Jag har visat
denna dag i en EFIT tidigare, men det blir lite fler bilder i detta inlägg. Så här i efterhand visar det sig att detta var en av de bästa utflykterna i Dordogne. I hård konkurrens, såklart.
Resmålet låg två timmars bilväg bort. Väl framme fanns stor parkeringsplats och vi gick in genom den vänstra dörren för att köpa biljetter, som synes var det inga köer nu men annars bör biljetterna förköpas på nätet. Sedan stod alla på rad under ett tak här bakom mig, innan spärrbanden släppte in oss genom högra dörren. Där fick vi våra audioguider.
Till höger om mig, bakom rejäla avspärrningar, ligger den stora öppningen till grottorna.
Och nu tog vi oss ned genom det stora runda hålet, först med hiss och sedan med trappor.
Att stå här nere i det djupa hålet var en upplevelse i sig.
Så gick vi in i grottan och nedför ännu fler trappor.
Här fick vi gå själva, med audioguiden som sällskap. För mig är det den största upplevelsen, att slippa knalla runt i en grupp med en guide som pratar något språk långt borta och med en papperslapp på engelska i handen (som inte går att läsa i mörkret). Att i egen takt få ta in volymerna, djupen och höjderna, droppstensformationer och mörka vrår som leder till andra världar under jorden ... Det är så andäktigt, så stort, och jag är så liten i underjorden.
Jag verkligen älskar att få i grottor själv! Därmed inte sagt att jag skulle kunna ge mig in i en oupptäckt grotta för att utforska den - nej, den delen lämnar jag gärna åt mer äventyrliga personer.
Jag bara önskar att det gick att visa hur enorm denna grotta är, att det gick att få in i bilderna. Egentligen kallas den för klyftformation (gouffre) och inte grotta (grotte) på grund av öppningen, men det är ju en gigantisk grotta man kommer in i!?!
En så här stor håla i marken blir förstås inte "upptäckt" på samma sätt som när någon kryper in i en liten öppning i en bergssida. Det fanns många sägner och legender om Lucifer, skatter från hundraåriga kriget och annat som berättats under århundraden. Men ingen hade utforskat grottans möjligheter att öppnas för fler besökare.
Édouard-Alfred Martel, speleolog, geolog och arkeolog (den perfekte mannen alltså!) hade stora planer, men inga pengar, när han glömde sin väska med alla kartor i en droska i Paris. Så slumpar det sig att näste passagerare var George Beamish, son till den irländska bryggerifamiljen, som öppnar väskan och gillar det han ser. Och pengar, det har han! Han kontaktar Martel och de påbörjar arbetet tillsammans.
10 april 1899 hölls den offentliga öppningen och sedan dess har besöksantalet bara ökat och ökat. Idag är det George Beamish barnbarnsbarn Lætitia de Ménibus som är chef för Société d'Exploitation du Gouffre de Padirac.
Det här är verkligen en stor grotta. Visst finns det besökare som bara rusar igenom den, men i min lugna takt blir grottan bara större och större. Och det är så HÖGT i tak! Ungefär halvvägs in (eller vad vet jag, mitt tid- och rum-begrepp har helt försvunnit) får vi sätta oss i båtar och färdas över den underjordiska floden. Det är bitvis smalt, så armarna måste hållas innanför relingen och inga filmer eller bilder får tas. Det är smala passager där båtföraren tjoar för att varna eventuella mötande och det är ibland hela sex meter djupt under oss.
När vi når andra änden av båtturen väntar en lika lång bit grotta
med underjordiska sjöar
och stegar ner till andra nivåer, där fortsatta utforskningar pågår.
På den här bilden kanske man kan ana grottans volym bättre. Den fortsatta gångvägen syns.
I denna grotta har alltså inga människor bott, till skillnad från Lacave. Här finns inga grottmålningar utan det är naturen, egentligen vattnet, som är den makalösa konstnären.
Här finns en sjö som ligger på en platå ovanför det övriga vattnet. Det är fascinerande.
Nere till höger, utanför bild, går det "normala" vattnet. Den här sjön är som en egen bassäng med klart turkost vatten och den intressanta kalkstensformationen.
Vi följer vattnet och det är så vackert, så vackert.
Återigen en bild som visar grottans volym!
Tillbaka samma väg som vi kom, med båttur och allt, sedan var det bara att tvinga sig upp och ut i värmen, äta lunch och åka till nästa ställe.
En bit bort ligger Grottes de Lacave, som ska vara speciellt vackra. Inte för att jag tror att något kan mäta sig med det vi just upplevt, men det är alltid intressant att se skillnader.
Vi hre troligen just missat en tur, så vi får sitta och vänta i 45 minuter innan det är dags att gå på ett mycket skumpigt och skramligt tåg som för oss 400 meter ned i underjorden.
Här går vi i grupp med fransktalande guide och den där eländiga papperslappen på engelska som maken tappert vill läsa högt från för mig. Jag väljer att själv ta in det jag ser.
Här finns tolv salar med fantastiska stalaktiter, både små
och gigantiska.
Vi går i ungefär en kilometer av grottan, men den är totalt fyra. Vad man vet.
Här har inte heller några människor eller grottbjörnar bott.
Och jag fascineras över hur olika grottor kan vara. Mycket är lika, men mycket är också annorlunda.
När guiden släcker belysningen får uv-ljuset vattendropparna längst ut på stalaktiterna att lysa som eldflugor. Vackert!
Efter en timme och en kvart tar vi tåget tillbaka.
Alldeles i närheten ligger en av de allra vackraste byarna, Rocamadour, så vi väljer att köra dit. Vet ju inte exakt hur resten av veckans utflykter kommer att se ut så det är bäst att passa på. Först kör vi ned till parkeringen nere i dalen (genom en mycket tvär och trång kurva mitt i byn), men det kostar lite mer än vi har lust att betala bara för att stå där (6€ full dag, gratis i tjugo minuter och efter 19, men det var 35 minuter kvar tills dess - så 6€ för 15 minuter ...), speciellt som vi såg att det fanns (upptagna) platser i närheten av den mycket trånga kurvan. Vi åker upp på andra sidan av dalen, så kanske någon plats blivit ledig när vi kommer tillbaka?
När vi stannar på de minimala platser som alls går att stanna på längs den smala vägen, gör andra bilar detsamma och då måste all trafik ta det lite lugnare. Skönt. Jag kan knäppa några bilder, men maken kan inte ens komma ut ur bilen.
Och när vi sedan kör tillbaka har en p-plats blivit ledig! Som dessutom blivit gratis eftersom klockan slagit 19.
Det är lugnt och stilla, några få turister finns kvar och flera butiker har redan stängt.
Vi går den enda gatan som finns i byn, fast det går förstås trappor upp till slottet och husen som klättrar längs bergssidan.
Här ska man just dra ned den stora metallpersiennen för tryffelbutiken, men när de hör och ser min rektion avvaktar de och vi går in. Provsmakar och pratar. Handlar. Tryffeloljor, tryffelsalt och pecorino med tryffelflingor. Ett annat par kommer också in och handlar, så personalen är nog glada att de inte hade för brått att stänga just den här kvällen.
Vi följer gatan vidare, hela vägen till nästa stadsport.
Vi avstår från att gå på någon restaurang när vi ser att den som ser trevligast ut är till salu och kökspersonalen sitter på trottoaren och röker. Så desperat hungriga är vi nog inte ändå.
På vägen tillbaka knäpper jag ett antal bilder på härliga skyltar som vi passerar.
