Vi bilade ner i Europa i somras, maken och jag. Hämtade upp Lillhunken, dottern och hennes älskling vid flyget i München för vidare bilfärd till italienska Dolomiterna där vi hyrt två lägenheter och skulle vandra i en vecka.
Ganska direkt stod det klart att min plan att ta liftarna upp i systemet för att sedan vandra över alpängar inte stämde. Här var ingenting öppet. Lilla byn Sappada var vacker, men ganska ödslig.
Första dagen hade jag valt ut en lämplig vandring som skulle vara ungefär två mil och inte tycktes alltför ansträngande. Ungdomarna hade hittat en förgrening som såg "spännande" ut, som de ville ta och eftersom de hade ett betydligt högre tempo uppför backarna lät vi dem gå den längre vägen.
Vi vandrade i skogen och fascinerades över kombinationen av sippor och klematis i blåbärssriset.
Det var inte alls någon enkel vandring, trots att vi gick på en skogsväg. Det gick konstant uppför ända tills vi kom upp på det vackra passet. Det var ju så här jag hade tänkt att hela vandringen skulle se ut!
Vi kontaktade ungdomarna för att höra om vi skulle vänta på dem, men de svarade att vi skulle fortsätta hemåt. De sa också att nu hade de hopp om att överleva, vilket vi inte tolkade så bokstavligt. Som tur var.
På nedvägen växlade undervegetationen och var helt annorlunda än på den väg vi gått uppför. Ibland var marken vit av blommor,
för att i nästa stund vara helt gul!
När vi efter sex (6!) timmar äntligen var nere i dalen igen och såg upp mot bergen såg vår vandringsväg inte alls så tung ut - tänk vad man kan bedra sig! Jag och maken hade alltså vandrat uppför den granklädda kullens högersida, in i passet bakom och sedan nedför den vänstra sidan. Inte tror man att man varit uppe på 1650 m höjd när man ser denna lilla nätta kulle?
Ungdomarna hade däremot klättrat över den steniga toppen till höger. En prickad led som inte borde tagits utan bergsbestigarutrustning! De hade verkligen klättrat med fara för livet, men den berättelsen är inte min att berätta.
Nästa dag tog vi det av förståeliga skäl lugnare. Vi vandrade genom vår by till ett vattenfall som visade sig vara betydligt mer sevärt än vi förstått.
Längs klyftan som skapats av vattnet gick en trevlig och vacker gångväg.
Tredje dagen gav vi oss ut gemensamt på en vandring upp och ner för skidbackar. Jag gillade den lilla inhägnade lupinodlingen. Och ser ni i bakgrunden? Där har en plätt av ängen omvandlats till odlingsmark.
På skidbackarna frodades verkligen ängsblommorna, det var så sanslöst vackert!
Att sätta sig ner mitt i all blomprakt och bara njuta av solen och vyerna, ja nu var det precis så som jag hoppats ha det!
Två dagar i rad tog vi bilen så högt upp vi kunde i ett alppass. Första dagen tog vi oss en fika i toppstugan,
där vi möttes av en Vasaloppsåkare!
Så här högt uppe var faunan betydligt lägre och jag kände igen mycket från det gotländska alvret. Den låga backtimjan blommade för fullt och en bit bort fanns det gullvivor!
Jag blev avsläppt en bit ner och gick helt ensam på en härligt skön vandring, genom skog med blommande gullregn (ser ni?) och
över ängar med orkidéer
och små vattendrag - gissa om det porlande vattnet fick mig kissnödig!
När jag kom till den här vyn, med hjulspåren som försvinner bakom kullen, då var jag rent euforisk!
Lite snopet var det att runt hörnet kliva rakt in på en gård ...
Nästa gång vi kom upp till kossorna i passet lämnade maken av oss och vi vandrade själva mellan två pass. Maken fick lite egentid och gick upp till snön som låg högre upp innan han körde för att möta upp oss på andra sidan bergen.
Azaleorna blommade för fullt, ganska lågvuxna i det tuffa klimatet.
På granntomten till våra lägenheter blommade det för fullt ända tills ägarna kom och drastiskt klippte ner allting. Så olika kan man vilja ha det runt sitt hus.
