Så här platt är det tyska landskapet norrut från Alperna. Jag står precis vid början på den massiva bergskedjan som förändrar landskapet så magnifikt. Vi hade kört från vår lilla lägenhet i österrikiska Reutte till Tysklands största turistmål; slottet Neuschwanstein, byggt av Ludvig II under åren 1869-1884. Detta skulle bli vårt tredje besök här.
Från parkeringen är det en rejäl vandring uppför innan man ser ett slottstorn sticka upp över träden.
Så når man en utsiktsplats med ny vy över slottet. Just här finns förvaringsboxar, toaletter och en kiosk, något som inte fanns vare sig när vi var här första gången 1989 eller med barnen 2000. Det är mycket som förändrats under dessa år. 1989 bodde vi nedanför slottet och köpte biljett till visning samma dag. 2000 bodde vi på en gård en bra bit bort och köpte biljetter dagen innan visningen. Nu tyckte jag att jag var ute i god tid när jag gick in på nätet några veckor innan vi lämnade Stockholm och till min förskräckelse upptäckte att det bara var tyska visningar och inte fanns biljetter mer än till kl 9 på morgonen samma dag som vi lämnade bayerska glasskogen - nästan fyra timmar bort! Ni må tro att jag var olycklig! Men så gick jag in igen någon dag senare och fick se att man lagt in en visning på engelska vid 11 dagen efter! Snabbt bokade jag biljetter och lade om rutten så att vi tog Partnachklamm dagen före slottet - den lilla omvägen var det då inte mycket att orda om!
Nu var vi på plats i så god tid att vi kunde passera slottet och gå bort till Mariabrücke för att få en annan vy av slottet.
På vägen dit såg vi ned över slottet Hohenschwangau (som också är mycket sevärt, men inte gick att kombinera på den biljett jag lyckats få tag i).
I det här slottet växte Ludvig upp med sina föräldrar Maximilian II och Maria av Preussen. När fadern dog 1864 var Ludvig 18 år gammal och blev ny kung av Bayern.
Ludvig var väldigt förtjust i slott, sagor och opera. Det mest majestätiska av slotten han lät bygga är just Neuschwanstein, men invändigt är det bara 14 av 360 rum som är fullbordade. Den här bilden har jag tagit från Mariabrücke,en hängbro med en vy som får en att sucka hänfört.
Här kan jag stå länge och bara njuta och fotografera och njuta lite till. Slottets form, dess placering på en klippa med slätten framför sig och bergen bakom sig ...
Det finns inte ord att beskriva känslan jag har när jag står där, uppfylld av att äntligen vara tillbaka igen på denna obeskrivliga plats.
Så blir det guidad visning. Vi får inte fotografera inne i slottet, bara på gården. Det går fort, alldeles för fort, när turistgrupperna nafsar i hälarna på varandra. Jag försöker fylla minnet med så mycket som möjligt; tronsalen, den konstgjorda grottan, musiksalen och alla detaljerna ...
Allt har ett slut, så även besöket i slottet. För Ludvig gick det värre, man ansåg att han inte var mentalt stabil, satte in honom på sinnessjukhus och efter en promenad med sin läkare längs sjön Starnberger hittades de båda döda. Att slottsbyggena gav många arbetstillfällen, framför allt för byggare, inredare och hantverkare, och var före sin tid med elektricitet, telefon och modern ventilation togs uppenbarligen ingen hänsyn till - man ansåg bara att han gjorde av med pengar och levde i en sagovärld.
Den som vill kan läsa mer och se bilder från de olika rummen
på slottets hemsida.
Vi körde till Schwangaus bryggeri och tog oss var sin god öl på uteserveringen.
Maken åt ett gott bröd med tre olika röror
och jag åt rökt lax med rösti.
Sedan for vi till österrikiska S:t Johann im Pongau där vi skulle bo på hotellet i (usel mobil-)bild i en vecka, så det kommer att bli många bilder från våra vandringar i sommaralperna!
Vårt rum var inte direkt moderniserat
och utsikten över ett bygge var inte den bästa,
middag åt vi enbart första kvällen på hotellets restaurang,
istället åt vi enklare middagar (och frukost) på rummet eftersom alla luncher åts på restaurang. I skåpet som står öppet fanns en kyl och vattenkokare har vi alltid med oss på resor.
