Sidor

fredag 29 oktober 2010

Hundtricket eller Mitt liv med hund


Jag har växt upp med hundar. Den första kom till familjen när jag var drygt fyra år. Jag var med till boxerkenneln för att välja ut vilken vi skulle köpa och bestämde mig för en tigrerad hanhund. Varför? Jo, han var den enda som inte sträckte sig upp mot mitt ben, de andra gjorde det och nådde då över stövelkanten!
Jag var inte så hundvan.

Men att det var ett lyckokast att köpa en hund, det stod ganska snart klart för mina föräldrar som plötsligt fick sova ut på morgnarna. Jag vaknade tidigt och var en energisk unge, nu kunde jag ödsla den energin på hunden. På morgnarna satte jag mig i hans hundkorg och läste barnböcker (jag lärde mig läsa väldigt tidigt – har en storebror som lekte skola med mig). Att vi var bästisar, hunden och jag, det är ganska självklart.


När han blev sjuk trodde veterinären att det var cancer, men vi fick en medicin att prova ifall att det var något annat. Det visade sig vara ”en vätskeutfyllnad som trycker på lilla balanssinnet”. Gissa om de orden sitter kvar i mitt minne sedan dess. Efter ett år med sjuk hund bokade mina föräldrar en tvåveckors bilresa till Italien, dagen innan vi reste togs hunden bort.

Hund nummer två kom till familjen mer av en slump. Grannarna köpte en gul boxerkille, men husse var alltför allergisk. Så när min pappa fyllde 40 väcktes han av blöta pussar i örat. Hundpussar. Vi tog över grannarnas hund.

Om den första hunden var barndomshunden, så var det här tonårshunden. Där jag gick, gick han. Han satt på trappan och väntade när jag kom hem från skolan. Han satt i mitt fönster och tittade ut på löven som fladdrade och barn som ibland gick förbi. Han massakerade min papperskorg när jag inte var hemma, så jag kunde hitta trasiga nylonstrumpor och bananskal ingnuggade i mattan. Han drack öl ur min sejdel när vi var på fest.

Jag flyttade hemifrån innan han blev sjuk. Minns att jag jobbade på en konferens när han togs till veterinären sista gången.


Sedan köpte min bror sin första boxerkille. Han var redan ett år och hade sina ovanor. Ville sitta i framsätet på bilen eftersom första husse var långtradarchaffis. Gillade inte att bli lämnad ensam hemma, bet då sönder det mesta. Han kunde öppna stängda dörrar. Tog fast en tjuv en gång, mitt på Folkungagatan.

Jag lånade honom så mycket jag kunde. Han var med till fjällen, till skärgården, till Gotland. När dottern hoppade i hoppgunga låg han med nosen precis så nära som det gick utan att hon skulle nå fram med fötterna. När hon lärde sig krypa var det honom hon kröp till.

brorsans foto
Något år efter att hunden gått bort och min bror flyttat från förorten till landet, blev han fodervärd åt en tik, till höger på bilden. Efter några valpkullar fick han också ett av hennes barnbarn, en rejäl hanhund. Det är den enda valpen min bror haft, jag minns när de kom och hälsade på utan att ha avslöjat något och jag en kort sekund trodde att valpen var en present till mig...

Dessa två gick båda bort inom ett halvår. Det var tungt.


Nu är min bror inne på boxer fyra och fem. Boxer fem, en omplaceringshund, är helt och hållet husses hund men har tagit Lilleman till sitt boxerhjärta. Måste han välja, som när min bror busar med Lilleman, så blir han lite frustrerad men väljer att hjälpa den minste.

dotterns foto
Boxer fyra kom även hon som foderhund och har fått två kullar valpar. Hon vill inte lämna oss när hon hälsar på, hon och dottern älskar varandra. Där dottern går, går hunden. Just nu bor hon hos oss i en dryg vecka eftersom min bror med familj är bortresta. Då är det tufft när dottern går till jobbet, men jag är rätt okej som ersättare.


Och jag är nöjd så. Det räcker att låna. Men mitt hjärta slår volter varje gång jag ser en boxer. Knäna blir mjuka. Jag måste hälsa. Kärleken sitter djupt!

24 kommentarer:

Nica sa...

Vilket fint inlägg. Mycket kärlek :) <3

Charlotte sa...

Vilken fin berättelse. Jag håller med dig om att kärleken till hundar sitter djupt. I mitt fall är det dock afghanhundar, men boxern är också en underbar hundras! Jättefina bilder.

Ninne sa...

Den första kärleken sitter i!!
De är så goa våra fyrbenta vänner sen är det ganska bra att BARA ha dem på lån-- man slipper de största bekymmerna o framför allt det sista adjöt- De blir ju inte så gamla som oss
Förstår att du har en härlig vecka nu Njut
KRam Ninne

Öbon sa...

Ja, det är härligt med hund, men det finns tillfällen då jag ösnkar att vi inte hade en 70-kilos lurvig storfisande hund.
Men så kommer han och "kramas" och vill upp i knät, dvs lägga sitt stora tunga huvud i knät, och då förlåter man honom ALLT.

En del som möter oss på någon hundrunda, undrar:
- Han är väl snäll?
- Ja, han är snäll, han är bara stor.

Susie på Stjärnarve sa...

...vilken underbar berättelse! Jag blev jätteglad när jag kom underfund med att du förutom att inte gilla beige är en riktig hundälskare! I alla fall boxerälskare!!
Men...det var det här med den urtrista färgen beige som gjorde att jag kom hit från början. Nu lägger jag in en länk till dig.
TREVLIG HELG
Susie

Anne-Lie sa...

Ja nog är det lätt att bli kär alltid och det håller i sig även om föremålen skiftar;-))
Goa bilder och härlig text!

sasfoto sa...

Härlig blogg och jättefina bilder! Har tittat på hundbilderna mer än en gång kan jag lova...
Har även varit inne och kollat en del på din receptblogg. Mycket gott att hämta där!
Strax ska jag steka älgbiffar...
Ha en fin helg! /SA

pinglan sa...

Vad jag känner igen mig! fast i mitt fall är det strävhåriga taxar, är född och uppvuxen med sådana, och så träffar jag en karl med astma, suck.. ,jaja akvariefiskar är också mysiga. Not! men jag tycker boxrar(?) är väldigt härliga, de har ju inte så mycket päls, kanske det skulle kunna gå?

Janicke sa...

Åååh så fint du skriver ♥

Nästa gång du är extramatte tvångshälsar jag på dig.

Hade också en boxer när jag var liten, Rigor hette han. Han älskade mig som ingen annan. Och jag honom.

Matvraket sa...

Hundar och katter förgyller verkligen tillvaron!

Tove sa...

Jättefint skildrat och illustrerat! Jag har också en förkärlek till just boxer. Min bästa kompis i tonåren hade en och som jag tog hand om ifall de åkte bort. Underbara är dom! Så är det bara.
Kram och en trevlig helg önskar jag dig och de dina!

Fighter ღ sa...

Inte visste jag att du var hundvän...
men däremot är jag säker på att du är en underbar ersättare under tiden vovven är där!!
Kanske du kan ta hand om mina dammråttor också...permanent tack!

KRAM!

Janicke sa...

Måste titta in en gång till och gosa ...
Snyft vad jag saknar. Boxer är min favoritvovve, undrar om det finns nån bättre familjehund.

Lisbet sa...

Så fint berättat!
Att vara med hund på olika sätt, en glädje som du förmedlar med ord och bild, så bra.
Ha en skön lördag!

Ann sa...

Härligt och varmt.
En hund är verkligen en vän. Min boxer,ja, pappas och farfars från the veryg beginning, tog uppgiften att vakta min spjälsäng när jag var nyfödd. Gnydde jag gick han och hämtade mamma eller pappa. Så fin. Har för mig att han fick en vanlig boxersjukdom som ändade hans liv. Vi hade flera hundar i mina uppväxtår men favoritraserna är boxer och cockerspaniel. När jag blir pensionär är det hund som gäller, helt klart!

Vitsippan sa...

Oj kära nån, jag blev tvungen att gråta en skvätt,jag är också uppvuxen med boxrar.Underbara jyckar, bara hanar och alla hette Sherry.6 stycken blev det sammanlagt.Den första minns jag inte så mycket av den blev överkörd och dog i Mammas famn,jag var bara fyra år då.Nästa Sherry blev nästan 15 år.Han fick cancerbölder mellan tårna,men det blev en till strax därpå.Vilken underbar ras.Bara jag ser en på håll,får jag den där klumpen i bröstet och vill gråta.
Vilken kompis jag hade och inte skvallra han heller.
Vilka ögon, man drunkar i dom.
Ja, Du vet.
Den sista Sherry följde jag med Mamma till Bagarmossen, det var efter Pappa dött -83 och Mamma flyttat upp till Lidingö.Men den Sherry blev aggressiv mot män, hoppa upp och högg min systers man och son i ansiktet.Så den jycken var nog bara Mammas.Han blev nog 12 år.
kram Mi

fossing sa...

Kärleken till Yngwie (Cavalier), Jumanji (Kines) och Carisma (Amstaff) sitter kvar trots att de jagar småvilt på fluffiga små moln nuförtiden så jag känner väl igen mig. Tack för ditt stöd i sorgen vännen!

Lisbet sa...

Jo, det blev en varabara dag. Helt och hållet. Skönt det.
Den där bilden med tass och fot är speciellt fin :)
kram

Livet innan Liten sa...

Åh, Annie!! Mina ögon svämmar över av tårar, så fantastisk beskrivning av kärleken mellan hund och människa!!

Viola sa...

Vilken underbar beskrivning av den älskvärda boxern, tack för att du delar med dig till oss andra av dina guldklimpar! =)
// f.d Viola (Malin) från VK

Susjos sa...

Ännu en härlig berättelse,och vilka underbar foton! Känner igen mej sååå! Jag tjatade till mej en hund i tonåren,det blev en ett årig bassett-som slickade mina tårar när jag hade kärleksbekymmer och sov i min säng. jag blir alldeles varm i kroppen var gång jag ser en bassett! ♥

"Infing" sa...

Hej hej!

Här fanns ju jättemycket roligt på din blogg, nu måste jag iväg en sväng men hit kommer jag gärna tillbaka!

Gud så söta lammen med siffror var och den lilla ekorren vid sidmenyn...hur mkt fint som helst som sagt var!

Tack för besöket hos mig, vi ses snart igen!

/Carina

"Infing" sa...

Nu har jag läst din boxerhistoria, och sitter här med tårar i ögonen, du har skrivit så fint!

Kram Carina med Tiger

Anni sa...

@Viola/Malin - så glad att se dig här ♥