Baddesley Clinton, med prästgömslen, mord och speciella kvinnor

Efter en mer eller mindre Full English Breakfast hos vännerna körde vi söderut. Sydöst om Birmingham ligger två pampiga ställen som drivs av National Trust och vår plan var att besöka båda.

Det vallgravsomgärdade Baddesley Clinton har fått sitt namn från två tidiga ägare på 1000- och 1100-talet,, men större delen av historien, i 500 år, beboddes godset av släkten Ferrers.

Dagens hus härrör från 1400-talet, men vallgraven är äldre och grävd runt en tidigare byggnad.

När huset till sist var till salu 1940, var markerna fortfarande exakt desamma som på kartorna från 1699. 1980 kom det efter mycket om och men i National Trusts ägo.

De höga elisabetanska skorstenarna och den röda tegelväggen på andra sidan huset bjuder på lite mer färg. 

Som så ofta berättas ett hus historia genom männen som ägt det, men här bodde flera kvinnor som verkligen förtjänar att få uppmärksamhet. Men först en kik på huset.

Det finns en enda bro över vallgraven, den anas nästan genom öppningen på bilden.

Sedan kommer man in på innergården som ser ut som den gjorde 1889, där man var i full färd med att formklippa buskar

men jag klarar inte riktigt av att förstå hur mallen används?

I dessa sju rutor, som finns i släkten Ferrers sköld, brukar blommor i guld och rött planteras. Nu var sommarens fägring borta.

Inomhus är mycket som förväntat med mörkt trä, tavlor, paneler, stengolv och möbler från olika tidsepoker. Här finns bibliotek och kapell.

I de flesta rum finns volontärer från National Trust som har hur mycket som helst att berätta - eller vet hur de tar reda på fakta.

Huset är även känt för sina bevarade blyinfattade fönster

och det är ju något som jag gillar. Oavsett om de har mönster eller inte.

Här är ett exempel med vapensköldar. Till vänster syns de sju romberna som även fanns på gården - Ferrars vapensköld.

Är detta en blodfläck från 1490-talet? Det påstås så.

Nicholas Brome, ägare av Baddelsey Clinton i slutet av 1400-talet, fick se hur prästen smekte/klappade kinden på hans fru (Bromes fru, inte prästens) och blev så arg att han hade ihjäl prästen där och då. Eftersom detta inte var det första mord han begått (han hade tidigare hämnats mordet på sin far och för detta betalat blodspengar till änkan) fick han nu söka dispens hos kungen och benådades 1496. Men som straff fick han renovera den lokala kyrkan där han också byggde ett torn. Idag kliver man över hans gravsten när man går in i kyrkan, där han enligt önskan är stående begravd.

Men är berättelsen sann eller inte? Det har onekligen diskuterats en del.

En av husets viktiga kvinnor var Anne Vaux, född omkring 1562. Under denna tid var de antikatolska stämningarna starka i England. Man hade brutit med Rom och etablerat den protestantiska Engelska kyrkan. Anne var, precis som hela familjen, hängiven katolik och vid 25 års ålder blev hon beskyddare åt jesuiternas överhuvud, fader Henry Garnet. Hon antog namnet fru Alice Perkins och utgav sig för att vara Henrys syster. Tillsammans reste de runt i landet med hjälp av ett nätverk av gömställen, varav ett var här i Baddesley Clinton.

Anne och hennes syster hyrde Baddelsey Clinton när ägaren Henry Ferrers arbetade i London och med hjälp av ett proffs på gömställen skapades dolda utrymmen för upp till tolv präster. Morgonen efter att Anne anordnat ett möte för jesuiterna kom prästjägare för att tillfångata dem, men trots två ordentliga genomsökningar av byggnaden (emellan vilka de bjöds på frukost av Anne!) kunde de inte hitta de åtta gömda prästerna som stått med fötterna i vatten i fyra timmar. På målningen syns hur prästerna klättrar ned till källaren.

Säkerligen var detta något som skedde flera gånger, men här i huset kunde man aldrig finna några gömda präster - ett brott som straffades med avrättning.

Här är en av öppningarna som prästerna tog sig ned i. Stegen fanns inte då, utan man använde sig av rep.

En annan kvinna, som inte bodde på Baddelsey Clinton till att börja med, var Georgiana Chatterton. Hon föddes Iremonger, i en förmögen överklassfamilj. Pappan var en högt uppsatt präst i katedralen i Winchester och familjen umgicks i kungliga kretsar. Georgiana utbildade sig, lärde sig flera språk, skrev med tiden över 25 romaner och översatte både Platon och Aristoteles från antikens grekiska, målade både i olja och akvarell, komponerade musik och spelade harpa.

Men innan allt detta, redan som 17-åring, gifte hon sig med den betydligt äldre sir William Chatterton och bosatte sig på Irland. När potatispesten drabbade landet flyttade de till London tillsammans med Williams brorsdotter Rebecca Orpen. Georgiana fick inga egna barn, så hon uppskattade att Rebecca bodde med dem.

Efter 31 års äktenskap dog William och det dröjde två år innan Georgiana ville ta emot gäster och anordna konserter igen. Det var så hon lärde känna Edward Dering och började umgås med honom tillsammans med Rebecca. Edward (33) fattade tycke för Rebecca (29) och bad om Georgianas (53) tillåtelse att gifta sig med henne, men Georgiana hörde dåligt och trodde att han friade till henne! Så hon tackade ja!

Och som den hedersknyffel Edward var så gifte han sig med henne.

Tillsammans reste de alla tre runt, både i landet och utanför gränserna. Rebecca gifte sig med Edwards vän Marmion Ferrers (gissa från vilket hus han kom?) och alla fyra flyttade till Wooton Wawen eftersom Marmions hem var väldigt förfallet. Med Geogianas pengar kunde Baddelsey Clinton renoveras och sedan flyttade alla fyra dit. Härmed blev de kända som "Kvartetten".

I år var det 150 år sedan Georgiana avled, 70 år gammal, vilket firades med en utställning där besökare, personal och volontärer bidrog med egna alster. Runt om i byggnaden fanns också flera av Georgianas egna målningar.

Rebecca då? Jo, hon fick också god utbildning. Hon lärde sig tyska och franska, samt blev en duktig konstnär. Man känner till minst 78 målningar av henne och detta är en av dem - Den perfekta hustrun. Hon har baserat den på en målning hon sett och här finns många gömda symboler som visar att damen på målningen var en perfekt hustru: nycklarna på hennes höft visar att hon är en bra hushållerska, fingrarna som hålls mot läpparna visar att hon inte far med skvaller, duvan i vänster hand visar att hon inte är grälsjuk utan vill bevara fred och eftersom hon står på en långsam sköldpadda lämnar hon inte hemmet/mannen.

Här fanns flera målningar liggande på ett bord men tyvärr vet jag inte om de är Georgianas eller Rebeccas.

Åtta år efter Georgianas död dog även Marmion. Rebecca ärvde sin make och hade en fond från Georgiana, så hon hade det gott ställt tillsammans med Edward. Eftersom det inte ansågs passande att två ogifta personer bodde ensamma tillsammans flyttade det även in en präst i huset under tretton månader - sedan kunde de gifta sig, fortfarande klädda i sorgdräkt.

Efter Edwards död bodde Rebecca kvar i ytterligare 31 år och blommade ut. Under första världskriget tog hon emot sårade soldater utan att bry sig om deras rang, hon fortsatte att måla och engagerade sig i sin omgivning.

Så finns här såklart även en trädgård, men vad kan jag berätta om den efter allt annat ni fått veta?

Den har såklart allt en engelsk herrgårdsträdgård ska ha, men vi gick faktiskt inte runt i den för vi hade ett annat ställe vi ville hinna till.

Vi tog oss en cream tea med scones, marmelad och clotted cream innan vi for vidare.

Så vill jag bara svara på Monicas fråga om Jorvik i York. Vi besökte inte detta vikingamuseum denna gång, har varit där förr och det är helt klart värt ett besök. Om ni vill se något liknande utan att resa till Yorkshire så rekommenderar jag systermuseet The Viking Museum på Djurgården i Stockholm.

Och där slog ögonmigränen till, så jag har haft vissa problem med att se tangentbordet på slutet. Men jag hoppas att det inte blivit alltför många felslag.