18 november 2021

Slott och korsvirke, glas och keramik

Från Erlabrunn körde vi direkt till vackra Wertheim vid floden Tauber. De bilfria gatorna lockade till promenader och vi följde en liten stadsrundtur som jag funnit på nätet. Huset i bild är stadens äldsta och hade alldeles nyrenoverad fasad. Nu bad man om bidrag för att kunna fortsätta inomhus.

Vi befinner oss en bit från floden men även här syns markeringarna från högvatten och översvämningar. Redan på 1500-talet!

Annars var det bara att frossa i korsvirke. Och det älskar ju jag! Med pelargonlådor dessutom.

Gillar också att korsvirket kan vara i olika färger, det ser vi inte så ofta här hemma. Dessutom bör man ha ögon för detaljer,

då kan man upptäcka dessa sköningar!

När så korsvirket är blått är lyckan total!

Men även hus utan korsvirke kan ha superfina detaljer, som denna entré. Notera även lutningen på gatan framför trappan.

Nere vid floden Tauber låg detta hus med sina översvämningsmarkeringar. De går ända upp till fönsterluckorna.

När jag tog denna bild kom en tysk man och berättade att vi skulle gå över på andra sidan floden för att få de riktiga vykortsbilderna. Så det gjorde vi.

Visst hade han rätt?!?!

Men kolla också hur högt fönsterluckorna sitter jämfört med flodens yta. Man blir lite ödmjuk och samtidigt fascinerad över hur högt vattnet kan gå!

Tillbaka på centrumsidan började vi vår vandring upp till slottsruinen.

De röda parasollen bådade gott. Här kunde vi äta lunch!

Det första vi möttes av inne på gården var en kontrasterande nybyggnad som visade sig innehålla restaurangköket. Jahaja.

Ruinen var inte enbart ruin, här fanns en stor del som var helt slott också. Många olika nivåer och trappor som ledde en överallt.

Inte riktigt överallt, förstås. Vissa delar av ruinen var inte så säkra.

Utsikten över staden och floden var finfin. Vi avstod från att gå upp i den fyrkantiga tornet. Nu ville vi ha mat.

Maken beställde små bratwurstar med surkål och hans tallrik kom in. Men inte min. Till sist sa jag till honom att börja äta, hans mat var ju varm och jag skulle äta en sallad.

Han hann äta upp sitt innan kyparen ens tittade åt vårt håll och jag frågande slog ut med armarna. Då gick det fort, kan jag lova. Min tallrik hade getts till ett annat bord, så han bad väldigt mycket om ursäkt men vi fick ingen kompensation.

Nu får ni ett litet mattips, mitt i kalla november. Ser ni i nederkanten på min tallrik? Där ligger sådan där sjögrässallad som man kan få till sushi. Det var inte alls dumt till scampin!

Vi gick ned till centrum igen, nu tog vi en slingrande trappa.

I väntan på att stadens glasmuseum skulle öppna hann vi med ett fik. Jag valde en "spagettiglass" med choklad, nötter och en röd bärsås och maken tog sitt livs första iskaffe. Det visade sig att han hade en helt annan uppfattning om vad det var. (Själv minns jag hur jag i redan barndomen fick en ischoklad på ett café på NK i Stockholm när jag var med mamma på stan.)

Så öppnade då äntligen glasmuseet och vi gick in

bara för att direkt inse att här var vi med sönerna 2007!

Letade fram bilden från 2007 när Mellangrabben och glasblåsaren gemensamt blåser fram en bevattningsskål som jag fortfarande använder.

Själva museet gick ganska fort att ta sig igenom, och mycket var svårfotograferat. På den här bilden är det glasfiber - rätt coolt. Men vi undrade båda hur vi kunnat missa att vi varit i Wertheim förut? Svaret fick vi när vi klev ut från museet igen, såg parkeringen framför och insåg att vi den gången kört direkt till museet och aldrig besökt själva staden.

Nu for vi på mindre vägar mot Bad Friedrichhall vid Neckar, men via den lilla orten Möckmühl där jag spanat in en keramiker på nätet. Hade sett fågelborden som syns till vänster i bild. Ett sådant ville jag ha!

Maken hittade ingen parkering, så jag gick in själv. Keramikerns engelska var bättre än min tyska och hon blev smått chockad över att jag rest från Sverige för att besöka henne. Riktigt så var det ju inte kunde jag lugna henne med, men nu fick hon och familjen något att prata om! Keramikverkstaden hade hon tillsammans med maken och deras dotter, så jag vet inte vem som gjorde exakt vad.

Tyvärr fanns inte fågelbordet i blått, men jag fick välja på de minst orange/gula och har nu detta i trädgården här hemma. Det var precis så att den långa svarta pinnen fick plats i bilen. Den gick hela vägen fram till mitt armstöd resten av resan.

I Bad Friederichhall hade jag bokat en fin liten lägenhet med fönster mot floden, här skulle vi bo i två nätter för att kunna cykla en dag. Nu hade maken dessutom ringt och bokat cyklar, helt utan problem. Den uppmärksamme ser att det står en (liter)flaska rödvin på det lilla bordet längst bort. I kylen stod dessutom både öl och vatten. Så mycket trevligare än små chokladbitar på huvudkudden!

Kök med matplats, diskmaskin, mikro, tvåplattors häll och det man behöver för hyfsad matlagning. Här skulle jag lätt kunna bo i mer än två nätter.

Vi åkte och handlade frukost och ostar, så fick det bli en enklare middag tillsammans med det utmärkta vinet.

Nästa dag cyklade vi, men den dagen har jag berättat om i en EFIT.

Jag kan ganska bestämt påstå att vi inte alls kört som kartan visar, men det är rätt oväsentligt. Dagen därpå körde vi vidare till franska Alsace!

5 kommentarer:

Carina sa...

Blått - en färg jag älskar men blått korsvirke blev en chock :) Jag föredrar den lilla entrén med sin grå dörr och sidostycke. Väldigt fint! Vyn från andra sidan floden ger verkligen perspektiv men jag är mer imponerad av att man redan för flera år sedan byggde för att klara översvämningar. Det gör vi fortfaranade inte i Sverige... Såg en intervju med kommunala bygghandläggare som menade att det var väl viktigt men boende i attraktiva lägen var viktigare. De som köpte - ja de utgick från att nån annan säkrat läget... :)

Kram, Carina

BP sa...

Blått passar (nästan) överallt, men inte i korsvirkeshus. Där ska virket vara svart eller kanske brunt.
Nybygget i den gamla stadsdelen är absolut gräsligt. Hur tänkte stadsarkitekten där...
Sjögrässallad och scampi - det kan jag lätt tänka mig - MUMS! Däremot såg din glasspaghetti ut som en bautastor spya - yuck;-)
Roligt att ni har varit på glasmuseet förut utan att minnas. Inte dumt med ett selektivt minne, då blev det ju "nytt" den här gången;-)
Fågelborden är sååååå söta. Tror de gör sig bäst i grupp som på bilden. Jag hade ju såklart valt de med orange i, för den färgen går väl bättre ihop med blått än vad grönt gör eller...
Så gulligt med vin och öl som ingår i lägenhetspriset - på det sättet är Tyskland ett rätt civiliserat land;-)

Maribel sa...

Hej Anni!
Vackra byggnader, och det gäller att ha ögonen med sig för att upptäcka alla detaljer. Fågelbordet var riktigt fint, passar bra in med de röda detaljerna hos dig. Lägenheten var riktigt fin, ser fräscht ut. Undrar hur glassen smakade, den såg inte så lockande ut.
Trevlig helg /Kram, Marika

Vonkis sa...

Vilka underbara skelett! Kunde nu se vad som stod på skyltarna bredvid dem?

Fågelborden var hur snygga som helst och fåglarna verkar gilla det du köpte. Har ekorrarna godkänt inköpet?

Spagettiglassen hade varit klockren att bjuda på under halloween.

LillaSyster sa...

Jag är helt kär både i byggnader och fågelbord =) Vilken resa så trevlig och tusen tack för att vi fick följa med på ett hörn.