Tisdagen var en förvånansvärt omtumlande dag. Jag åkte till Kulturhuset för att se utställningen Okänd, kvinna 2009-349701 om Anna Odell och hennes omtalade konstprojekt. Utställningen är mycket omfattande med massor av pressklipp, ett rum med säng för bältesspänning, flera filmer med intervjuer (med jurister, psykiatrer, psykvårdspersonal mm) som visar hennes grundliga och metodiska research före den fingerade psykosen på Liljeholmsbron, filmen som visar hela händelseförloppet på bron, journalkopior, inspelat samtal med läkare, ljudfilm från rättegången och en filmepilog.
Det hela är otroligt intressant och väcker mängder av tankar och frågor om hur det står till på flera håll i vårt samhälle. Odells konstprojekt fick verkligen ringar på vattnet som hon aldrig kunnat tänka sig med tanke på de råd och tips hon fått i förhand. Vi är många som bara läste pressen i början och förfasade oss över hur det hela gått till enligt media och Herr Kränkt Överläkare. Odell själv avslöjade inte varför hon gjort det hon gjort och när man nu får helheten förstår man allt så mycket bättre.
Jag gick från utställningen med obehagkänslor över hur människor bara passerade Odell på bron, hur polisen agerade när de hämtade henne, hur läkare bestämde bältesspänning innan hon ens kommit till sjukhus och dessutom sedan ljög om händelseförloppet, hur lite som förändrats under det tidsperspektiv hon ville belysa, hur kränkt en högt uppsatt och välutbildad man kan bli av en konststuderande kvinna som ifrågasätter en dold verksamhet, hur journalister kan skriva spaltmeter utan att källgranska fakta, hur sekretessbelagdauppgifter kan lämnas till pressen osv osv.
Jag beundrar den integritet Odell lyckades upprätthålla trots mediadrev och svenska folkets hat. Att hon redan hade erfarenhet av psykvården kom inte fram förrän projektet presenterades. Från Riksförbundet för social och mental hälsa fick hon enbart lovord. Idag är hennes projekt omvärderat.
Hade hon varit manlig journalist hade hon säkert hyllats och fått Stora Journalistpriset.
På Kulturhuset pågår utställningen till 24 januari, sedan ska den vidare, först till Hudiksvall. Se den!
 | |
| Väninnans foto |
Från denna upplevelse gick jag direkt till en fantastisk fisk- och skaldjursgryta med mina väninnor och sedan såg vi filmen Suffragette, om en kvinnorörelse som med tuffa medel och tuffa straff kämpade för kvinnlig rösträtt i England. Där var det också gott om kränkta, hotade män och kvinnor som utmanade systemet. En scen med tvångsmatning påminde starkt om rummet med bältessängen i utställningen jag just sett.
Nog är det förvånansvärt mycket vi tar för givet, utan att veta historien bakom.
8 kommentarer:
Jag måste erkänna att jag tillhör kategorin som tar illa upp av Anna Odells agerande. Att jag tar illa upp beror inte på att det inte finns brister inom psykvården för det finns det. Utan det jag tar illa upp av är att hon tog upp en plats på en slutenvårdsavdelning utan att vara i behov av den. Risken är helt enkelt att någon annan som kanske hade behövt den platsen fick klara sig själv. Jag har varit inlåst, legat i bälte och blivit bra och dåligt bemött av polis,psyk och allt som hör till på grund av självmordsförsök
Nog ska man vara försiktig med att spekulera och döma. I fallet med Anna Odell har jag svårt att ta ställning. Jag kan tycka att det är synd att debatten efteråt mest handlade om Anna Odells agerande och inte om psykvården i Sverige.
Vid rättegången framkom det att ingen drabbats av att Odell tog upp en plats, men visst fanns den risken. Det var därför hon gjorde sin omfattande research innan. Det hon iscensatte var egentligen en upprepning av ett självmordsförsök hon gjort tio år tidigare när hon tvångsvårdades med bälte. Journalerna både från det "äkta" och det iscensatta fanns att läsa.
Oooops! Det var uppenbarligen en het potatis för dina läsare;-) Minns fallet och tycker att det till slut uppmärksammandes på "rätt" sätt, inklusive en halvhjärtad ursäkt av läkaren.
Har som de flesta bara följt det hela i pressen, men ska kanske gå och se utställningen.
PS. Höll på att skratta ihjäl mig när jag läste din kommentar om mina långkallingar:-)))) DS.
Intressant läsning. Följde detta i pressen en del då, men satte mig inte i det ordentligt.
Att brister finns inom vården (all - men kanske speciellt psyk) är fakta och att det behöver åtgärdas är ännu ett. Så jag är glad att någon tar tag i att lyfta det. Mina egna funderingar kring HUR man gör det på ett bra sätt (vilket jag kanske inte tycker att Odells var) kommer i skuggan av min förfäran över att det ens ska behövas lyftas så drastiskt - eller ens av privatpersoner. Ska inte vård, skola och omsorg vara prioriterade i samhället/politiken/ekonomin? Alltid??
Utvecklingen(eller,snarare, bristen på) skrämmer mig.
Visst är det nog, tyvärr så.. att hade Odell varit en man så hängde nog priset och väntade men nu är det inte så. Jag som jobbat mååååånga år inom vården har mött så mycket som är så fasansfullt. Som min nya chef sa igår när han presenterade sig... "Vi som jobbat inom vården under lång tid har hört och sett allt... det finns inte mycket längre som gör oss förvånade" Och det ligger mycket i dom orden. Tack och lov är det inte bara elände vi möter utan många fantastiska ögonblick och möten men tyvärr är det lätt att det som väcker jobbiga känslor, ilska, frustration etc... det är det som fastnar. Ha det gott!
I've never heard about her and her courageous work before.
It's a shame...after such a long time, we all have still similar problems and injustice in our countries...I adore all the brave people who rise their voice for a better world!!! May they all be blessed!!!
Skicka en kommentar