Duns ner i verkligheten

Diagnos: hjärnhinne- och hjärninflammation.

Rättelse 11/6:
Virös hjärninflammation pga TBE,
trots vaccination (2 av 3 sprutor).

I'm in Love, part six

Ja, det får jag väl säga att jag är?

In love med dessa fantastiska människor som jobbar inom vården. Som kan tänka sig att bli hjärtkirurger. Kan sätta sågen i en gammal mager gubbskrutt och bända upp honom, koppla honom till en maskin och grotta runt i hans tappra hjärta. I fem timmar.

Min fina goa pappa har idag fått två klaffar lagade och förhoppningsvis ordning på sitt flimmer. I brist på bilder av kirurgen får ni se mer av mina bilder från söndagens Bruce-konsert.

Och så får vi väl hoppas att den vårdpersonal som nu totalundersöker min bror för att se vad som drabbat honom, hittar något som kan åtgärdas.

Det är lite mycket just nu.

I'm in Love, part five!

Än är jag inte på marken igen, flyger fortfarande omkring i ett lyckorus efter helgen. Ska försöka formulera mig, men har tittat på en liten fin dokumentär som gick på tv4fakta härom natten. En dokumentär om Bruces spelning på Super Bowl.
Och det är klart, att efter att ha sett de konsertinslagen är det inte lättare att landa.

Men jag ska fälla ut hjulen snart.
Vända vingklaffarna.
Försöka.

Tills dess får ni njuta av en av mina bilder från igår kväll.

Italienska smakbitar: biscotti och ciabatta!

På min senaste utställning delade jag galleriet med tre andra konstnärer. Vi hade gemensamt vernissage vilket var väldigt roligt. Det kom mycket folk!

En av mina kollegor fick en påse underbara hembakta biscotti, italienska mandelskorpor, av en manlig bekant. Både jag och min mamma, som just då var på besök, fick smaka.

Mmmm...

Min mamma tillhör inte den blyga rasen, så hon började genast prata med mannen som bakat. Jag gav henne papper och penna och snart hade vi ett handskrivet recept i vår ägo. Väl hemma drog jag kopior på receptet, gav mamma originalet, och provbakade.

Mmmm...

Till den blå festen bakade jag fyra satser. Som jag glömde att ta fram. Alltihop kom hem orört. Med tanke på att det blir studentmottagning alldeles strax, så gör det inte så mycket.

Men så tänkte jag skriva in receptet i datorn, för det vet man ju hur det är med papper. De försvinner. I alla fall just när man vill ha dem.

När jag skrev in receptet funderade jag över namnet som mannen skrivit längst ner. Som jag trodde var på skoj. Varför hittar man på ett sådant namn? Jag googlade.

Och det visar sig att vi fått receptet av en prisbelönt författare som skrivit både kokböcker och husrenoveringsböcker. Håll till godo!

Biscotti à la Otto von Friesen

175 graders ugn

8 dl vetemjöl och

3 ägg vispas ihop

Tillsätt

4 dl socker

1 tsk hjorthornssalt

1 tsk vaniljsocker

Rivet apelsin-/citron-/limeskal

200 g mandel, grovhackade

150 g hasselnötter, -”-

Mojsa ihop till en deg

Dela i 8 delar, forma till runda längder, lägg ut på två plåtar

Grädda i 20 minuter

Skär i skivor på snedden, lägg på sida på plåtarna och eftertorka i ugnen i 15 minuter

(Kurre äter hembakt ciabatta på bilden!)

Rapporter från Bossen i Tammerfors

Min vän E i Åbo tackade nej till en biljett till Bruce förra sommaren, trots att jag sa att hon måste gå. Hon tyckte att hon hade lite för mycket omkring sig för att åka till Helsingfors och så här med facit i hand kan jag hålla med henne.

Igår var E på konserten i Tammerfors och jag fick konstanta SMS som lägesrapporter:

- Vi har Bossen i bussen

- Vi fick orange band (vilket betyder att hon kommit innanför de främre avspärrningarna på ståplats)

- Bara 2 timmar

- Har just varit (som svar på mitt sms att hon skulle gå och kissa i tid)

- Bara 1 h kvar

- Soundcheck

- Stegkillarna i luften

Så kom ett samtal med brölande oväsen, redan 19.33 finsk tid. Skulle han börjat 19.30 är det otroligt imponerande! Vad ska man med förband till? Varför ska publiken vänta i två timmar efter utsatt tid för att få se det de vill se?

Och så det ultimata:
- Han rörde mig :-)

Idag är hon trött, lycklig och har nackspärr… Och jag längtar till helgens två konserter på Stadion!

Vill flickorna följa med o se på farbrors etsningar?

Min dotter konstaterar vid frukosten att
* jag träffar folk från internet
* jag följer med okända män hem
* hon skulle kunna skriva en blogg om sin mamma!

Igår kväll träffade jag tre internetvänner på middag på Blå Portens uteservering. Lammfärsbiffar, rödvin och mycket prat. När restaurangen stängde tog vi vinflaskan med oss och satte oss på en parkbänk i småbåtshamnen. Njöt av sällskapet, kvällssolen, vågskvalpet och vyerna. Efter att två av tjejerna lämnat oss vandrade jag och den ditresta lantisen runt på Söders kullerstensgator. Jag visade gångvägen till Mariahissen och den lilla spången som går högt över gatan och in mitt på tredje våningen i huset bredvid. Ett av mina favoritställen, fantasieggande. När vi står och tittar ut över stan säger en man bredvid oss:

- Visst är det vackert?

Han bor i huset och frågar om vi vill se hans lägenhet. Klart att vi vill! Hans luttrade fru står i köket när vi kommer in, den gröna papegojan sätter sig nöjt tillrätta på hans axel och vi visas runt i en lägenhet där tavlor av kända konstnärer sitter på knökefulla väggar och står i travar på golven. Mannen visar och berättar anekdoter om konstnärerna. Han öppnar fönstret för att visa mäklarsjöutsikten. Berättar att Allsång på Skansen hörs hela vägen dit. Jag ger frun den liljekonvaljebukett jag tidigare fått av en av de andra tjejerna, hon blir så glad!

Efter besöket fnittrar vi oss vidare längs gångvägen högt över Söder Mälarstrand. Tittar ut över utsikten när solen går ner bakom Stadshuset. Promenerar tillbaka till city och hotellet. Jag tar tåget hem. Signalfel. Förseningar. Stopp i trafiken. Mitt i natten.

En skön helg var slut – och jag med den!

På fredagskvällen var jag på tjejmiddag, upp igen tidigt på lördagen för årets utförsäljning av krukor (och blommor), köade halvannan timme, powershoppade och åkte hem till febrig och kräkande son. Lämnade återbud till kvällens stora fest (sorry U&K, har sett bilder och det såg trevligt ut! Hoppades på doggy bag, men maten tog tydligen slut!!!), ordnade skjuts för maken som fick gå på festen utan mig, själv planterade jag blommor och åt praliner när sjuklingen somnat.

På söndagen anordnades Öppna Trädgårdar för fjärde året. Vi har alltid vackert och varmt väder den dagen och i år kom det mer folk än någonsin. Tror att det var 150-200 personer i alla åldrar som positiva, glada, begeistrade, pratsamma, intresserade, fotograferande, njutande vandrade runt. De yngre ville inte gå vidare när de hittat lekstugan, uteköket, trädkojan, gungorna och bersån. De äldre satte sig på ljugarbänken under doftande gullregn och syrener. Frågade om de får hyra in sig när de ska ha fest.

De som gillar blått är lyriska.
De som inte bara gillar blått är också lyriska.
Frågar om de får fotografera.
Det är en otrolig egotripp!
Flera köper av mitt glas, mycket smycken får jag sålt.

Och ingen släpper jag ut ur trädgården om de har missat blåregnet!

Reklampaus i kärlekssåpan

Laddad för en lång dag,
hoppas på mycket folk i värmen!
Nu ska jag duka snyggt på trädäcket
och ställa iordning ateljén,
kl 11-16 har jag öppet...

I'm in love, part four!

Jag tyckte att barnen skulle se annat än gapiga barnprogram på teven under långhelgen. Drog igång familjefilmer, de där videofilmerna som man filmar och filmar på födelsedagar och semestrar men aldrig tar sig tid att titta på. Insåg att jag lika gärna kunde föra över dem till dvd när de ändå rullade. Även om jag vet att det är bättre att gå via datorn och redigeringsprogrammet, så kändes det trots allt ganska bra att åtminstone få över dem på skiva - om än i oredigerat tillstånd.

Och som barnen skrattade. Åt sig själva, åt varandra, åt andra.

Och min mage fick den där varma, behagliga, obehagliga, längtansfulla känslan av hur underbara de var och hur fort det går och snart flyttar de hemifrån och var ålder har sin tjusning och jag vill alltid ha en 1½-åring hemma och 4½ är också en underbar ålder...

Den där småbarnsrösten som försöker fånga mammas uppmärksamhet där hon står bakom kameran:

- mamma
- mamma
- mamma
- mamma
- mamma

Och storebror som tröttnar på att mamma inte svarar och därför går rakt in framför kameran och döljer allt som borde filmats.

Kärleken som flödade över då, som det är mer sparsmakat med nu, när tre är tonåringar. Den visar sig på annat sätt numera.

Då gäller det att njuta av den där 8-åringen som fortfarande älskar sin mamma över allt annat i världen.

Snart är han också stor.

Större.

Men han har lovat att bo kvar hemma tills han är 30.