Vi for till Gimo herrgård första helgen i februari. Mamma och pappa firade 65 år som gifta den sjätte och jag och maken hade hållit ihop i 37 år den fjärde. När Gimo hade ett black-friday-erbjudande före jul passade jag på att boka in oss fyra plus min bror med fru. Brorsan och jag gav övernattningen i julklapp till våra föräldrar och jag gav den till maken.
På torsdagen var jag hos mina föräldrar i tre timmar för att förbereda mamma på helgen. Pratade om hur trevligt det skulle bli, vad vi skulle göra och visade bilder på min mobil. Förberedde vilka kläder hon skulle resa i och vilka hon skulle byta om till på kvällen.
På fredagskvällen ringde hon och var förtvivlad. Rädd och ynklig. Vågade inte lämna huset, hade ont i magen, ville inte resa bort, ville bara vara hemma med katten trots att Lillhunken skulle ta hand om honom.
Det dröjde en bra bit in på lördagsförmiddagen innan jag vågade ringa för att kolla hur läget var. Om vi skulle få med henne.
Hon svarade glatt:
- Åh, jag har tre olika byxor som jag håller på att prova här, vet inte vilka jag ska resa i ...
- Åh, jag har tre olika byxor som jag håller på att prova här, vet inte vilka jag ska resa i ...
Så vi kom iväg som vi skulle. Hela bilresan kvittrade hon och tyckte att motorvägen var så vacker, att det var så trevligt att komma ut och se sig omkring, att det var en sådan överraskning att min bror med fru också skulle komma.
De kom till Gimo precis efter oss, så vi checkade in och gick direkt upp i de vackra salongerna för att få eftermiddagsfikat.
Vid en sprakande brasa slog vi oss ned och serverade mamma allt hon ville ha. Här fanns mackor, scones, kakor, tårta, ostar, skinka och frukt. Brorsan som återigen äter LCHF var nöjd han också när han dessutom fann den stora skålen med vispad grädde.
Gimo hade tillmötesgått mitt önskemål om ett lättillgängligt rum för våra föräldrar, så de fick bo i huvudbyggnaden.
Min bror och svägerska fick ett rum med tapeter som skulle passat mig. Jag hade sagt till om att brorsan är två meter, så han tycks ha fått en extra lång säng.
Maken och jag fick ett rum som såg ut som en chokladask, vilket i och för sig passar mig men brunt är inte precis favoritfärgen.
Svägerskan hade bokat en behandling, föräldrarna vilade och jag och maken passade på att bada i SPA-stugans utomhusjacuzzi innan det var dags för middag. Kalasgod lax och kalvfilé följd av kladdkaka eller osttallrik. Goda viner. Lycklig mamma och därmed också lycklig pappa.
Efter en god natt där mamma inte drömt sina vanliga drömmar eller varit uppe och vandrat utan sovit som en stock, åt vi frukost länge (ja, i alla fall maken och jag som var på plats mer än en timme före de andra) innan vi åkte hem. Både mamma och pappa sov i bilen.
Det var en otroligt lyckad helg, en sådan kontrast mot
hur dagarna med telefonterror annars kan se ut. Energikrävande så det förslår. Alzheimer är en grym, grym sjukdom.
Mina tjejgäng har jag också hunnit träffa. I BVC-93-gänget åt vi fish tacos med mangosalsa och fetaost. Denna gång hade vi inget tema eftersom värdinnan var nyopererad och vi inte visste exakt hur det skulle bli när vi planerade datum.
På Alla Hjärtans Dags morgon fann jag, förutom makens chokladask, en lapp med två geléhjärtan vid min tebalja.
Kvällen innan hade maken kommit hem från en fyradagars resa till stor mässa i Amsterdam. Av 1250 kinesiska företag hade blott 50 lämnat återbud, men maken sa att det var betydligt tommare vid deras montrar än vid andras. Bara att hoppas att inga smittor spreds ...
På kvällen kom några, men inte alla, från BVC-95-gänget hem till mig på middag. Jag tog chansen att testa bubbel med sockervaddsdekor, men det behöver jag inte göra fler gånger. Kul grej, men inte mer än så.
Hemgjorda chips på hemodlade jordärtskockor, schwarzwaldskinkechips och skruvade smördegspinnar till bubblet. Sedan åt vi köttfondue med flera olika tillbehör
och en efterrätt bestående av en chokladform med hallonpannacotta och mönstrad vit choklad, en chokladform med tonkapannacotta och dubbelnougatsdekor och en passionsfrukts- och mangosorbet på en bädd av rostad vit choklad. Det blev riktigt lyckat, om jag får säga det själv.
Nästa dag var vi hos vänner på middag så jag var lite trött i håret när vi på söndagen åkte till brorsonen för att mumsa tårta.
Den tid jag annars lägger på att blogga har jag ägnat åt böcker. Trädgårdsböcker i mängd,
men också skönlitteratur. Vissa böcker blir man ju som uppslukad av.
Lillhunken skulle hålla föredrag om Frida Kahlo i skolan, så jag lånade filmen om henne från biblioteket så vi kunde se den tillsammans. Såg den med dottern för många år sedan, så det var kul att se den igen. Nyttigt för sonen också, som fick se vissa saker berättade med Fridas ögon istället för t ex Trotskijs (han hade fått deras förhållande att låta som att hon ville lämna allt för honom, men i denna film är han bara en av alla hon har förhållanden med).
Maken och jag har kollat på På Spåret och konstaterat att ingen av oss någonsin druckit Piña Colada, så maken köpte vad som behövdes och blandade till drinken. Blä. Den var då inget för mig.
Jag har dessutom streamat en intressant brittisk teveserie med keramiker, i Hela Sverige Bakar-stil. Eftersom jag ska ge mig på lite keramik igen nästa vecka har jag varit extra intresserad.
Vår luft-vatten-värmepump har fått för sig att minusgrader är trista, så den vill bara fungera när det är plus ute. Det har varit lite kallt en del morgnar och jag har haft tekniker här som kliat sig i huvudet. Får se när de återkommer. Det går ingen nöd på oss, för varmvatten ger den och om det är kallt sätter jag bara igång luft-luftvärmepumpen som vi också har.
På tisdagen hörde jag att glaskonstnären och formgivaren Monica Backström avlidit. Jag tog fram den fina skål hon gjort och ställde den på hedersplats på verandan. Den köpte jag genom tidningen Femina för säkert 30 år sedan. Köpte en i bruna toner till mamma, men den är sönder sedan länge.
Hämtade ringen Halo från kassaskåpet, den har hon också gjort. Jag har fått den av mamma men går inte runt med den här hemma. Har den faktiskt inte i butiken heller eftersom vi har andra silversmeder där och då vill jag hellre använda deras alster. Om ni ser luftbubblor på bilden beror det på att ringen ligger i vatten. Det är lättare att fotografera glas under vatten då man slipper reflexerna.
Så. Nu blev det en liten dagbok för mig själv också. Kanske att jag lyckas blogga lite oftare framöver. Kanske.
11 kommentarer:
Njuter av att läsa om helgen som blev så bra - och slås sedan av Alzheimers grymhet. Livet, ja. Det bjuder verkligen på allt. Vilka kontraster!
Såg ju dina mors dags-hjärtan på annan social media :) slås igen hur fint det är med det enkla.
Efter att ha läst ditt inlägg så undrar jag om det inte är mera "givande" att spendera fritiden som du gjort de senaste veckorna än att blogga. Men då jag är betydligt mindre aktiv än du, så fortsätter jag med bloggen;-)
Grymt med Alzheimer, som är de anhörigas sjukdom sägs det, och det verkar stämma. Fantastiskt att ha varit gift i 65 år, och det är beundransvärt att din pappa tar hand om din mamma. Undrar hur länge till han orkar...
Den där högst avancerade efterrätten med bland annat hallonpannacotta... Har du gjort den själv? Helt otroligt i så fall. Du har då verkligen inte bara gröna fingrar;-)
Piña Colada var ju en typisk drink på 1980-talet, och det var mest tjejer/kvinnor som drack den. Knappt en kvinnlig turist på Kanarieöarna som inte drack den. Tyckte den var okej, men alldeles för söt för min smak.
Jösses vilket härligt långt inlägg! Finfina bilder till också.
Lustigt nog så firade jag och min man också bröllopsdag just på Gimo Herrgård för nåt/några? år sedan, tiden går ju så fort!
Vi hann inte med nåt spabad, eller ja, min man är inte så mycket för det, men vi gick ner och tittade på tunnan dagen efter!
Trevligt ställe, och jag minns att frukosten var fantastisk, och att vi var först där....för jag vaknade redan kl 05!
Åh, så tråkigt med din mamma och hennes sjukdom, en fruktansvärd sjukdom, på min tid som sjukvårdsbiträde (Åkeshovs sjukhus vid Brommaplan) så träffade jag ett par patienter med denna hemska sjukdom.
Kram till dig!
Visst är det väl bra att ha bloggen som en dagbok :)
Vilken fin helg ni hade vid Gimo herrgård. Härligt att läsa att din mamma mådde så bra, sov så gott och var allmänt glad. Skönt med sådana stunder. Alzheimer är verkligen en hemsk sjukdom. Jag såg ett reportage att det kan komma en medicin redan inom ett par år som dom tror väldigt mycket på. Jag hoppas innerligt att det blir så, det är som sagt en grym sjukdom, både för den som drabbas och de anhöriga.
Bubbeltilltugget såg gott ut och desserten verkade väldigt läcker.
Vi hade ett planerat strömavbrott igår i två timmar. Jag hade redan innan bestämt mig för att sätta mig i växtrummet och läsa där det är tillräckligt med dagsljus. Det blev trädgårdslitteratur (jag satt ju i växtrummet :)) och jag känner igen åtminstone en av dina böcker som finns i min hylla också.
Piña Colada tillhör inte mina favoriter. Men din bild var i varje fall snygg :) Monica Backströms blå skål är ljuvlig. Aha, så glas ska fotograferas genom vatten, intressant att få veta.
Regn på tvären igår kväll, sol idag! Hoppas du får en fin helg!
Kram Anita
Hej Anni!
Det låter som en trevlig helg, hoppas att din mamma kunde njuta av vistelsen. Alzheimer är en förfärlig sjukdom, som inte bara drabbar den som fått diagnosen utan också alla närstående. 65 års bröllopsdag, låter helt otroligt. De två godishjärtan som du fick, ljuvligt.
Ha det bra /Marika
Full fart som vanligt! Kan förstå att tiden ibland inte räcker till för bloggandet och jag tycker du gör helt rätt prioritering i de lägena. Kul att få följa med dig ut, både när det är fest och vardag.
Ha det gott!
Å nu började jag räkna... Mina föräldrar gifte sig 1960 så matematiken blir inte så svår. Och väldigt skön läsning att ni kom iväg och fick ett fint minne tillsammans. Jag har förstått att det är en djävulsk sjukdom. Farmor och farfar försvann inte bara men mest in i senilitet och den jobbiga perioden med farmor blev förhållandevis kort innan hon inte kunde vara hemma längre.
Desserten lät fantastisk... Jag tycker det är gott att avsluta med något men är dåligt på att göra det själv. Fransmännen jag jobbat med tycker vi är lite av barbarer i Sverige som oftast bara äter en huvudrätt och inte har vett att avsluta med åtminstone lite frukt :)
Ha det gott! Kram, Carina
Anni, så glad jag är för allas er skull att helgen blev bra och att din mamma mådde som hon gjorde. Min svärmor är sedan flera år försvunnen in i Alzheimersdimman, men åren innan var hemska.
Stor kram!
Kristina
Så händelserikt!
Har varit i Gimo, men bara utanför.
Vad skönt att det blev en så fint firande. Alzheimers är som du säjer en fruktansvärd sjukdom.
Så mycket god mat vid flera tillfällen också.
Frida Kahlo, spännande!
Ha det bra!
Ser fantastiskt vackert ut, Gimo. Har aldrig varit där och faktiskt aldrig hört talas om det...
Demens... Alzheimers sjukdom... En sjukdom som blir mycket av en anhörigsjukdom. Så fruktansvärd. Jag möter många drabbade i mitt arbete som sjuksköterska på den geriatriska avdelningen på sjukhuset. Många gånger gör det riktigt ont i hjärtat att möta den sjuka och dess anhöriga.
Att göra annat än blogga tror jag är hälsosamt. Men är bloggandet ett nöje och tillfredsställelse är det ju positivt men annars så... Hur som helst är det bra med pauser. Tänk så mycket annat man kan göra.
Tack för ett fint inlägg med många fina bilder.
Må så gott :)
Men så skönt att helgen blev bra, alzheimers är verkligen en grym sjukdom.
Skicka en kommentar