Slott och korsvirke, glas och keramik

Från Erlabrunn körde vi direkt till vackra Wertheim vid floden Tauber. De bilfria gatorna lockade till promenader och vi följde en liten stadsrundtur som jag funnit på nätet. Huset i bild är stadens äldsta och hade alldeles nyrenoverad fasad. Nu bad man om bidrag för att kunna fortsätta inomhus.

Vi befinner oss en bit från floden men även här syns markeringarna från högvatten och översvämningar. Redan på 1500-talet!

Annars var det bara att frossa i korsvirke. Och det älskar ju jag! Med pelargonlådor dessutom.

Gillar också att korsvirket kan vara i olika färger, det ser vi inte så ofta här hemma. Dessutom bör man ha ögon för detaljer,

då kan man upptäcka dessa sköningar!

När så korsvirket är blått är lyckan total!

Men även hus utan korsvirke kan ha superfina detaljer, som denna entré. Notera även lutningen på gatan framför trappan.

Nere vid floden Tauber låg detta hus med sina översvämningsmarkeringar. De går ända upp till fönsterluckorna.

När jag tog denna bild kom en tysk man och berättade att vi skulle gå över på andra sidan floden för att få de riktiga vykortsbilderna. Så det gjorde vi.

Visst hade han rätt?!?!

Men kolla också hur högt fönsterluckorna sitter jämfört med flodens yta. Man blir lite ödmjuk och samtidigt fascinerad över hur högt vattnet kan gå!

Tillbaka på centrumsidan började vi vår vandring upp till slottsruinen.

De röda parasollen bådade gott. Här kunde vi äta lunch!

Det första vi möttes av inne på gården var en kontrasterande nybyggnad som visade sig innehålla restaurangköket. Jahaja.

Ruinen var inte enbart ruin, här fanns en stor del som var helt slott också. Många olika nivåer och trappor som ledde en överallt.

Inte riktigt överallt, förstås. Vissa delar av ruinen var inte så säkra.

Utsikten över staden och floden var finfin. Vi avstod från att gå upp i den fyrkantiga tornet. Nu ville vi ha mat.

Maken beställde små bratwurstar med surkål och hans tallrik kom in. Men inte min. Till sist sa jag till honom att börja äta, hans mat var ju varm och jag skulle äta en sallad.

Han hann äta upp sitt innan kyparen ens tittade åt vårt håll och jag frågande slog ut med armarna. Då gick det fort, kan jag lova. Min tallrik hade getts till ett annat bord, så han bad väldigt mycket om ursäkt men vi fick ingen kompensation.

Nu får ni ett litet mattips, mitt i kalla november. Ser ni i nederkanten på min tallrik? Där ligger sådan där sjögrässallad som man kan få till sushi. Det var inte alls dumt till scampin!

Vi gick ned till centrum igen, nu tog vi en slingrande trappa.

I väntan på att stadens glasmuseum skulle öppna hann vi med ett fik. Jag valde en "spagettiglass" med choklad, nötter och en röd bärsås och maken tog sitt livs första iskaffe. Det visade sig att han hade en helt annan uppfattning om vad det var. (Själv minns jag hur jag i redan barndomen fick en ischoklad på ett café på NK i Stockholm när jag var med mamma på stan.)

Så öppnade då äntligen glasmuseet och vi gick in

bara för att direkt inse att här var vi med sönerna 2007!

Letade fram bilden från 2007 när Mellangrabben och glasblåsaren gemensamt blåser fram en bevattningsskål som jag fortfarande använder.

Själva museet gick ganska fort att ta sig igenom, och mycket var svårfotograferat. På den här bilden är det glasfiber - rätt coolt. Men vi undrade båda hur vi kunnat missa att vi varit i Wertheim förut? Svaret fick vi när vi klev ut från museet igen, såg parkeringen framför och insåg att vi den gången kört direkt till museet och aldrig besökt själva staden.

Nu for vi på mindre vägar mot Bad Friedrichhall vid Neckar, men via den lilla orten Möckmühl där jag spanat in en keramiker på nätet. Hade sett fågelborden som syns till vänster i bild. Ett sådant ville jag ha!

Maken hittade ingen parkering, så jag gick in själv. Keramikerns engelska var bättre än min tyska och hon blev smått chockad över att jag rest från Sverige för att besöka henne. Riktigt så var det ju inte kunde jag lugna henne med, men nu fick hon och familjen något att prata om! Keramikverkstaden hade hon tillsammans med maken och deras dotter, så jag vet inte vem som gjorde exakt vad.

Tyvärr fanns inte fågelbordet i blått, men jag fick välja på de minst orange/gula och har nu detta i trädgården här hemma. Det var precis så att den långa svarta pinnen fick plats i bilen. Den gick hela vägen fram till mitt armstöd resten av resan.

I Bad Friederichhall hade jag bokat en fin liten lägenhet med fönster mot floden, här skulle vi bo i två nätter för att kunna cykla en dag. Nu hade maken dessutom ringt och bokat cyklar, helt utan problem. Den uppmärksamme ser att det står en (liter)flaska rödvin på det lilla bordet längst bort. I kylen stod dessutom både öl och vatten. Så mycket trevligare än små chokladbitar på huvudkudden!

Kök med matplats, diskmaskin, mikro, tvåplattors häll och det man behöver för hyfsad matlagning. Här skulle jag lätt kunna bo i mer än två nätter.

Vi åkte och handlade frukost och ostar, så fick det bli en enklare middag tillsammans med det utmärkta vinet.

Nästa dag cyklade vi, men den dagen har jag berättat om i en EFIT.

Jag kan ganska bestämt påstå att vi inte alls kört som kartan visar, men det är rätt oväsentligt. Dagen därpå körde vi vidare till franska Alsace!

Första vingårdsbesöket, en missräkning och nya vänner

Bort från böhmiska skogar, bort från tyska stenblock och in i vinlandet Franken!

En fördel med gamla kartböcker är anteckningarna som gjorts i dem. Innan resan hade jag plötsligt upptäckt att vi ringat in en ort och skrivit VIN vid den. Ingen av oss minns när detta kan ha gjorts, men nu passade vi på att besöka byn Sommerach! Återigen en plats som gav mersmak. Liten, cykelvänlig, vacker och charmig.

Det fanns såklart många vingårdar med försäljning, men nu svängde vi in på den största där folk satt på en stor uteservering med vinglas och lite mat. Vi gick in i den stora butiken och bad att få provsmaka några olika vita viner. Ofta får man då någon sorts broschyr eller förteckning med vinhusets viner så att man kan se druvsorter, årgångar och priser. Utgående från detta kan man berätta vilka man vill prova. Man behöver inte känna sig stressad utan kan i lugn och ro prova vinerna och fundera vilka man eventuellt vill köpa.

Vi kom därifrån med tre olika vinsorter; en billig Müller Thurgau på literflaska (typ husets vin), en betydligt dyrare Weissburgunder (Pinot Blanc är samma druva på annat språk) och en bubblande Frizzante. Nu hade resans vinshopping börjat!

Vi körde vidare till dagens sista mål, vårt hotell i Erlabrunn. Inte direkt det charmigaste stället, men här skulle vi bo i två nätter.

Utsikten från rummet var ett klart nedköp efter att ha bott i Loket.

Hotellägaren Guido skickade oss till den stora ölträdgården bara ett kvarter bort och trots att det var fullbokat fick de fram ett bord till oss där vi satt och bara njöt av den ljumma kvällen och alla glada röster. Maken valde sig en planka med charkuterier och ostar med tillbehör. Jag njöt av en speciell läckerhet som heter Angemacht Camenbert, en röra av ost, lök, paprikakrydda och grädde som jag åt i Würzburg första gången 1989 och inte har ätit sedan dess! Den är inte vacker på bild, men jag ska banne mig prova att göra min egen och blir den lika bra så kommer ett inlägg i min andra blogg.

Den här kvällen drack jag vin istället för öl. På menyn stod det att man kunde välja vinprovning vilket visade sig vara fyra valfria vin från vinlistan. Jag valde två röda och två vita, som synes. Det var ett skönt slut på en underbar dag.

Nästa dag blev däremot inte som jag tänkt mig. Vi skulle hyrt cyklar och ägnat dagen åt en cykeltur längs Main, men uppenbarligen borde vi bokat cyklar två veckor tidigare. Det fanns inga att få!

Jaha, bara att tänka om. Vi körde till fina Karlstadt där vi vandrade runt och sedan satt en stund i solstolar som ställts längs vattnet. Jag letade rätt på en ölträdgård med minigolf som inte låg så långt bort och ja, varför inte?

Vi körde dit och fick ett bord nära vattnet. Som smittskydd mellan sofforna hade man satt upp korrugerad plast, fiffigt men inte så snyggt.

Vi åt flammkuchen, en supertunn pizzaliknande rätt som är vanlig i Tyskland. Botten påminner om ett hårt tunnbröd och kan ha olika toppings. Den här var med lax och purjolök.

Sedan spelade vi minigolf i värmen. Alla tyskar gick i ordning mellan hålen, men vi ville inte stå och vänta utan tog de som var lediga. Vad spelar ordningen för roll när alla ska spelas?

Inför vårt sista hål, vulkanen, låg vi på samma poäng. Då gjorde jag hole in one. :-)

Maken hade hittat en geologisk vandringsväg en bit bort, så vi tog oss dit och påbörjade klättringen upp bland vinrankorna. På solsidan av dalgången. Det var varmt!

Vindruvsklasarna hängde i mängder på vinstockarna.

Geologin var inte speciellt imponerande efter gårdagens upplevelser. Eller så var det helt enkelt för varmt.

Egentligen skulle vi gått bort mot det steniga grå partiet i vänsterkanten av bilden, men makens ork tog slut och han kände att han behövde kaffe. Vi vände tillbaka.

I lilla Gemünden hittade vi direkt ett fik på torget, där han fick sitt kaffe och jag mitt te. Plus lite gott att äta till.

Svettiga kom vi tillbaka till Erlabrunn och tänkte ta en öl i gårdagens trevliga ölträdgård för att sedan duscha innan vi skulle äta middag. Tji fick vi. Det skulle vara musikunderhållning i ölträdgården och det var helt omöjligt för oss att få bord utan bokning, trots att vi bara skulle dricka något.

På väg till parkeringen hade vi överraskat ett tyskt par eftersom vår nya bil är en väldigt tyst elhybrid som de inte hade hört komma. Maken hade vinkat glatt till dem när han körde förbi. Nu visade det sig att de satt vid bordet närmast ingången och tjejen kom fram och sa till hovmästaren att vi kunde få dela bord med dem. Så gulligt! Det blev en mycket trevlig stund med Kristian och Sabine som stod ut med två svettiga och ofräscha svenskar. Jisses, jag hade ju inte ens sett mig i en spegel efter vandringen!

Efter att ha utbytt kontaktuppgifter ifall att deras planerade resa med husbil till Sverige blir av nästa år, gick vi till vårt rum, duschade och gav oss ut igen. Nu hittade vi en liten, liten uteservering som kändes väldigt familjär. Menyn var inte så omfattande, så det blev schnitzel igen. Vid bordet bakom maken satt ett stort kompisgäng med äldre män som uppenbart kände restaurangägarna för de gick själva och hämtade stolar i ett förråd allt eftersom vännerna kom. Alla gubbar utom en drack weissbier, den siste drack faktiskt vin. Jag smygtog en bild för jag ville fånga stämningen, men det gick väl inget vidare ...

Vad gäller mina kartor kan jag påpeka att vi förmodligen inte kört den väg Google visar, eftersom vi ofta körde på småvägar istället för de snabbare. Kartorna visar mer var platserna ligger.

Nästa dag bytte vi flod.