle svimma. Det var bara brant åt alla håll och ett stup framåt!  Det fanns liksom ingen mark på andra sidan om lifthuset. Jisses, vilka darriga knän jag hade när jag stapplade av!

2277 meter upp på Pointe des Mossettes och det låg snö att svalka sig med.

Vi vandrade runt på den lilla platå som faktiskt fanns här uppe. Nu såg vi in i Frankrike.

Så tog vi liften ned på andra sidan toppen, in i Frankrike. Allra först blundade jag, men sedan kunde jag njuta av tystnaden och vyerna. Det är aldrig lika läskigt att åka nedåt, då ser jag ju vart jag är på väg.

Vi vandrade till nästa lifts dalstation och tog den liften upp till en topp varifrån vi kunde se kåkstaden skidorten Avoriaz.

Allt var faktiskt fulare här på franska sidan.

Men blomsterprakten var densamma där vi vandrade tillbaka ner till andra liftens dalstation.

Här fanns ett vattenfall som vi inte sett när vi kom.

Eftersom vi nu var i ett land med lägre priser unnade vi oss både crêpes och öl på en av restaurangerna.

Min öl var prisbelönt, bryggt på glaciärvatten från Mont Blanc. God.

Tillbaka med liften upp på läskiga toppen Pointe des Mossettes

och ner till bilen i Les Crosets.

Det kommer fler inlägg från våra alpvandringar, var så säkra!

En karta över läget. Vi befinner oss vid den inte-så-diskreta svarta kludden. Till vänster ligger Frankrike, nertill ligger Italien. Champoussin (kludden) ligger i Schweiz ganska så rakt nedanför Genèvesjöns östra ände.

I Schwarzwald

Från Heiligkreuzsteinach körde vi till det lilla vindistriktet Rebland vid Baden-Baden, i norra änden av Schwarzwald och inte långt från gränsen till Frankrike. Vårt mål var slottet Neuweier.

Här var utbudet av förståeliga skäl mindre än på förra stället. Detta var ju en vinodlare och inte en vinbutik.

Vi provade tre olika Pinot Noit i tre olika prisklasser och köpte av det billigaste som var bra smak för pengarna.

Nu skulle vi se mer av Schwarzwald, så vi körde upp på den vackra Schwarzwalder Hohestrasse. Om det i Hessen var blandskog med mest lövträd så är det här mest gran, eftersom den ursprungliga skogen röjts för jordbruk och använts till ved. Namnet svarta skogen kommer just av att granskogen är så mycket mörkare än bland- eller lövskog.

Lagom till lunch fann vi just en sådan typisk tysk restaurang som jag alltid vill äta på minst en gång när vi reser. Mitt i skogen, med rustik inredning och mat.

Det är inte vackert, men mysigt.

Och så fick jag min efterlängtade viltgryta med spätzle och lingon, den jag velat ha kvällen före när Romeo köpte pizza istället.

Efter lunchen fortsatte vi söderut. Vyerna från vägen var vackra men stördes av afrikasanden som gjorde sikten dimmig.

Vid turiststället Mummelsee tog vi en promenad för att se på sjön och alla pensionärer som satt i skuggan och tittade på samma sjö. Här kan man också vandra runt hela sjön om man vill, det var det några som gjorde värmen till trots. Som svenskar är vi bortskämda med sjöar, men mitt inne i Europa kan jag förstå att detta är en sevärdhet, så långt borta från havet.

För trettio år sedan tågluffade vi här, men då kom vi aldrig till klosterbryggeriet i Alpirsbach. Nu stod det åter på min lista, så vi handlade en del öl i bryggeributiken. Chokladbutiken intill var däremot stängd på grund av hettan.

Här fanns också en glasblåsare med stor butik där jag bland annat köpte glasfåglar som jag visat tidigare. Vilken stad va? Öl, choklad och glas - vad mer kan en Anni begära?

Jag hade bokat in oss på ett hotell i Schönwald men missat att vi måste checka in före 17, så det blev till att köra dit så snabbt som möjligt. Med fem minuters marginal kom vi fram.

Tysk kurbitsstil på målningarna både på skåp

och säng. Ser ni den yttepyttelilla chokladbiten som ligger på sängen?

Tittade vi åt höger från vår balkong såg vi ett rejält hopptorn.

Väl incheckade kunde vi nu köra tillbaka norrut en liten bit, till Triberg och dess vattenfall. Här var vi för trettio år sedan, då köpte vi ett gigantiskt gökur som sedan skickades hem till oss och så vandrade vi till vattenfallet. Nu tog vi bilen dit.

Det var riktigt svalt och skönt att gå i fukten och skuggan vid vattnet. Detta är Tysklands högsta vattenfall, totalt 163 meter.

Runt vattenfallet är skogen mer som den var tidigare, med en större variation av träd tack vare fukten.

Här fanns också flera nötkråkor, området kring vattenfallet är dess huvudsakliga hemvist här i Tyskland. Nötkråkan äter hasselnötter och frön från tall och gran, precis som ekorren. Den brukar också gömma ett lager av mat inför vintern. Undrar just om den är bättre på att hitta sin mat sedan än vad ekorren i min trädgård är?

Tillbaka i Schönwald hade vår värd bokat bord på en restaurang som han rekommenderade. Vi ville dock sitta ute eftersom det var ännu varmare inne, men det sista bordet hann precis tas av en barnfamilj, så vi delade bord med tre stamgäster som pratade en tysk dialekt maken inte alltid förstod.

Nästa morgon for vi vidare söderut, nu tycktes sanden ha lagt sig lite. Den här mannen var på väg till sin brevlåda, undrar om han stannar och ser på vyerna så här varje dag?

Det blev en dag med längre biltur, men så skulle vi ju komma fram till vårt huvudsakliga mål också.

En redig vinprovning och en underhållande kväll

Från Darmstadt körde vi till det första vindistriktet jag planerat in på vår resa, Hessen. I Heppenheim hade jag spanat in en stor vinbutik med goda recensioner. Jag hade gärna hunnit ett besök i den gamla stadskärnan också, men i denna värme var det så mycket skönare med AC i bil och butik.

Butiken är ett kooperativ med ungefär hälften av de lokala vinodlarna. Eftersom Hessens vindistrikt är så litet går inget på export, ja knappt ens utanför Hessens eget område. Vi fick gå runt i butiken och notera vad vi ville provsmaka. Här fanns verkligen ett stort urval, men vi visste att vi helst ville prova röda viner av Pinot Noir, eller Spätburgunder som druvan heter i Tyskland.

Som synes var det inga andra kunder i butiken!

Så var det bara att smaka. Glas efter glas. Vi provade totalt tolv olika viner och alla slattar hälldes i den stora glaskannan. Fyra viner fick följa med oss därifrån.

Vi köpte också två billiga flaskor glühwein gjord på Pinot Noir. "Av kvalitetsdruvor, så man inte får ont i huvudet", som damen som tog hand om oss sa.

De olika små orterna här längs Hessische Bergstrasse (den gamla romarvägen Strata Montana) tycks alla vara mycket sevärda och hade vi kommit en vecka senare hade vi kunnat vara med på den stora tiodagars vinfesten, det hade säkert varit en upplevelse att minnas!

På små slingrande och mycket vackra vägar körde vi till Heiligkreutzsteinach (säg det fort några gånger!) där vi skulle bo i detta över 300 år gamla hus. Det fanns ingen hotellskylt, men jag kände igen byggnaden och värden tjoade på oss när maken knackade på.

Vilken vacker hall!

Från hallen kunde man gå åt vänster in i matsalen eller till höger in i ett stort rum där frun i huset brukade hålla konserter på sin flygel. Uppför trappan skulle vi gå.

Visst var vårt rum alldeles bedårande?

De snygga målningarna längs korsvirke och bjälkar fortsatte även här, likadana som i hallen.

Sängen var tyvärr lite väl smal och mjuk för oss två välvuxna, så sömnen blev inte den bästa.

Å andra sidan var badrummet desto större

och väldigt tjusigt (även om det var i pråligaste laget för mig).

Vi hade tänkt åka till en restaurang i närheten, men se det tyckte inte vår värd Romeo. Han satte oss ned vid ett bord tillsammans med de andra gästerna; Uwe och hans mamma Sigrid, som var på cykelsemester, och Petra som var på jobbresa. Petra hade bott i Norge och tyckte att det var roligt att få träna på språket. Det blev en trevlig och pratsam kväll om vänskap, historia, skilsmässor, sevärdheter och en hel del annat.

Romeo erbjöd sig att åka och köpa pizza i grannbyn, så några av oss berättade vad vi ville ha. Inte för att han direkt brydde sig. Min var i alla fall vit, alltså utan tomatsås, men med vitlök och utan valnötter. Sigrid tog fram sin lilla ask med frukt- och nötblandning och lät mig plocka valnötterna därifrån.

Maken fick någon annan variant, med både det ena och andra på. Några hade beställt sallad, då kom frun i huset med matkassar och ställde sig i köket för att blanda ihop det hela.

Öl, vin och weinschorle dracks och Romeo höll låda när han var i närheten.

Nästa morgon fick vi minsann inte sitta ensamma vid frukostbordet utan Romeo tussade ihop oss igen.
Jag är väl kanske inte den mest pratsamma innan jag fått mitt te, speciellt inte när nattsömnen inte varit den bästa.

När så maken skulle betala för det vi ätit och druckit kvällen innan blev han faktiskt irriterad och det händer inte så ofta. Romeo tog bra betalt för både det ena och det andra, vi fick också betala för salladen som vi inte beställt eftersom han utan att fråga ställt fram tallrikar och sett till att vi ätit av den.

Lite bitter eftersmak alltså, något som gör att jag inte rekommenderar stället. Tyvärr.

Bara att ruska av sig det sura, minnas det trevliga och fortsätta bilfärden längs pittoreska floden Neckar och sedan vidare mot Schwarzwald!