Unik visning av Villa Lusthusporten, Wicanderska villan

Mitt emot Nordiska Museet på Djurgården ligger Villa Lusthusporten som en läcker blandning av Art Nouveau och medeltida riddarborg. I helgen var det äppelfestival i trädgården med artbestämning, food trucks och mathantverkare. Min bild är tagen efter stängning, men innan dess var det fullt av besökare!

Villa Lusthusporten byggdes från början i italiensk villastil och fick sitt namn efter värdshuset Lusthusporten som låg här tidigare. Värdshuset brann ner 1869 och det nya huset byggdes 1873, ritat av Axel och Hjalmar Kumlien.

Under världsutställningen 1897 var detta pressens hus. Svenska pressen på bottenvåningen, internationell press en trappa upp och polisen använde källaren som arrest (det var uppenbarligen gott om alkohol under utställningen).

Denna fantastiska byggnad kallas också för Wicanderska villan efter korkfabrikanten Hjalmar Wicander. Hans pappa August hade 1868 bytt sitt lantbruk i Östergötland rakt av mot en fastighet på Söder där den förre ägaren inte hade städat undan sitt korkskäreri, vilket väckte Augusts intresse. Varför skära buteljkorkar för hand om det kan göras maskinellt? August köpte upp alla manuella korkskärerier han kunde finna och startade mekaniska korkskärarfabriker runt om i landet, i Tyskland, Baltikum och Ryssland. Korken importerades från Portugal och företaget blomstrade.

Av allt spill som blev när korkarna tillverkades skapade Wicander korkmattan och senare även linoleummattan. August blev så betydelsefull att han även satt i Stockholms stadsfullmäktige.

När han dog flyttade sonen Hjalmar med fru Anna och son Carl-August från Berlin, där han arbetat inom familjeföretaget, till Stockholm och en lägenhet på Strandvägen. Bostaden kändes inte lämplig för sonens uppväxt så när Villa Lusthusporten blev till salu köpte Hjalmar villan och lät arkitekt Carl Möller bygga om huset i den stil vi idag kan se.

Hjalmar var en betydelsefull företagare och ägnade sig åt sådant som dåtidens överklassmän gjorde; samlade porslin med adelsvapen, porträttminiatyrer, silverpokaler och mycket annat, men som den bondson han var kunde han ändå aldrig nå upp till adelsmännens klass på riktigt.

Igår var det visning av Wicanders villa, något som inte sker så ofta. Gissa om jag sett fram emot detta!?

Ni hänger väl med in?

Här är Hjalmar och Anna, paret som älskade att bjuda vänner och bekanta på middagar i sitt vackra hus.

Direkt till höger när man kommer in i huset ligger Hjalmars kontor med stort vackert burspråk, fackverkstak och fiskbensmönstrad parkett. Längs den lilla hyllan överst på väggpanelerna stod alla hans silverpokaler uppradade.

Huset hade centralvärme, här är en av spisarna som spred värmen genom gallren på sidorna. I gallret upptill finns ett spegelmonogram med bokstäverna HW som Hjalmar själv hittade på åt sig.

En tidig diskokula (?) i taket!

Tittar man tillbaka in i arbetsrummet syns ett skåp med "lönnlucka" - där kunde Hjalmar se trappan och vem som stod där.

Ursprungligen var det den gula medaljongtapeten i hela rummet, nu har den enbart sparats i två fält och rummet i övrigt är tapetserat med en av Duros gammelsvenska tapeter.

I fil med kontoret ligger det oktagonala vardagsrummet med mahognypaneler. Hjalmar ville absolut ha rummet åttkantigt och det som inte syns på mitt foto är de två väggpartier som skapades för att porslinssamlingen skulle kunna visas upp i all sin prakt. Vi fick se svartvita foton på hur det sett ut och det var minst sagt belamrat, men strikt ordnat.

Gula salongen i bortre änden av huset tog jag inga bilder på, då det var ett avlångt rum med gula medaljongtapeter och modernt bord med stolar klädda i Josef Frank-tyg. Intressantare var dessa målade överstycken ovanför de tre dörröppningarna.

De är målade som tack för maten av konstnären Gunnar Wennerberg.

Wennerberg formgav flera av Gustavsbergs jugendmönstrade serviser som fabrikens konstnärliga ledare. Han var även formgivare på Kosta glasbruk.

Under den senare målningen går vi in i matsalen med höga paneler och gyllenlädertapet. Till vänster syns texten Tystnad över dörren, den är inte från Hjalmars tid utan från åren 1940-2010 då Institutet för folklivsforskning huserade i byggnaden.

Nej, det var så här det såg ut på Hjalmars tid. Porslinssamling längs väggarna, praktfulla urnor och tidstypisk taklampa.

Genom det öppna dörrparet ser vi in i den gula salongen som knappast ser ut att ha varit gul på den tiden.

På den svartvita bilden syns även hur denna spis var överbelastad med pynt. Det enda som idag finns kvar är klockan.

Detalj av de vackra sniderierna på dörrarna.

Åter i hallen, vid burspråket och trapphuset.

På väg upp till övre våningen passeras detta slingriga blyinfattade fönster som fick det att klia i mina fingrar. Hu, jag vet precis hur mycket arbete det ligger bakom alla dessa småbitar!

På övre våningen fanns minsann ett modernt badrum! Och fler blyinfattade fönster ...

Inbyggd badkar och separat dusch. Så här moderna var det inte många som var på Hjalmars tid. Ett ställe som var det är Hallwylska på Hamngatan 4 i Stockholm. Där får man inte fotografera, men jag har gått guidad visning tre gånger och ingen har varit den andra lik. Det är helt fascinerande! På hemsidan kan mycket ses och läsas. (Ibland undrar jag varför inte svensk television gör en dramatiserad serie om familjen Hallwyl, den skulle kunna bli många gånger bättre än Downton Abbey!)

Det var paret Hallwyl som gjorde professuren till just Institutionen för folklivsforskning möjlig genom en donation, vilket fick professuren att kallas Hallwylska professuren. Ändå umgicks inte familjerna Hallwyl och Wicander - de var bara samtida och väldigt liktänkande som jag ser det. Båda förde ordentliga kataloger över sina samlingar, något som är en sann skattkälla för eftervärlden.

En annan intressant detalj är att Hjalmars kusin, som också hette August, hade ett ställe i Sörmland som han kallade Axelsberg. Byggnaderna förföll och när August dog köpte Hjalmar stället, byggde om det och lät det återfå sitt ursprungliga namn; Harpsund ...

Återigen en vacker detalj, badrumsdörrens dörrhandtag.

På övervåningen fick vi också kika in i sovrummet med sina gröna snickerier.

På ena sidan om dörren fanns tvättmöjligheter

och på andra garderober.

Kakelugnens mönster (det uppe på frisen) återkommer i tapeten.

Jag kikade uppför trappan till vindsvåningen (och sedan kommer trappan till punschverandan i tornet - ack om jag fått gå upp dit!)

och njöt av ännu ett blyinfattat fönster.

Kan inte låta bli att fundera över vilken sorts glas som använts.

Vi fick inte gå in i fler rum på övervåningen, bara sovrum och badrum. Nu var visningen slut och ja, även i entréhallen är det blyinfattade fönster, både i dörrar och sidostycken.

När Hjalmar avled 1939 hade han testamenterat sin samling av porslin med adelsvapen till Riddarhuset, sin samling av porträttminiatyrer (en av världens främsta!) till Nationalmuseum och den tomma villan till Nordiska museet som knappt har medel att underhålla byggnaden. Det avgick extratåg från Stockholm till begravningen i Skedevi och många höga potentater var där.

Svenska staten ärvde Harpsund när sonen Carl August avled 1952 och sedan dess är det statsministerns representationsbostad.

Ute igen. Omtumlade. Glada. Nöjda.
Det mesta av det jag skrivit är sådant vår entusiastiska guide berättade, men jag har också letat information på Wikipedia. Bilderna är mina och de tål att klickas på, så de blir större.

Komplettering:
Hittade två ritningar i den fantastiska boken Stockholm ett världsminne, av Per Kallstenius och Lennart Ploom. Här avfotograferade:

Vad mer jag gjorde under söndagen får bli ett annat inlägg.