Sidor

05 november 2020

Både personlig och privat

Var börjar jag?
Hur mycket ska jag berätta?
Personlig men inte privat, har jag alltid tänkt om bloggen.
Får delvis frångå det, känner jag.
Blir privatare än jag brukar vara. 

Pappa skulle ju inte dö. Inte nu. Mitt i allt han höll på med.
Han skulle tillbaka till Gotland senare i höst för att stänga huset och fixa bina inför vintern.
Han skulle ta hand om alla mahoniabär som han fryst in. Skulle koka sylt. Det står i hans almanacka.
Och all den där lingonsylten han nyss hade kokat. Den som han ställde ned i matkällaren, bara för att upptäcka att där stod flera burkar från förra året.
Spelningarna med orkestern som äntligen kommit igång igen. Hans ljusglimt i den deppiga coronatiden. Att äntligen få spela cello igen.
Möten som var bokade. Alla konstiga samtal jag fått ringa till personer som jag inte vetat vilka de är.
Alla dödsbud jag fått lämna.

Ansvaret för mamma som han tog hand om 24/7.

Nu är det jag som försöker få ordning på allt. De första tre veckorna bodde jag hos mamma, med vissa avbrott då maken, en son och en brorson tog nätterna. Nätter då jag fick sova i min egen säng.
Så biståndshandläggaren. Hemtjänsten. Sjukgymnasten. Hemsjukvården. Trygghetslarmet. Matlådorna. Katten. Ständigt denna bortskämda katt. Mammas livlina.

Det dåliga samvetet. Hennes ensamhet. Hennes rädsla. Hon minns inte att vi just varit där. När brorsonen reser sig från bordet och går ut i köket säger hon att hon inte sett honom på så länge.

Begravningen.

.

Som en extra krydda kommer så ansvaret för min faster. Pappas älskade lillasyster. Hon som fick hjälp av honom med allt. Han fixade äldreboende till både henne och hennes man när tillvaron i villan gick helt överstyr. Han såg till att villan fick nytt, tätt tak och bergvärme så att huset i alla fall inte skulle bli sämre. Helst hade han velat tända en tändsticka och elda upp eländet.

Förra året dog mannen. Pappa fixade bouppteckningen, skötte bankaffärerna, hade kontakt med intressenter för både villan och sommarhuset. Sommarslottet. Jag försökte få hjälpa till. Lyckades till sist få honom att kontakta en mäklare jag uppskattat. Han lyckades få till de första viktiga pappren. Något som varit guld värt när jag nu plötsligt har hand om faster, hennes mans oskiftade (!) dödsbo och fastigheterna som ska säljas. 

Idag har jag fått ordning på de sju banker och sjuttifjorton bankkonton som min fasters man spritt deras ekonomi på. Med make och barn totaltröjde jag misären i villan i mitt förra blogginlägg så att mitt hem nu är ett kaos av omhändertagna möbler, tavlor, en mangel, kläder, broderade linnehanddukar, pärmar med viktiga papper, fotografier etc etc. Igår var det visning av huset och kontrakt med köpare skrivs förmodligen imorgon.

Sedan blir det sommarhuset. Där finns redan en köpare, men det är mycket som ska tas om hand innan kontrakt skrivs och slottet lämnas över. För tjugo år sedan var det min dröm att få renovera det drömstället. Idag inser jag mina begränsningar. Sörjer att det försvinner från släkten. Återkommer till det framöver.

.

Mitt i allt gick jag på keramik under höstlovet. Bestämde mig för att inte avboka dagarna. Kände att jag behövde timmarna med leran. Trots att jag avstod en dag för begravningen hann jag göra av med mest lera av alla. Glasering nästa fredag.

 .

Nu ska jag börja med pappas bouppteckning. Läser blogg en annan gång. Tack för att ni finns där ute och har tålamod <3

21 kommentarer:

Vonkis sa...

Det går inte att förstå allt som plötsligt landat i ditt knä, att mitt i sorgen behöva ta hand om så mycket praktiskt, inte bara sånt som direkt gäller din pappa. Kanske kan sådana göromål ge lite struktur och mentala pauser i vanliga fall men i det här läget låter det verkligen som att du fått mycket på ditt fat.

Jag tänker mycket på dig, inte för att det egentligen hjälper dig i allt du står i men ändå, jag tänker på dig.

❤️

Nica sa...

Kära, kära du. Håller om på avstånd, och hoppas att du har familjen nära och får hjälp att vila mellan allt. <3 <3 <3

BP sa...

Det enda jag kan göra är att ge dig många styrkekramar. För de lär du behöva nu och framöver.
Så fint du började ditt inlägg. Och då menar jag inte det där med personligt och privat utan det du skriver om vad din pappa gjorde innan han gick bort utan förvarning. Han måste ha varit en helt fantastisk person, kärleksfull och handlingskraftig, duktig osv. Och nu finns han inte mer. Blev han ett offer för Covid-19 eller...
Å nu har du fått allt i knät. Så duktig du är att du benar ut allt elände. Och du orkar! Japp, det var bra att du gick på keramik. Du måste ju kunna skingra tankarna någon gång. Fortsätt med det du tycker om och se till att ditt hus blir ditt igen.
Många varma kramar till dig.

Marit sa...

Jeg føler virkelig med deg! Beklager tapet av faren din.
Stor trøsteklem fra Marit

Nette Cecilia sa...

Oj,oj , säger jag kan säga att jag vet hur det är så där hade vi det för x antal år förstår inte hur jag orkade och sköta företag ännu till . Att lämna dagens jordeliv är ett enda papperskrig. Ler då det var så många konton mina föräldrar hade också minns inte hur många konton . Därtill att jag inte kunde prata med någon av dom fast dom levde . Jag har nog bort mycket ur mitt minne av vad som hände den här tiden . Hoppas du kan ta några välbehövliga pauser . Avlastning . Styrkekram Nette

Aisaflisa sa...

<3

Anita, de fyra blomsterhaven sa...

Skönt att höra ifrån dig Anni. Tänk hur snabbt allt kan förändras. Så bra att du unnade dig att ta dina keramikdagar. Hoppas du får möjlighet att unna dig fler tillfällen, att få hämta andan är så viktig. Jag tänker mycket på dig och vi är nog många som gör det. När du känner, orkar och har tid igen så finns vi här. Så småningom ska vi nog få tillbaka våra små tillfällen då vi kan prata med varandra via bloggarna.

Varma kramar
Anita

Maribel sa...

Hej Anni!
Det är alltid tråkigt att mista någon man har kär, men kanske ändå värre när det kommer plötsligt. Hoppas det ordnar sig för din mor, så hon får en bra omvårdnad. Sköt om dig och fortsätt att göra saker för dig själv, så du orkar med.
Stor kram /Marika

Kristinas oas sa...

Bra att du gick på keramiken och fick en stunds paus mitt i kaoset och sorgen. Är med dig i tanken oftare än du anar. <3
Kramar från både mig och maken

Carina sa...

En balansgång du hanterar galant... Kallas det inte att ha en pysventil? Och att få skriva det man känner utan att någon ska avbryta, trösta, säga jamen tänk - det är guld. Du missar en väsentlig detalj dock... ..jag utgår från att ditt vanliga liv inte kunnat sättas på paus. Så klokt att du umgås med leran och kanske kan du få en mindfulness paus mitt i. Det är ingen enkel match att gå med papper och handläggare.

Kramar! Carina

Lena i Wales sa...

Oh, Anni, vad mycket.
Som du säjer, privat och personligt, vad ska man skriva och inte.'
Jag tror det var bra att du skrev detta, för din egen del och för oss, dina bloggvänner. Så mycket känslor. Nu vet vi mer och jag hoppas vi också därmed kan stötta dig. Jag känner igen mycket i det du skriver och tror också att många andra också gör det. Ingen har exakt samma upplevelser, men många har liknande. När jag läser det du skriver, kommer så många minnen tillbaka, jobbiga, men också lyckliga.
Känner så mycket för dig i din sorg och skickar stora kramar till dig.

Maggan sa...

Känner med dig vet hur det känns och hur mycket som man måste ta hand om vid dödsfall har varit med om samma sak för flera år sedan.Det är även viktigt att försöka göra någonting annat en stund för att hämta kraft.
Kramar /Margareta

Mia Eggimann sa...

Åhh vad jobbigt, föräldrar ska inte dö. ❤️❤️❤️

Violen sa...

Så jobbigt för dig och din familj! Det verkar nästan övermäktigt men du har ju stor kapacitet så ni ordnar säkert upp det hela. Ovanpå allt praktiskt som ska ordnas kommer ju sorgen och saknaden efter en älskad pappa. Unna dig lite vila så att du inte bränner ut dig!
Många stora styrkekramar!

Susjos sa...

Herregud! Finns inga ord att beskriva vad du nu går igenom! Tack för att du ändå delar med dig...
Men jösses så mycket som har landat i ditt knä! Tacksamt i alla fall att ni är flera runt omkring som hjälper till, men tufft är det!
Skönt att läsa att du gick på keramiken, det var precis vad du behövde!
Hoppas precis som Violen skriver att du unnar dig lite vila.
Många många varma kramar till Dig!!!

Gunnel sa...

Stor kram ❤️

Anne-Lie sa...

Nog var det liiiiite som jag tänkte men ändå inte 💚 Kramar om 💙

LillaSyster sa...

Oj vilken höst du har.
Så sorgligt. Men vilken oerhört fin pappa du haft som ställt upp och tagit hand om dem som behövt en hjälpande hand.
Ha inte dåligt samvete - du gör ju allt du kan och demens kan ingen råda över. Varma styrkekramar.

mossfolk sa...

Mellan raderna på det som låter näst intill övermäktigt står det ju också om vilken fantastisk man han var ❤️
Beklagar verkligen!

Lisbet sa...

Kram <3

Susanne sa...

Känner i bröstet, dina ord... Sorgen, saknaden, det oplanerade man plötsligt dras in i... Inga ord i världen känns bra sådana här gånger...
Vill bara säga att jag känner så med dig och vill skicka dig den varmaste kramen <3