Jag omvärderar Lejonet från Norden och provar viner

Den 6 november var det Gustav Adolfsdagen. Då såldes det bakelser med Gustav II Adolfs silhuett i choklad. Någon gång har jag köpt sådana, bara för att testa.

I år är det 390 år sedan han dog, där på slagfältet i striden mot Wallenstein. Och jag erkänner min bristande kunskap i historia. Jag har alltid trott att han var en eländes krigarkung som drog runt i Europa med sina legoknektar och ödelade tyska städer, borgar och slott. Och nog var det så med soldaterna; de brände, förstörde och våldtog precis som i dagens aktuella krig.

Men nu besökte vi Lützen, där en minnessten restes av tyskarna ungefär på platsen där den svenske kungen föll.

1837 restes en gotisk järnbaldakin över minnesstenen. Kanske för att förhindra svenskar att ta med sig en bit av stenen, vilket tydligen inte var helt ovanligt.

Jag lyssnar på den svenskspråkiga audioguiden och inser att Gustav II Adolf var mycket större och viktigare i Tyskland än jag förstått. Skolor och gator har fått hans namn, statyer har rests, kyrkofönster och utställningar hedrar kungen som ledde protestanternas frihetskamp mot katolikerna. Han gav sig in i det trettioåriga kriget när katolikerna närmade sig Östersjön och hotade Sveriges gränser. Med tanke på hur långt söderut Lützen ligger så lyckades han utomordentligt bra!

Själva minnesstenen är ingen underskön skapelse.

Under de 21 år Gustav II Adolf regerade skedde stor utveckling på många fronter i hemlandet. En hel del av detta låg kungen bakom. Bland annat grundade han Göteborg. Kanske inte så konstigt då att Oscar Ekman, en politiker, filantrop och grosshandlare från Göteborg bestämde sig för att donera medel till ett kapell bredvid minnesstenen.

Kapellet ritades av Lars Israel Wahlman (som också ligger bakom Tjolöholms slott och Engelbrektskyrkan i Stockholm) och stod klart 1907.

Ovanför dörren finns kungen själv avbildad.

Känslan inne i kapellet var väldigt nordisk med sitt mörka trä.

Här fanns olika standar och en altartavla med både kungen och Martin Luther avbildade. I fönstret i bakgrunden står en byst av Oscar Ekman själv.

Varje fönster hedrar en svensk adelsman med en sköld. Denne Torsten borde vara släkt med en av mina äldsta vänner, minsann!

Ovanlig, stor och läcker takkrona.

Till sist gick vi in i museet som finns i en röd timmerstuga. När jag skulle skriva i gästboken kom en kvinna in i museet (vi hade varit enda besökarna på hela platsen) som hörde att vi var svenskar. Det visade sig vara historikern och författaren Inger Schuberth, som var helt fantastiskt inspirerande och kunnig. Hon pratade länge med oss om kunglig historia och böcker hon skrivit, bland annat om minnen från slaget vid Lützen - en bok som jag direkt köpte från Bokbörsen när jag satte mig i bilen. Veckan som kom skulle hon berätta om sin nyare bok ("Ett längre samtal med Kristina den äldre") på Livrustkammaren. Hon är så kunnig att hon utsetts till hedersmedborgare i Lützen. Ja, se det var ett oväntat och väldigt givande möte!

Men detta innebar ju också att tiden rusat iväg och vi var hungriga! Vi åkte till Naumburg (där vi skulle köpa vin) och hittade en genuin ölstuga där vi tog lika genuin korvlunch. Dock fanns inget mörkt öl, så det fick bli te till wurren.

När vi satt där kom stammisgubbarna in. En av dem gick från bord till bord - även vårt - och hälsade genom att slå båda händerna i borden. Sedan gick han bort till en vägghylla och hämtade sina glasögon innan han satte sig med övriga gubbar för att spela kort. Jag överdriver inte om jag tror att den äldste deltagaren var närmare 100 år.

Naumburg ligger i ett av Tysklands allra minsta vindistrikt, Saale. Vi ville köpa vin och körde först till Kloster Pforta där vi efter provsmakningen köpte 14 flaskor vin. Ni ser cyklarna i bild? Dessa cyklister blev helt fascinerade av vårt inköp ...

Sedan åkte vi till närliggande Gussek

där vi provade ännu fler viner men bara köpte två, mest beroende på att mannen som expedierade var så vimsig och rörig. Stor skillnad mot kvinnan i klostrets butik!

Dagens övriga planer hann vi inte med utan vi åkte direkt till vårt hotell

där vi slog oss ned på uteserveringen och åt god schnitzel med kantareller. Mitt ölglas var så snyggt att vi bad att få köpa det, men då kom servitrisen smygande med två nya, rena, och hyssjade åt oss när hon gav oss dem. Det här är något vi ofta gör, så nu har vi en finfin samling av olika ölglas här hemma.